Socialism svaret på kris och klimathot

2008-04-29 16:52:42




HOTEN De stora hot som finns idag är inbyggda i det kapitalistiska systemet. Miljöbovarna i oljebolagen kan inte avvärja klimathotet, lika lite som finanshajarna kan stoppa den ekonomiska nedgången.

Klimathotet Den globala atmosfäriska koldioxidhalten, ett mått på växthuseffekten, ökade med 2,4 miljondelar under 2007. Det kan jämföras med en genomsnittlig ökning på 0,41 miljondelar 1850-1970 och 1,42 miljondelar 1970-2005. Koldioxidhalten är nu nästan 385 miljondelar, den högsta nivån på 650 000 år.
Det svenska klimatrådet och FN:s klimatpanel påpekar att utsläppen måste halveras till år 2050 för att ökningen av koldioxidhalten ska stanna vid 400 miljondelar. Det beräknas motsvara en temperaturökning på två grader från år 1850 till år 2100.
Läget är akut, men dagens politiker och makthavare styrs av storföretagens kortsiktiga vinstintressen. Ett nyvaknat klimatintresse hos Fredrik Reinfeldt och George W Bush visas upp för att flirta med opinionen, men har ingen grund i deras praktiska politik. EU:s senaste toppmöte beslutade t ex att skydda stålindustrin och andra branscher från kraven på minskade utsläpp.
Ett typiskt högerargument kommer från DN:s ledarskribent Ragnar Roos, som menar att de svenska målen inte är så viktiga, eftersom ”Sverige svarar bara för ett par tiondels procent av de globala utsläppen”. Det är ett argument som kan användas i varje stad eller region världen runt. Men det är också meningslöst eftersom han inte har något alternativ. Hur ska de regeringar och ekonomiska makter som idag styr världen kunna komma överens om en global klimatplan?
De har redan börjat förbereda sina nationalistiska argument inför toppmötet i Köpenhamn i december år 2009.

Finanskrisen Den inledda krisen i USA betyder att de goda ekonomiska åren är på väg att ta slut – utan att de alls har märkts för lågavlönade och pensionärer. Den här högkonjunkturen har skilt sig från tidigare uppgångar, genom att klyftorna i samhället fortsatt att öka och nedskärningarna av välfärden trappats upp.
Högerregeringen hänvisar till ”den stora osäkerhet som föreligger” för svensk ekonomi i sin vårbudget och skriver ner prognosen för den ekonomiska tillväxten till 2,1 procent i år och 1,8 nästa år. Andra bedömare, t ex Nordea, har sänkt till 1,5 procent. Regeringen medger också att arbetslösheten kommer att öka 2009. Redan nu har Ericsson och Telia meddelat att flera tusen anställda ska sparkas.
Parallellt ökar inflationen, och särskilt matpriserna i hela världen. I Sverige har t ex frukt, bröd, ost, mjölk och ägg ökat med över 10 procent under det senaste året, och oljor och fetter med nästan 10 procent.
Ekonomiska kriser och nedgångar är inbyggda i kapitalismen, som helt saknar demokratisk planering. Kapital och storföretag jagar vinster, även om det innebär gigantisk spekulation och slöseri med resurser, vilket har skett under de senaste åren. Ännu har vi bara sett allra första början av denna nedgång.

Antifackligt Högerregeringen företräder Svenskt Näringslivs direktörer. De var nöjda med Perssons systemskifte (sänkta pensioner, privatiseringar och avregleringar), men i valet år 2006 ville de ha konfrontation mot fackföreningarna. Högerregeringen levererade. Angreppen på a-kassan, främst de höjda avgifterna, har gjort att LO tappat över 150 000 medlemmar sedan januari 2007.
Svenskt Näringsliv har också ställt krav på förbud för sympatistrejker och varsel under medling, samt en ”proportionalitetsregel” som begränsar fackens redan kringskurna möjligheter till konflikt. Direktörerna säger att ”facket är för starkt” och vill få opinionen att bortse från deras egna enorma ekonomiska tillgångar. Under vårdstrejken har t ex Timbros vd Maria Rankka påstått att strejker är ”otidsenliga”.

