Teorierna om Strindbergs person och idéer har varierat genom åren, med författaren själv som en huvudkälla. ”Strindberg har för varje fas av sitt liv bestämt hur han skall uppfattas, givit sig själv namn och karaktär. En stor del av hans författarskap uppfattas som självbiografisk – ofta med orätt”, konstaterar Olof Lagercrantz i sin klassiska biografi från 1979, hundra år efter Röda rummet.Årets stora Strindbergsbiografi är skriven av Björn Meidal, som ansvarat för utgivningen av Strindbergs brev: ”I de över 10 000 breven följde jag hans liv dag för dag. Breven är inte heller tillförlitliga, men innehåller alltid ögonblicksbilder, positionsbestämningar och reaktioner på det ständigt pockande nuets krav.”
Tydliga exempel är de många brev där Strindberg skriver att han är nära att ta sitt liv, alltid bär en laddad pistol på sig, för att i nästa brev samma dag skriva om det vackra vädret och sin goda sinnesstämning. Åsikter och påståenden måste inte tillhöra författaren, utan bestå av iakttagelser eller vara litterära experiment.
1871, när Strindberg var 22 år, tog arbetarklassen i slutet av det fransk-tyska kriget makten i Paris. Kommunarderna, som de kallades, upprättade en helt ny typ av styre. Alla tidigare privilegier avskaffades och ett embryo till en demokratisk arbetarstat började införas.
Karl Marx, som först avrått från maktövertagande på grund av risken att upproret skulle isoleras till Paris, blev Pariskommunens internationelle talesman.
Kommunen krossades av militären i slutet av maj och upp till 30 000 kommunarder dödades.
Strindberg försvarade kommunen mot sina borgerliga vänner bland studenterna i Uppsala, som backades upp av en enorm borgerlig hetspropaganda mot kommunarderna.
”Kommunen är närvarande i hans medvetande när han skriver, och dess lavaström blandar sig med hans egen ungdomliga vilja att verka i världen”, konstaterar Lagercrantz.
När Strindberg fem år senare besökte Paris var hans plan att skriva en diktsamling om kommunen.
Upprorsandan påverkade hans första stora arbete, dramat Mäster Olof. Pjäsens inofficielle huvudperson, Gert Präntare, ”skulle ha kunnat vara en av de aktiva kämpar som i Pariskommunen just slagits ned”, konstaterar Meidal. Men Präntares förutsägelse att ”snart skall förtrycket krossas” kommer av sig när Olof, hans medkonspiratör mot kungen, gör avbön. Dramat avslutas med Präntares utrop, ”avfälling”, till Olof.
Även nästa stora verk, Röda rummet, sammanföll med omvälvande arbetarkamp. Lagercrantz berättar:
”När Strindberg kommit ungefär halvvägs genom boken utbryter den första stora strejken i Sverige – i Sundsvall. Femtusen sågverksarbetare nedlägger arbetet som protest mot att arbetsgivarna med hänvisning till depressionen sänkt ackorden. Landshövdingen på orten, Curry Treffenberg riksbekant för sitt våldsamma motstånd mot representationsreformen 1865 då adelns makt bröts, tillkallar militär och krossar med stor brutalitet den av allt att döma spontana strejken. Händelsen väckte stort uppseende. De styrande såg Pariskommunen och världsrevolutionen höja sitt drakhuvud i Norrlandskogarna.”
Röda rummet är en klassisk satir över Sverige som i många stycken passar lika bra 2012. I boken bildas ett skumraskbolag, Triton, som ska sälja sjöförsäkringar. Idag finns riskkapitalbolaget Triton, en av ägarna till ökända Carema. ”Förstår du så lite affärer, min gosse” säger den rike farbror Smith när brorsonen tror att bolagsherrarna själva ska satsa pengar. När sedan Tritons aktieutdelning bara blir fem procent skriker deltagare på bolagstämman: ”Fy fan, då kan man ju skänka bort sina pengar!”
Röda rummet häcklar också den svenska nationalismen. Olle Montanus tal på Arbetarförbundet Nordstjernan konstaterar att den ”svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation!” Montanus frågar retoriskt: ”Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor”. Deltagarna på mötet kastade ut talaren, precis som Sverigedemokraterna och kanske även andra riksdagspartier skulle göra idag.
Klassklyftorna och revolutionära stämningar beskrivs bäst när välgörenhetsdamer gör besök hos arbetarfamiljerna i Vita Bergen. Snickaren förklarar att de varken kan erbjuda stolar eller sängar att sitta på eftersom dessa beslagtagits, att de varken har gas- eller vattenledningar. ”Och det kommer en dag, då det bli än värre”, deklarerar han, ”men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksberget, från Tyskbagarbergen, och vi komma med ett stort dån som ett vattenfall och vi begära igen våra sängar, begära? Nej, ta!”
