Offensiv 50 år: Kampen för flyktingamnesti 2005

Tänk att det har hunnit gå 18 år sedan Påskuppropet samlade 162 000 människor i en mäktig namninsamling som engagerade till kamp mot en asylpolitik som snabbt blivit allt mer omänsklig och repressiv och en del i S-regeringens högerkurs. Kyrkan var initiativtagare till Påskuppropet. Offensiv och Socialistiskt Alternativs (SAV) föregångare Rättvisepartiet Socialisterna (RS) spelade en betydelsefull roll i kampen för barnens rätt till asyl och hälsa. På flera håll i landet var partiets agerande helt avgörande.

STEFAN LUNDQVIST

Jag jobbade 2005 på ett kommunalt HVB-hem i Härnösand. En dag fick personalgruppen ett nytt typ av uppdrag, att ta emot en familj som flytt från en diktaturstat i Centralasien. Familjen bestod av fem barn, en mamma som hotet om avvisning hade kastat in i psykisk ohälsa och en pappa, vit i ansiktet av det tunga ansvaret, ängslan och sömnlöshet. Pressen av upprepade asylavslag och hot om utvisning tillbaka till sina plågoandar skakade föräldrarnas föräldraförmåga. Äldsta dottern fick dela mycket av pappans ansvar och oro. När hon efter en tid, i ett telefonsamtal från sin pappa, på besök hos sin fru på sjukhuset, fick besked om att familjen nekats asyl i ett tredje slutgiltigt beslut förlorade hon medvetandet, föll i golvet och blev en ”Törnrosa”, ett så kallat apatiskt barn. Mina arbetskamrater blev vittne till det hela och kom sedan att stödja pappan i omsorgen av sitt apatiska barn. Sondmatning, läkarbesök, rörelseterapi, stimulans, hygien. Det skulle dröja ett halvår innan ”Törnrosa” kom ut ur sin bubbla. Familjen hade beviljats permanent uppehållstillstånd (PUT) en månad tidigare.

År 2005 leddes Sverige av Göran Perssons socialdemokratiska regering. Regeringen hade varit pådrivande till EU:s Schengenavtal och anslöt sig till det år 2001. På alla sätt ville de vara bäst i klassen på att värna Fort Europa.
Tidigare hade många flyktinggrupper från olika oroshärdar i världen efter några år i Sverige fått PUT av humanitära skäl. Humanitära skäl upphörde nu, mer eller mindre, att gälla. Nu gällde en annan ordning.
Av människor som hade utsatts för tortyr och förföljelse krävde nu Migrationsverket att de skulle skaffa intyg från diktaturen om att man verkligen hade förföljt och torterat den asylsökande. Asylsökande som hade flytt från förföljelse på grund av sexuell läggning eller religiös eller politisk övertygelse nekades nu också ofta asyl.
I Uppsala satt ärkebiskop K-G Hammar i början av december år 2004 och filade på sin julpredikan. Han var skakad av sina möten med människorna inom kyrkan som arbetar med asylsökande och gömda. Dessa engagerade människor hade under det senaste halvåret förmedlat frustration och vanmakt. Allt fler förtvivlade flyktingar sökte upp kyrkan med sina avvisningsbrev i händerna och eldsjälarna kunde inte längre ge dem något hopp. Ingen verkade längre få stanna, oavsett asylskäl.
Efter sin julpredikan skickade han ett jul­brev till regeringen som krävde en asylrätt värdig namnet, men även amnesti för tiotusen människor, varav tretusen barn, som levde i Sverige utan tillstånd. Regeringen tog inte någon större notis om brevet, men missbedömde den proteststorm som var i vardande mot deras allt brutalare utvisningspolitik. Exemplen var många och media började ta upp olika flyktingfall.
Det som speciellt berörde och skakade om var hänsynslösheten mot de så kallade ”apatiska barnen”. Före år 2004 var detta ett okänt begrepp för de flesta.
Men på Eugeniahemmets sjukhus i Stockholm hade läkaren Göran Bodegård år 2003 behandlat en grupp barn med dessa symtom. Även i England och Australien hade uppgivenhetssyndrom hos flyktingbarn uppmärksammats. Den dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg (S) och regeringen avfärdade de vetenskapliga rönen om uppgivenhetssyndrom och menade att barnen simulerade då de användes som verktyg av föräldrarna för att få stanna.
Skrönor om att de apatiska barnen var uppe på natten och åt spriddes av Holmberg, men det visade sig vara just skrönor. Samma sak var det med lögnerna som spreds om att barnen var drogade eller förgiftade av föräldrarna. Alla dessa anklagelser är mycket avslöjande och grundligt bevisade som ogrundade falsarier i Uppdrag granskning-journalisten och författaren Gellert Tamas bok De apatiska. År 2019 återkom anklagelsen om att barnen skulle ha spelat teater sedan två idag vuxna flyktingbarn i magasinet Filter vittnat om att de som barn av sina föräldrar plågsamt hade tvingats sluta äta och dricka – att spela apatiska. Gellert Tamas bemötte den kritik som följde från högerpolitiker och flyktingfientliga att han inte misstrodde vittnesmålen i artiklarna, att ett fåtal dysfunktionella föräldrar i desperation tagit till en sådan strategi som måste ses som barnmisshandel. Men att den stora majoriteten av de apatiska barnen var verkliga. Undersökta, diagnostiserade, behandlade och uppföljda av professionerna barnläkare, barnpsykologer, sjukgymnaster och boendepersonal på HVB. Filters artiklar ”Ohörda rop” gav en röst åt de barn som drabbats, men generaliserade grovt anklagelserna mot alla flyktingföräldrar och även mot barnläkarkåren, som påstods hålla tyst av rädsla för att bli kallade rasister.