Hyresrätten Kapitalister och högerpolitiker vill slå sönder den välfärdsstat som de tvingades gå med på under 1950-, 60- och 70-talen. De kommunala allmännyttiga bostäderna har stått i centrum för attackerna under det senaste året. Allmännyttan kom till för att det skulle finnas moderna bostäder för arbetarfamiljer, något som de privata värdarna inte klarade att bygga. Även om allmännyttan urholkats, hyrorna ökat och underhållet minskat, är kommunala bostäder en nagel i ögat på högern. Med Stockholm som paradexempel genomförs nu extrema reklamkampanjer för bostadsrätter, direkt privatisering av hus med tusentals lägenheter och hot om lyxrenovering i stora områden med början i Husby. Samtidigt rapporteras det om att privatvärdarna gör extrema vinster.

Vården och skolan 1990-talets stora nedskärningar inom sjukvården, omsorgen och skolan har fortsatt i en ny form de senaste åren. Genom privatiseringar – friskolor respektive anbudsförfarande – omfördelas resurser från arbetarområden till områden med högre medelinkomst. Vårdval Stockholm innebär stängda närakuter i Fittja och Skärholmen, men nya vårdcentraler på Kungsholmen och Östermalm. Friskolorna, som ökar snabbt, gav vinster på 150 miljoner kronor till sina ägare år 2006.

Klyftorna Sverige är ett land med dramatiskt ökande klyftor. Enligt Rädda Barnen lever 242 000 barn (12,6 procent) i fattigdom. Över hälften av LO:s medlemmar har mindre än 20 000 kronor sparade, varav en stor del inte har några sparpengar alls. Samtidigt har antalet miljonärer i landet fördubblats sedan 1999, till 1,6 miljoner människor.

Rasism Ett av de största hoten för arbetare, ungdomar och förtryckta är rasismen. Den är ett direkt fysiskt hot mot många: våld, utvisningar och diskriminering. Rasismens uppgift i det kapitalistiska samhället är att splittra de förtryckta – att ilskan över samhällets brister ska riktas mot syndabockar. Både socialdemokraterna och högeralliansen har genom en omänsklig flyktingpolitik bidragit till att peka ut flyktingar och invandrare. Moderaterna och folkpartiet förbereder sig för att driva nya hårdare regler för flyktingar i nästa valrörelse.

SVARET Den nu pågående vårdstrejken är ett tydligt exempel på att förutsättningen för en annan kurs för samhällsutvecklingen är kamp. Utan strejk, fortsatt eftersläpande löner. Men strejk och kamp ställer också krav på ett tydligt program och en välförankrad ledning.

Finns det pengar? Både storföretag och offentlig sektor har mer pengar än någonsin. Det mest vinstrika företaget, AstraZeneca, väntas fortsätta med att göra vinster på över 50 miljarder kronor årligen. Även Ericsson, Telia och storbankerna gör enorma vinster. HM:s ägare Stefan Persson tar ensam ut 4,2 miljarder kronor i aktieutdelning i år. Trots ekonomisk oro fortsätter direktörernas löner uppåt – de ökade med 8 procent år 2007.
Statens överskott för 2006 var 18 miljarder kronor och ökade till 103 miljarder 2007. Det kan jämföras med under fyra miljarder totalt för nedskärningar som i år slår hårt: sjukskrivna 1,9 miljarder, a-kassan 60 miljoner, deltidsarbetslösa 0,9 miljarder och ams-åtgärder en miljard. Regeringen genomför inte försämringarna av brist på pengar, utan av politiska skäl.
Överskotten, inklusive alla pengar från utförsäljningen av statliga företag, ska gå till att betala statsskulden som ska minskas med över 500 miljarder kronor. Nio tiondelar av detta gigantiska belopp går till svenska kapitalister – banker, storföretag och privata spekulanter. Totalt beräknar regeringen att överskottet i de offentliga finanserna kommer att vara mer än 3 procent av BNP per år fram till 2011, trots att målet är en procent. På det sättet lagrar regeringen ytterligare kapital. Enligt Konjunkturinstitutet har staten 30 miljarder kronor till ”reformer” – d v s skattesänkningar som slår igenom under valåret 2010.