Röda rummets huvudperson, Arvid Falk, följer dock en liknande bana som mäster Olof. Han avbryter sitt personliga uppbrott och återgår till det borgerliga livet.
Efter Röda rummet följde mer satir, Det nya riket, men också en rad verk om svenska folkets historia. Strindbergs kritik av den historia som enbart skildrade kungahuset gav honom många fiender i etablissemanget men också en växande skara anhängare bland unga och arbetare.
Styrkan i detta stöd visade sig när staten 1884 åtalade Strindberg för hädelse mot Gud i en av novellerna i Giftas.
Strindberg hade ett ingripande från censuren på känn eftersom han öppet hånade nattvarden och skrev ut det exakta priset för vinet och oblaten.
Året innan hade han flyttat till Frankrike och inlett en nära två decennier lång period utomlands. Nu återkom han till rättegången som en hjälte.
Över tusen personer mötte upp på Stockholms central och en extra föreställning av hans drama Lycko-Pers resa blev ”orgie i hyllningar”, skriver Lagercrantz.
Stödet var så starkt att de styrande inte vågade fälla Strindberg. När frikännandet proklamerades på rättshuset på Riddarholmen möttes det av hurrarop av 10 000 på torget utanför.
Strindbergs status som företrädare för en yngre och radikalare generation förstärktes också av hans Lilla katekes för underklassen, som kom samma år som Giftas. I stil från Luthers katekes finns här klassiska frågor och svar:
”Vad är samhället? En samlevnadsform som utvecklat sig under inverkan av överklassens syfte att hålla underklassen under sig.”
Tjänstekvinnans son två år senare, 1886, ingick i författarens framställning av sig själv som språkrör för underklassen. Även om boken till stor del bygger på hans liv var hans uppväxt långt ifrån fattig. Hans far drev ångbåtstrafik och själv kunde den unge August gå vidare till universitetsstudier.
August Strindberg var utan tvekan en person med hög kapacitet. Mindre känt är att han blev landets förste sinolog, då han lärde sig kinesiska och katalogiserade kinesiska böcker under sin period på Kungliga biblioteket. Idag beundras han också som konstnär och han var en pionjär som fotograf. Han var också den förste att presentera impressionisterna i Sverige och han gjorde översättningen av ”Bä, bä vita lamm…” till svenska.
Politiskt och i samhällsdebatten var han skicklig på att fånga upp och beskriva folkliga stämningar, oftast med en egen knorr.
Han var inte organiserad, förutom i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, som han var trogen från starten på 1880-talet.
När han efter en period med ideér om övermänniskor, naturvetenskapliga experiment (han ville bevisa att grundämnen hade gemensamma beståndsdelar) och ockultism återvände till samhällsdebatten hoppades socialdemokratin kunna knyta honom närmare. Strindberg svarade dock Branting ”Du får icke betrakta mig som en politisk person.”
Strindbergs kvinnosyn och antisemitism är kända politiska baksidor hos författaren.
Hans idéer om kvinnor präglades av konflikterna i hans relationer och giftermål, men än mer av hur samhället såg ut och hans trots allt isolerade tillvaro. Kanske hans försök till en slags folklig populism också spelade in.
Paradoxalt nog handlar en av novellerna i Giftas om ett manifest om ”Kvinnornas rättigheter”. Där ställdes krav på lika uppfostran och skolundervisning m m. Men i andra skrifter och brev finns inte skymten av detta. I andra delen av Giftas kallas kvinnor för ”halvapor” och han berömmer Tyskland för den lag som hindrar kvinnor att studera på universitet. Flera verk var rena smädesskifter mot hans första hustru, Siri von Essen.
Männen i hans verk skakades ofta av misslyckanden och kämpande med den roll de förväntades spela i samhället. Det är dock fel att se vare sig kvinnor eller män i böcker och dramer som exakta beskrivningar av Strindberg och hans åsikter.
Lagercrantz citerar ur ett brev där Strindberg svarar en vän som tror att författaren är densamme som huvudpersonen i verket Inferno: ”Du talar om min nedbrutna själ. Min själ är icke nedbruten.” Hans personliga kriser gav dock näring till hans verk.
Antisemitismen är tydlig i flera av Strindbergs verk. Satirromanen Det nya riket beskrev han själv som antisemitisk och även Röda rummet innehåller förlöjliganden av judar. Fler har ursäktat detta med den tidens stämningar, men även om antisemitismen var utbredd i Sverige fanns det också krafter som kämpande mot den. 1884 gjorde också Strindberg avbön i en artikel i den socialdemokratiska tidskriften Tiden, under rubriken ”Mitt judehat”, berättar Björn Meidal.
Allmänpolitiskt beskrev sig Strindberg ofta som socialist, men han stod snarast för en egen populistisk version av socialism. Han kallade sig också kristen och hyllade den självförsörjande bonden. Han beund-rade de terrorister som dödat den ryske tsaren och – Alfred Nobel för att han uppfunnit dynamiten. Han till och med gjorde en skiss på hur ett bombattentat mot kung Oscar II skulle se ut.