I juni 2004 sände SVT Aktuellt ett inslag som blev droppen för många. Aktuellt hade filmat hur en apatisk flicka, till synes livlöst liggandes på en bår, rullades ombord på ett flygplan för att avvisas till Makedonien.
Protesterna och kampen för de apatiska barnen växte nu i media, i debatter och i demonstrationer på gator och torg. Sverige kristna råd (SKR) är ett forum för ekumenisk dialog mellan olika religioner, kyrkor och trosuppfattningar. De beslutade sig i början av år 2005 för att göra K-G Hammars julbrev till en kraftfull kampanj med nationell namninsamling bakom krav som:
”Vi uppmanar den svenska regeringen att införa ett nytt domstolsförfarande för att ge amnesti åt alla dem som har vägrats asyl i vårt land.
Vi kräver att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle. Den 17 februari fattade majoriteten i riksdagens socialförsäkringsutskott, bestående av socialdemokrater och moderater, beslutet att säga nej till att ge de apatiska flyktingbarnen och deras familjer asyl av humanitära skäl.”

Regeringen och Moderaterna stod fast vid att varje individ skulle prövas individuellt. Att ge de apatiska barnen en kollektiv amnesti skulle bli till en humanitär katastrof, enligt minister Holmberg. Beslutet och migrationsministerns uttalande gav inget hopp, men blåste upp till en opinionsstorm av en styrka som regeringen inte hade räknat med.
Påskuppropet som släpptes i mars nådde på några månader upp till 162 000 namnunderskrifter (landets största namninsamling sedan Vietnamkriget). En rad organisationer anslöt sig, bland annat fackförbundet SKTF (idag Vision).
Parallellt med Påskuppropet kampanjade nätverket Flyktingamnesti 2005 och mobiliserade den 7 maj till landsomfattande demonstrationer i nio städer från Luleå i norr till Malmö i söder. För RS och Elevkampanjen var kampen för asyl lika viktig då som nu.
Åren 2004-2005 spelade RS och Elevkampanjen en viktig roll för Flyktingamnesti 2005:s demonstrationer och kämpade lokalt för att de apatiska barnen Niada i Luleå och ”Törnrosa” i Härnösand skulle få stanna. Bland annat ordnades det demonstrationer som satte press på Göran Persson vid hans besök i både Piteå och Härnösand, där han nu för första gången till och med medgav att ”de apatiska barnen borde få stanna”.
I Luleå deltog RS aktivt i skolungdomarnas kamp för att Niada Bajraktari och hennes familj skulle få stanna, vilket de till slut fick efter mängder av protester. I Sundsvall spelade RS en avgörande roll för kampanjen som via torgmöten, demonstrationer och media till slut gav PUT åt ”Törnrosa” och hennes familj. RS samlade också in över 25 000 namn för en allmän flyktingamnesti. På flera orter tog RS initiativ till lokala nätverk utifrån den nationella kampanjen, Flyktingamnesti 2005, och ledde på flera håll de demonstrationer som skulle komma i september.
