Obamas krigsplaner möter ökat motstånd

2013-09-04 08:41:20


Sex amerikanska fartyg liggaer redo i Medelhavet för ett missilanfall mot syriska mål, enligt Svenska Dagbladet den 2 september).

Det mesta pekar fortfarande på att USA kommer att genomföra en militär attack mot Syrien. Men president Barack Obamas angreppsplaner har svagare stöd än han trott, även bland tilltänkta allierade.

Oron och nöden i det krigshärjade landet har fördjupats ytterligare av USA:s krigshot.
Efter två och ett halvt år av brutalt inbördeskrig är Syrien ett land i ruiner – det finns varken mat, el eller vatten och de flesta är utan jobb. Över 150 000 har dödats på drygt två år, enligt ett uttalande från några ­mindre socialistiska organisationer i ­regionen som både är motståndare till Assads regim och ett anfall från USA.
Flyktingströmmarna har ökat ytterligare den senaste veckan. Över två miljoner flyktingar finns det nu i grannländerna, varav omkring en miljon i Libanon och en halv miljon vardera i Jordanien och Turkiet.

De fruktansvärda bilderna på hundratals dödade och tusentals skadade av gas eller kemiska vapen för två veckor sedan chockade människor i hela världen. Obama och andra politiker i Väst, liksom en stor opinion, uttalade att ”något måste göras”.
Samtidigt är mycket fortfarande oklart om användningen av gas och kemiska vapen. FN:s inspektörer väntas inte vara klara med sina analyser förrän i mitten av september.
USA säger sig ha bevis för att Assadregimen låg bakom ett angrepp med gas/kemiska vapen. Men dessa bevis är inte offentliga och alla vet att ”bevisen” på massförstörelsevapen i Irak 2003 var osanna.
USA har dessutom en långt ifrån fläckfri historia vad gäller ­gasattacker.
Nya avslöjanden visar att CIA hjälpte Saddam Hussein när han anföll Iran med kemiska vapen i kriget 1980-88.
Efter den brittiske premiärministern och krigshöken David ­Camerons nesliga nederlag i parlamentet har Obama nu bestämt sig för att ­invänta stöd från USA:s kongress, som inte är tillbaka i Washington förrän den 9 september.
Samtidigt har också andra möjliga allierade tackat nej. Arabförbundet (regeringarna i arabvärlden) och NATO har båda uttalat sig för att Assadregimen ska bestraffas, men kommer inte att delta i någon militär aktion. Jordanien har uteslutit deltagande i en krigsinsats.

Även efter att Obama, utrikesminister John Kerry och vice president Joe Biden pekat ut att den syriska Assadregimen som ansvariga för att ha använt kemiska vapen har USA betonat att det handlar om ett begränsat angrepp.
”Vårt mål blir inte att orsaka regimförändring, eller ändra maktbalansen i Syrien, eller få ett slut på inbördeskriget där. Vi kommer helt enkelt att agera i en eller två dagar och sedan lämna”, sa Obama till CNN.
Obama har, vid sidan av hänvisningarna till de många dödsoffren, framför allt betonat att det handlar om USA:s egen säkerhet.
Denna mycket otydliga målsättning – en bestraffningsaktion – var också Camerons argument för att Storbritannien på nytt skulle delta i ett USA-lett krig. Men han förlorade med röstsiffrorna 285-272 i ett parlament som kände antikrigsstämningarna och även den allmänt ­stora ilskan mot högerregeringens extrema åtstramningspolitik. 39 av Camerons egna partivänner i Tories och en libe­raldemokrat röstade med oppositionen från socialdemokratiska Labour. Och trots att Labour höll öppet för att senare ändra sig uttalade Cameron att det stod klart att varken parlamentet eller folket vill ha se ett brittiskt militärt agerande.
BBC:s opinionsmätningar ­efteråt har visat att 75 procent stödjer beslu­tet om att inte delta.

USA har stora problem även med opinionen på hemmaplan. Enligt en mätning från nyhetsbyrån Reuters ger bara 9 procent i USA fullt stöd till ett militärt angrepp mot Syrien. Även i Frankrike, där president Hollande har stått i spetsen för krigshökarna, växer trycket för att frågan ska tas upp i parlamentet.
Även till exempel International Crisis Group, en tankesmedja med före detta politiker, uttrycker stor oro inför ett angrepp, som de menar snabbt kan leda till en upptrappning både i Syrien och i hela regionen. ICG pekar också på att ännu dödligare massakrer har utförts tidigare under inbördeskriget.

