I påsk var det precis ett år sedan Grekland, som första euroland, fick nödlån från EU och Internationella valutafonden (IMF).Krislånen till Grekland var de största som beviljas något enskilt land i Väst.
I utbyte mot ett treårigt lån på sammanlagt 110 miljarder euro (980 miljarder kronor) från EU och IMF åtog sig den grekiska regeringen (socialdemokratisk) att genomföra de mest omfattande nedskärningar som någonsin har genomförts i landet.
EU:s och IMF:s påstådda räddningsinsats har provocerat fram en oemotsvarad kampvåg i Grekland och ett direkt hat mot de styrande.
Samtidigt har nedskärningar och privatiseringar fördjupat krisen. Minst 160 000 människor har förlorat sina jobb sedan april 2010. Idag står Grekland på randen till statsbankrutt och betalningsinställelse.
Efter Grekland har även Irland, i november i fjol, och Portugal i mars beviljats starkt vill- korade nödlån från EU och IMF.
EU:s och IMF:s räddningsinsatser har främst inriktats på att rädda de storbanker som har lånat ut mångmiljardbelopp till Europas skuldtyngda länder.
Tyska och franska banker har tillsammans lånat ut 909 miljarder dollar (5 530 miljarder kronor, vilket är mer än 1,5 gånger så mycket som Sveriges BNP) till Portugal, Irland, Grekland och Spanien, enligt Bank for International Settlements (BIS).
”Bara en floskelavtrubbad EU-byråkrat kan kalla en blyväst för en livboj och förvänta sig att bli trodd. Politikernas räddning av krisande euroländer ser i själva verket ut att vara en enkelbiljett till den undergång de påstår sig vilja undvika… Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels. På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Kärnan i eurokrisen är att banker över hela Europa lånat ut pengar på alltför lösa grunder, till varandra och till olika länder. Men EU:s krisstrategi bygger på att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris”, som Svenska Dagbladets Andreas Cervenka så träffande skrev den 15 april.
Efter en rad nedskärningspaket och privatiseringar har EU/IMF påtvingat Grekland ett astronomiskt privatiseringsprogram. Offentliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro (450 miljarder kronor) ska säljas ut under 2011-2015 och dessutom har regeringen beordrats att skära ytterligare 26 miljarder euro (230 miljarder kronor) under samma period.
Nedskärningarna motiveras med att budgetunderskottet och statsskulden måste minska. Men eftersom statsinkomsterna sjunker till följd av arbetslöshet, nyfattigdom och vägra betala- kampanjer samt de rikas skatteflykt förblir budgetunderskottet tvåsiffrigt och statsskulden beräknas snart ha ökat till motsvarande 160 procent av BNP, mot dryga 140 procent i fjol.
Parallellt med att skuldberget växer fördjupas den ekonomiska krisen, landets BNP sjönk med 4,5 i fjol och beräknas sjunka med ytterligare 3 procent i år, har Greklands kreditvärdighet sänkts och betyget ligger nu under Egyptens.
Det betyder att dörren till nya lån på finansmarknaden är stängd. Det är mot den bakgrunden som det kapitalistiska etablissemanget nu har börjat ställa in sig på en ”omstrukturering av Greklands skulder”, ett annat ord för statsbankrutt och att Grekland kanske tvingas ut ur eurozonen. Det är egentligen inte en fråga om, utan när så sker och under vilka former.
Rädslan för att Grekland står inför en utveckling som i Argentina i början av 2000-talet med revolutionära uppror, ständi-
ga regeringskriser, misslyckade IMF-ingripande och till sist pesons frikopplig från dollarn och inställda betalningar, kan tvinga EU och IMF att acceptera viss skuldnedskrivning och justering av lånevillkoren. Men detta kan bara tillfälligt hejda ett fortsatt ras utför.
”EU:s banksektor balanserar på en knivsegg… och om Grekland kastar in handduken kan hela huset [EMU] börja rämna”, skrev Wall Street Journal den 7 april och påminde om att inte bara Grekland närmar sig statsbankrutt utan även Irland, vars bankkris redan har skrivit in sig i historieböckerna som världens dyraste.
Hittills har den irländska bankkrisen kostat skattebetalarna o-troliga 70 miljarder euro (620 miljarder kronor) – en summa som motsvarar 45 procent av Irlands BNP.
Det senaste stödpaketen till bankerna kostar 24 miljarder euro (210 miljarder kronor) och finansieras genom att stjäla från de offentliganställdas pensionsfonder och utförsäljning av de förstatligade bankernas försäkringsverksamhet, som ännu går med vinst.
Irlands årliga avbetalning på statsskulden slukar idag större resurser än hela utbildningsbudgeten.
Välfärd och vanliga människors jobb och standard slaktas för att rädda banker som har kört landet i botten.
Den accelererande krisutvecklingen innebär att det finns många inslag av en förrevolutionär situation i exempelvis Grekland. Generalstrejken i februari var en jättelik manifestation som förenade arbetare och småföretagare mot högerpolitiken.
En ny grekisk generalstrejk planeras till den 11 maj och även i Portugal står generalstrejken på dagordningen.
Den fackliga ledarna och även det annars så passiva Europafackets har tvingats att agera, men överlag har protesterna inte varit en del av en samordnad kampanj med målet att stoppa nedskärningar och högerpolitiken.
För facktopparnas del har det mest handlat om att visa missnöje och de har gjort allt för att reducera strejkerna till att bli symboliska påtryckningsmedel, när kampen i själva verket handlar om att staka ut en hel ny poli-tisk kurs och bryta marknadens diktatur.
– Vi vägrar underordna oss finansmarknadernas diktat. Inga pengar till de spekulanter och bankirer som har skapat krisen. Irlands och andra europeiska länders banker och finanshus måste förstatligas och styras demokratiskt. Det skulle ge resurser till nya jobb och offentliga in- vesteringar. Vad som nu krävs är en folklig mobilisering för ett annat rättvist samhälle för socialism, som Joe Higgins, Socialist Party (CWI på Irland) sa i mars i sitt första tal som nyvald parlamentsledamot (i det senaste irländska parlamentsvalet fick United Left Alliance (ULA, Förenade vänsteralliansen) fem mandat, varav Socialist Party, som tagit initiativ till ULA, fick två: Clare Daly och Joe Higgins).
Vägra betala de skulder som har orsakats av kapitalismens svindlerier och kortsiktiga vinstjakt – förstatliga banker och storföretag. För en socialistisk politik och arbetarregeringar som bryter med EU och IMF – förbered för en alleuropeisk generalstrejk mot högerpolitiken; så lyder Rättvisepartiet Socialisternas och CWI:s maning den 1 maj 2011.
Per Olsson