Ägandet Makten i dagens Sverige och globalt baseras på ägande. Ett fåtal maktgrupper och familjer styr över miljardvinster, investeringar, jobb och miljö i kraft av att de äger och styr storföretagen. De senaste 15 åren har den offentliga sektorn allt tydligare blivit ett bihang till dessa företag. Stat, landsting och kommuner har tvingats bli ”marknader” för privata företag. Fredrik Reinfeldts verkliga uppdrag på kinaresan var att hjälpa Ericsson att få nya order. Och industriminister Maud Olofssons jobb är att driva igenom Svenskt Näringslivs kravlista. Att kapitalisterna inte vågar ta full konfrontation för sitt program beror på att de trots allt har respekt för arbetarklassens och fackföreningsrörelsens styrka.
Skillnaden mellan högerpartierna och socialister handlar inte bara om viktiga dagsfrågor som sänkt a-kassa och nedskärningar. I grunden handlar det om samhällssystem och ekonomisk makt. Moderaterna beskriver sin ideologi så här på sin hemsida: ”Den moderata ekonomiska politiken bygger på tanken om fri företagsamhet och en fri ekonomi. Vi är därför motståndare till socialism.” Med ”fri” ekonomi menar moderaterna att kapitalisterna ska vara fria från regler och påtryckningar från stat och fackföreningar.

Socialistiska traditioner Den socialistiska pionjären Rosa Luxemburg påpekade för över 100 år sedan att den första impulsen för en arbetarrörelse ”åtminstone hos den stora massan, är den kapitalistiska samhällsordningens ’orättvisa’ fördelning”. Hon beskrev hur den då socialdemokratiska arbetarrörelsen kämpade för rättvisa, men att det i sig inte var tillräckligt. ”Tack vare Marx insikt om att en viss fördelningsmetod är den naturlagsenliga följden av en viss produktionsmetod, inriktar sig socialdemokratin inte på en fördelning inom ramen för den kapitalistiska produktionen, utan för ett upphävande av själva varuproduktionen. Socialdemokratin vill kort sagt åstadkomma en socialistisk fördelning genom att avskaffa det kapitalistiska produktionssättet.”
Arbetarrörelsen vid förra sekelskiftet förstod att det inte skulle gå att långsamt förändra samhället i rätt riktning. Lika lite som att förstatliga och demokratisera en fabrik en avdelning i taget kunde samhället införa socialism en fabrik i taget. Varje steg framåt på ett område skulle undermineras av kapitalister och generaler på hundra andra områden.
Det var därför fråga om att övertyga arbetarklassen och alla förtryckta om att förändra hela samhället, även internationellt, till ett socialistiskt samhälle där majoriteten för första gången skulle styra över ekonomin.
Denna klara socialistiska linje övergavs dock av de socialdemokratiska ledningarna i de flesta länder. I Sverige kunde socialdemokratin under flera decennier pressa fram reformer inom ramen för kapitalismen på grund av kapitalisternas rädsla för arbetarklassens styrka både i landet och internationellt, särskilt som den ryska revolutionen visat att kapitalismen kunde avskaffas. Men de socialdemokratiska reformerna – av vilka en del gav ”en glimt av socialismen” – var hela tiden hotade eftersom kapitalismen bestod. Wallenberg och de andra kapitalistiska familjerna behöll sin makt över ekonomin. Den socialdemokratiska apparaten drog tidigt slutsatsen att en socialistisk samhällsomvandling varken var möjlig eller nödvändig. Att den ryska revolutionen på grund av sin isolering urartade till en stalinistisk diktatur blev också ett argument mot socialism.