Men USA pressas från två håll. En attack som inte leder till något annat än att ännu fler civila dödas skulle inte stärka Obamas ställning.
– I skuggan av uppskjutningen verkar Vita Huset nu förbereda opinionen på ett större åtagande än de 2-3 dagars ”skräddarsydda” insats de tidigare har talat om.

Vad talar för att USA och Obama fullföljer med en militär attack?
– Obama har svårt att backa nu. Han uttalade förra sommaren att kemiska vapen var en ”röd linje” som USA inte tolererade att den ­passeras. Det handlar om makt och prestige, om att ge en signal om att USA-imperialismen inte är slut som världspolis – en varning som inte minst riktas mot Iran. Mellanöstern är en strategiskt viktig region, inte minst på grund av oljan.
– USA-imperialismen har förlorat mycket militär prestige efter krigen i Irak och Afghanistan. Överlägsen militär styrka och över 100 000 soldater i vardera landet gav inte de förvänta­de segrarna, utan lämnade efter sig uppsplittrade, bombhärjade och ekonomiskt nedgångna länder.
– Nu finns sex örlogsfartyg med tomahawkmissiler beredda i Medelhavet. Obama hänvisar till att han som överbefälhavare har rätt att beordra militära angrepp utan att fråga kongressen, men säger också att han kommer att få stöd när kongres­sen samlas.

Kan angreppet blåsas av?
– Det är knappast troligt. Skulle en stark antikrigsopinion pressa kongressledamöterna att rösta nej till en attack kan Obama hänvisa till detta, men det skulle innebära en kraftig försvagning av hans maktposition.

Varför har Obama tvekat hittills?
– Därför att ett nytt krig riskerar att bli ett bakslag för USA och samtidigt kosta enorma resurser mitt i en ekonomisk kris.
– Denna tvekan sammanfattades för en månad sedan av general Martin Dempsey, chef för USA:s försvars­stab och befäl för trupperna i Irak år 2003-04. För att ta kontroll över kemiska vapen, skrev han, krävs det ”en icke-flygzon tillsammans med luft- och missilanfall med hundratals flyg, ubåtar och andra verktyg. Tusen­tals specialtrupper och andra marktrupper skulle behövas för angrepp och säkra viktiga platser. ­Kostnaderna kan bli betydligt över en miljard dollar i månaden.” Även en begränsad attack skulle kräva hundratals plan och fartyg.
– Dempsey påpekade också att USA inte har några säkra allierade på rebellsidan, där jihadister med band till al-Qaida idag står för en större del av de militära striderna. Han skrev att de senaste 10 åren lärt att ”vi måste förutse och vara beredda på oavsiktliga konsekvenser av våra handlingar. Om regimens institutioner kollapsar och det saknas en livskraftig position kan vi oavsiktligt förstärka extremister eller utlösa de kemiska vapen vi försöker ta ­kontroll över.”

Hur ser ett USA-anfall ut och hur långvarigt blir det?
– Det mest troliga är Tomahawk­missiler med massiv eldkraft, som avfyras från de fyra örlogsfartyg som USA stationerat i Medelhavet. Turkiet har också erbjudit användning av den ökända flygplatsen Incirlik, som användes både under Irakkrigen 1991 och 2003 och i NATO:s krig mot Serbien 1999.
– Från början talades om ett par dagars attack. Men utrikesminister John Kerry har de senaste dagarna talat om en ”strategi” för att öka stödet till oppositionen i Syrien, något som skulle kunna ”ändra dynamiken” i kriget. Sedan i somras skickar USA öppet vapen till rebellgrupper.
– Ingen tror att en kort attack kan störta Assadregimen. NATO:s bombningar av Kosovo och Serbien 1999 pågick i 78 dagar utan att störta Milosevic. Mot Libyen krävdes 26 000 flygangrepp som förstörde 6 000 mål parallellt med militärer på plats för att tvinga bort Ghaddafi.

Hur har rebellerna reagerat på Obamas krigshot?