En annan organisation som spelade en stor roll i denna folkrörelse för rätten till asyl var Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR). I riksdagen drev Miljöpartiet och Vänsterpartiet delvis Påskuppropets krav.

Den 10 september demonstrerade tio­tusentals i 30 städer för flyktingamnesti. Denna starka opinion som Påskuppropet och asylrörelsen hade väckt gjorde att framför allt Miljöpartiet under höstens budgetförhandlingar lyckades pressa regeringen till att skriva en tillfällig asyllag som i praktiken gav de apatiska barnen och många andra som hade fått avslag ”en slags amnesti”. Den 22 december år 2005 hade nämligen den nya tillfälliga lagen beviljat permanent uppehållstillstånd till 85 procent av 900 behandlade ansökningar. Av 30 000 sökande fick 18 300 uppehållstillstånd.
Påskuppropet år 2005 slutade med en stor seger och visade att en massrörelse som tar kamp för sina krav kan vinna. Rörelsen blev också till ett bålverk mot rasismen, som marginaliserades under detta år. Men kamp och segrar är en färskvara om den inte följs av vidare organisering. Asylsökande misstros än mer idag och Migrationsverket lägger ned stor möda på att hitta svagheter i den sökandes historia.
Idag inspirerar minnet av Påsk­uppropet då det visar på breda solidariska stämningar och kamp istället för tystnad och stigande opinionssiffror för SD. Över 108 miljoner människor lever idag på flykt, tvingade från krig, förföljelse, klimatkatastrofer och barbari. Asylrätten behöver återupprättas och försvaras. Till det krävs nya initiativ och en landsomfattande kämpande asylrörelse likt Påskuppropet och Flyktingamnesti 2005. ■

Apatiska barn, barn med uppgivenhetssyndrom

Idag är barnläkaren Karl Sallin på Karolinska, landets auktoritet på uppgivenhetssyndrom. Han anser att socialstyrelsens råd för hur sjukdomen ska behandlas för att skydda barn mot manipulation nu bör kompletteras med att beredskap ska finnas för möjligheten att barnet tvingas simulera.
Sallin instämmer i analysen att uppgivenhetssyndromet har psykosomatiska orsaker, där barnen har en historia med svåra trauman där de till exempel har bevittnat hur deras trygghetspersoner – till exempel föräldrarna – har misshandlats och kränkts. Till detta tillkommer en flykt och en lång och osäker asylprövning i Sverige, med återkommande negativa asylbesked.
När deprimerade föräldrar tappar stora delar av sin föräldraförmåga och inte längre kan förmedla hopp skapas en uppgivenhet som blir somatisk hos barnen.
År 2021 hade siffran på barn med uppgivenhetssyndrom i vården sjunkit till bara 6 fall. En tiondel jämfört med fyra år tidigare. Risken är stor att den siffran kommer att öka dramatiskt när Tidöavtalets riktlinjer om att endast tillfälliga uppehållstillstånd kommer att utfärdas och därmed i många fall kommer att rivas upp med fler utvisningsbeslut som följd. ■