Kampen De dominerande idéerna i ett samhälle grundas i samhällsystemet, d v s i ett kapitalistiskt samhälle styr kapitalistisk ideologi. Men hur denna konkret ser ut beror på klasskampen.
Arbetarnas kamp kan pressa kapitalisterna till eftergifter, även inför ”omöjliga” krav. Redan 1847 lyckades den radikala chartiströrelsen och textilarbetarna i England pressa fram 10 timmars arbetsdag för kvinnor och unga arbetare, de flesta anställda inom textilindustrin. De franska arbetarna uppnådde 8 timmars arbetsdag som ett resultat av 1936 års generalstrejk.
I Sverige lyckades arbetarrörelsen trumfa igenom en relativt stark offentlig sektor – t ex höjda pensioner, barnomsorg och föräldraförsäkring. Högerns och kapitalets motstånd var relativt svagt.
Men under lång tid urholkades arbetarrörelsens socialistiska traditioner. En kulmen inträffade när socialdemokratiska regeringar under 1990-talet genomförde världens största nedskärningsprogram. S-partiet blev ett fullt ut borgerligt parti som rev ned sina egna reformer. Att ledningen kapitulerade för den globala kapitalismens tryck, samtidigt som stalinismen i öst kollapsade, ledde till ökad förvirring och lägre socialistisk medvetenhet.
Stora delar av arbetarklassen vet vad de är emot – vilket visade sig i t ex den stora nej-segern i folkomröstningen om euron 2003. Men färre är säkra på alternativet. Viktiga delar av arbetarrörelsens grunder – socialism, klasskamp, första maj – har sjunkit tillbaka.

Nytt arbetarparti Basen för en ny radikalisering läggs nu, i form av antikapitalistiska stämningar mot finanskrisen och klimathotet. Även under 2000-talet har vi sett flera vågor av radikalisering – mot den kapitalistiska globaliseringen och mot USA:s krig. De har dock inte blivit varaktiga, mest beroende på att det inte finns något stort arbetarparti.
Socialister i dagens samhälle har flerfaldiga uppgifter – att ta strid i dagsfrågorna, att propagera för socialism och att ta de steg som är möjliga till ett nytt arbetarparti. En opinionsmätning nyligen visade att bara 16 procent har förtroende för de etablerade partier som får bre ut sig i media varje dag. Trots uppgången i opinionen just nu är socialdemokraterna som parti i kris, med nästan halverat medlemstal sedan 1998, från 189 000 till 101 000.
Opinion och kamp kan snabbt förändras, vilket inte minst Vårdförbundet är ett bevis på. För bara några år sedan påstod Vårdförbundet att strejker och kollektiva avtal var föråldrade, att marknaden och individuella löner var framtiden. Men det upplagrade berättigade missnöjet ledde till ett uppror bland vårdanställda och en medlemsrevolt inom Vårdförbundet. Ledningen pressades att agera.
Den fackliga kampen på sjukhusen idag är begränsad till lönerna. Arbetsgivarna – politiker i kommuner och landsting – håller en låg profil och låter tjänstemännen kritisera strejken.
Vi är på väg mot den värsta finanskrisen sedan 1930-talet, enligt t ex Alan Greenspan, tidigare boss på USA:s centralbank. Detta är en oundviklig del av det kapitalistiska systemet. Vi ser idag hur spekulation i ris, vete och annan mat leder till kravaller och massprotester. Med en allvarlig nedgång kommer kampen för jobb och levnadsstandard att leda till att miljontals arbetare och ungdomar drar socialistiska slutsatser.
Det behövs ett nytt demokratiskt samhälle. Arbetarklassen är idag numerärt starkare än någonsin tidigare och har fler allierade: de fattiga i städerna, bönder, unga utan jobb, pensionärer m fl.
Vad som behövs är att arbetarna tar makten i fackföreningarna, avskaffar privilegier och omvandlar dem till kämpande organisationer. Parallellt pågår processer som kommer att leda till nya vänsterpartier, något som vi redan ser i t ex Brasilien och Tyskland. Inom dessa partier kommer debatten att stå om partiernas program och socialistiska profil.
Erfarenheter ur kamp är nyckeln till en förändring av medvetenheten inom arbetarklassen. Händelseutvecklingen kan gå snabbt, från att socialismen har proklamerats som ”omodern” till att verklig socialism, som är motståndare till stalinism, ses som det enda realistiska alternativet till klimathot och finanskris.

Per-Åke Westerlund

Läs vad Rättvisepartiet Socialisterna står för

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!