När Strindberg återkommer till Sverige växer hans läsar- och anhängarskara stadigt. I det marxistiskt influerade Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, som bildas 1903, finns hans kanske starkaste stöd.
Under de stora politiska händelserna 1905 – unionsupplösningen med Norge och den första ryska revolutionen – polariseras debatten i Sverige. Högerdebattörer och författare som Sven Hedin och Verner von Heidenstam deltar i krigshetsen mot Norge. Men den starka stämningen mot krig inom arbetarrörelsen gör att borgarna tvingas backa.
Storstrejken i Sverige fyra år senare slutade med nederlag för fackföreningsrörelsen, vars ledning uppmanade arbetarna att ”vila” under strejken istället för att verkligen mobilisera till kamp. Resultatet blev att över 20 0000 arbetare fick sparken och många emigrerade, medan högerns självförtroende stärktes.
Detta lade grunden för Strindbergsfejden, landets kanske största kulturdebatt någonsin.
Redan innan storstrejken hade tusentals gått i fackeltåg förbi Strindbergs bostad i Blå tornet på Drottninggatan i Stockholm på författarens 60-årsdag i januari 1909. ”Strindbergfester gavs landet runt i föreläsningssalar och klubblokaler och de socialistiska ungdomsklubbarna utmärkte sig särskilt.
Social-Demokraten ägnade ett helt nummer åt Strindberg och han tackade med en skrivelse där de som ledde tidningen kallades ’småfolkets talesmän’” (Lagercrantz).
Strindbergsfejden startade våren 1910. Strindbergs 54 artiklar i Afton-Tidningen och Social-Demokraten under resten av året hatades av högern och hyllades inom arbetarrörelsen. Den första artikeln var ett svar på hyllningar till ”hjältekonungen” Karl XII. Strindberg attackerade nationalismen och beskrev Karl XII som en löjlig odugling.
Militarismen var den stora stridsfrågan i uppladdningen inför det största krig världen sett.
Sven Hedins skrift Ett varningsord, som varnade för ett nära förestående ryskt anfall och krävde svensk militär upprustning, spreds i en miljon exemplar. Socialdemokratiska ungdomsförbundet, som nu växte snabbt, svarade bland annat genom att sprida Strindbergs svar till Hedin. Att Strindberg av Hedin beskrevs som en asätare på väg till dödsriket Hades visar på tonen i fejden.
Strindbergs popularitet var enorm och 1911 inleddes en insamling till ett antinobelpris till honom. Bland de 45 000 kronor som samlades in fanns 11 000 bidrag på 50 öre eller mindre. Flera av de större bidragen var resultatet av insamlingar på möten och arbetsplatser. Över 10 000 personer deltog i en marsch på hans 63-årsdag i januari 1912.
Strindberg hade då bara fyra månader kvar att leva. Han höll på med språkstudier, bland annat hebreiska, och planerade en artikel om gruvarbetarstrejker i England.
Trots hans begäran om att begravningen skulle ske i stillhet blev den en styrkeuppvisning från arbetarrörelsen. Mer än 100 röda arbetarfanor och tusentals som deltog för att hylla författaren följde processionen från hans bostad till Norra begravningsplatsen.
Per-Åke Westerlund
Strindbergs livstid
1849 – August Strindberg föds den 22 januari.1871 – Pariskommunen. Världens första arbetarstyre – krossades av militär.
1879 – Sundsvallsstrejken. 5 000 arbetare i strejk under åtta dagar.
1881 – August Palm inleder sin socialistiska agitation i Sverige.
1889 – Både det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i Sverige och den Andra Internationalen grundas.
1905 – Norges självständighet från Sverige och den första ryska revolutionen.
1909 – Storstrejken. Som mest strejkade 300 000 arbetare i Sverige.
1912 – August Strindberg dör den 14 maj, tre veckor efter Titanics undergång.
Järnvägstrafik, telegraf och postväsende blev allmänna. Missväxt och kriser ledde till emigration – 400 000 lämnade Sverige under 1880-talet.
Om Strindberg
Strindbergs världar av Björn Meidal, bokförlaget Max Ström (2012).Strindberg i Blå tornet, antologi från Strindbergsmuséet, Carlsson förlag (2012).
August Strindberg av Olof Lagercrantz, Wahlström&Widstrand (1979).
Av Strindberg
– ett litet urval:Mäster Olof (drama, 1872, därefter många bearbetningar), Röda rummet (roman, 1879), Svenska Folket i helg och söcken (historik, 1881-82, ), Giftas (noveller, 1884), August Strindbergs Lilla katekes för underklassen (1884), Tjänstekvinnans son (roman, 1886), Hemsöborna (roman, 1887), Fröken Julie (drama, 1888), Svarta Fanor (roman, 1907).
