”Man ska vara tacksam att man inte blir utsatt snarare än att man är en del av en gemenskap” säger transsexuelle Gabriel. Kampen för en skola fri från heteronorm måste tas på allvar av alla i skolan.
För både elever och lärare som på olika sätt bryter mot heteronormen kan skolan vara ”för jävlig”, men den kan också vara en fristad. Unga hbtq-personer gav ögonblicksbilder från skolkorridoren och skolledare och lärare diskuterade ansvar och normkritisk pedagogik under Stockholm Pride i år.
– Min känsla är att man blir tolererad, inte accepterad. Man ska vara tacksam att man inte blir utsatt snarare än att man är en del av en gemenskap, berättade högstadieeleven Gabriel under det första av RFSL Ungdoms två välbesökta paneldiskussioner om situationen i skolan under Stockholm Pride.
Transkillen Gabriel menade att det är mycket är upp till eleverna själva att ta upp normkritiska perspektiv i skolan och har själv upplevt stora skillnader mellan olika skolor.
– När jag bytte skola blev det bättre, men det är bara för att vi är fler hbtq-ungdomar på den här skolan, inte för att det är någon skillnad på lärarna eller läroplanen.
– Men jag har hört att acceptansen är större på gymnasiet, sa Gabriel.
Gymnasieeleverna Robin, Jack och Louise hade alla ganska olika erfarenheter från sina skolor.
– Min erfarenhet från S:t Eriks gymnasium som är en stor skola var att man är ganska liten som hbtq-person. Jag kände mig ganska ensam, men upplevde en bra miljö ändå, berättade Robin.
– Jag valde en mindre skola då jag hört från flera på de större skolorna att det varit för jävligt, stämde Jack in vilket förvånade moderatorn som hade fått uppfattningen att det var lättare att hitta likasinnade på stora skolor.
Den med mest positiva erfarenheter från gymnasiet var Louise som går på Södra Latins gymnasium i Stockholm där hon tillsammans med andra elever driver föreningen Hbtq-hörnan.
– Södra är som en fristad, jag känner mig friare i skolan än utanför, sa hon och berättade att det finns ett stort engagemang i hbtq-frågor från både elever och lärare.
Medan Robin var mer inne på att bjuda in RFSL och att inreda ”queera rum” på skolan som lösning för att förbättra arbetsmiljön för hbtq-personer på skolan, var Louise liksom Gabriel mer inne på behovet av elevernas egen organisering.
På Södra Latins gymnasium invigdes i våras det första könsneutrala omklädningsrummet på en skola. Omklädningsrummet är både till för de som inte kan eller vill definiera sig som varken kille eller tjej och för de som av andra orsaker vill byta om enskilt. Inrättandet av ett könsneutralt omklädningsrum gjordes efter krav från eleverna. Detta är ett exempel på vad elevföreningen Hbtq-hörnan arbetat för att få igenom.
– På Södra Latin är det lätt att starta en förening, berättar Louise. Hitta en kompis och sätt upp lappar för att få med fler!
Rektorns ansvar, lärarnas makt
”Vi rektorer är de första att räcka upp handen på frågan vem det är som har ansvaret, men vad betyder det egentligen att ta ansvar?” frågade Johan Abrahamsson, rektor på S:t Eriks gymnasium i Stockholm. Han var en av fem deltagare i RFSL:s följande panelsamtal ”Skolledning och hbtq-elever”.
– Det var på förfrågan från eleverna som vi inrättade ett könsneutralt omklädningsrum. Ett annat krav var att ta bort könsstereotypa symboler på toaletterna, vilket vi då gjorde. Det är väldigt viktigt som skolledning att lyssna, då eleverna kan uppleva vissa saker som kränkande även om det inte var menat så, saker som vuxenvärlden inte alltid ser, betonade Patrik Biverstedt, rektor på Södra Latins gymnasium.
– Att brinna för dessa frågor är att ta ansvar, sa Lotta Björkman, gymnasielärare samt föreläsare och utbildare i normkritisk pedagogik.
– Men alla kan inte brinna för allt, sa hon samtidigt och frågade, nästan desperat över lärarnas tunga arbetsbörda: Ska vi kvotera in folk med olika engagemang?
Ingela Fondin, Sveriges skolledarförbund, gjorde likaså poängen att hela personalstyrkan behöver vara medveten i dessa frågor och att det måste finnas tillräckligt med lärare, kuratorer etc.
Lite debatt uppstod kring behovet av likabehandlingsplaner, vilka flera kritiskt konstaterade ofta hamnar långt ner i någon låda efter att den skrivits klart snarare än att fortlöpande vara en levande del i arbetet.
– Likabehandlingsplaner är ändå viktigt för att det tvingar oss att avsätta tid till att diskutera detta, menade ändå Sara Rodesta Rinberg, Sveriges kuratorer.
Att göra ”det stora i det lilla”, att använda vardagsexempel i undervisningen som speglar olika människor och inte bara heteronormativa förhållanden och personer med typisk svenska namn, framhölls även.
– Varför inte räkna ut boräntan för Anna och Fatima? föreslog Patrik som exempel.
– Det handlar om att vi som lärare måste arbeta med vår egen förförståelse. Att arbeta tillsammans är den enda vägen, men det är vi som skapar förutsättningarna i klassrummet, sa Lotta och betonade vikten av medvetenhet kring lärares maktposition i klassrummet.
Lina Westerlund