– Fria Syriska Armén stödjer en attack, men vill att den utvidgas till att slå ut det syriska flygvapnet. De vill dock inte ha en invasion från marktrupper. Att Obama nu skjutit upp ett anfall har av den Syriska Nationalkoalitionen kallats för ”ledarskapets misslyckande” och Obama för ”en svag president”.
– Inte heller den svenska vänsterns mest framträdande anhängare av rebellerna, Göte Kildén och Benny Åsman, säger nej till ett USA-anfall: ”Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attack­erna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken.” Dessa rebellanhängare har bortsett från att det som startade som en fredlig revolt för länge sedan utvecklats till ett brutalt ­inbördeskrig där övergrepp sker från båda sidor och där al-Qaidagrupper spelar en allt större roll i striderna mot Assad.

Vad kan bli resultatet av ett missil- och flygangrepp?

– Det kommer att bli stora civila offer och ännu större skador på infra­strukturen. ”Precisionsbombning” och ”skräddarsydda angrepp” finns inte. För befolkningen ökas lidandet och osäkerheten ytterligare.
– För den syriska armén blir det ett hårt test. Både Iraks och Libyens arméer föll samman när världens största krigsapparat anföll. Men även den mer begränsade insatsen i ­Libyen tog flera månader.
– Även krigshökarna erkänner att en attack kommer att leda till civila dödsoffer. Kryssningsmissiler och flygattacker kan anställa en enorm förödelse, samtidigt som en ­kortvarig attack knappast kommer att fälla Assad eller ändra krigets utveckling på ett avgörande sätt. Men skulle regimen försvagas kommer spänningarna på rebellsidan att öka ytterligare. Risken är stor för ett långvarigt kaos som i Irak eller i Libanon under inbördeskriget.
– USA och dess allierade kan också vänta sig vedergällning från ­Syriens allierade, Iran och libanesiska Hizbollah. Det skulle kunna leda till att kriget sprids vidare i Mellanöstern, som redan skett genom upptrappade attentat i Irak och Libanon.
– USA-imperialismen kommer att bli än mer hatad i Mellanöstern. Den opinion i Väst som först stödjer en attack kommer att vara färre än i Irak eller Libyen och kommer att minska ytterligare när effekterna står klara.

Per-Åke Westerlund

 Fakta: Läget i Syrien ▼
  • Det som inleddes som en ungdomlig, fredlig, social protest-rörelse, inspirerad av revolutionerna i Egypten och Tunisien, övergick redan för två år sedan till militär konflikt som i allt hö­gre grad har blivit religiös-sekteristisk med massakrer på båda sidor.
  • Regimtoppen kommer främst från minoritetsgruppen alawiter, som ursprungligen är en gren av shiaislam. President Assad backas upp av Iran och dess allierade libanesiska Hiz­bollah, samt har stöd i FN och köper vapen av Ryssland.
  • Rebellerna domineras av sunnimuslimer, som utgör över 70 procent av befolkningen. Dess officiella representanter är nära allierade med Saudiarabien, Qatar, USA och Turkiet som andra viktiga deltagare på rebellsidan.
  • Landet är uppdelat i militära zoner. Assads armé håller en korridor från söder via Damaskus till medelhavskusten. Med Hizbollahs trupper i första ledet återtog regimen denna sommar kontrollen av staden Qusair och regionen runt Homs.
  • Rebellstyrkor kontrollerar en stor del av norra och östra Syrien, inklusive staden Raqqa och delar av landets största stad Aleppo. De är inbördes splittrade, med strider mellan miliser inom den lösligt organiserade ”Fria Syriska Armén”, som leds av avhoppare från Assadregimen, och de militärt starkaste extrema islamisterna inom al-Qaida-fronten al-Nusrah och rivaliserande al-Qaida-trupper från ”Is­lamiska staten i Irak och Levanten” som har sänt tusentals krigare från Irak.
  • Ett tredje område i nordost (Västra Kurdistan) kontrolleras av kurdiska trupper under ledning av partiet PYD. Kurderna utgör en tiondel av Syriens befolkning. Området har under de senaste veckorna attackerats av islamister och tiotusentals har flytt över gränsen till Irak.

    Rättvisepartiet Socialisterna / Offensiv står för ▼
    • Nej till imperialistiskt ingripande av USA och deras allierade i Syrien. Tillbaka­dragande av alla utländska krigare.
    • För enade, ickesekteristiska självförsvarskommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden.
    • Nationella, demokratiska och jämlika reli­giösa rättigheter till alla folkgrupper.
    • Fria och demokratiska val till en revolutionär konstitue­rande församling.
    • För en frivillig, socialistisk konfederation i Mellanös­tern och Nordafrika.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!