USA: Arbetare reser sig mot skolprivatiseringarna

av Tom Crean & Matt Maley

Lärarnas magnifika strejker kommer inte ur ett vakuum, utan som en reaktion på årtionden av nyliberal urholkning av välfärden (foto: Socialist Alternative).

Trettiosex år efter rapporten Nation at Risk, beställd av Reaganadministrationen – som var den första att slå larm om ”krisen” i det offentliga skolväsendet – lanserades också näringslivets ”utbildningsreforms”-drive. Nu har cirkeln slutits. Hundratusentals lärare från West Virginia till Los Angeles har gått ut i strejker det senaste året, med massivt stöd från föräldrar och studenter.

Lärarna har utmanat underfinansieringen av utbildning och hetsen för fler privatiseringar som särskilt skett genom fler charterskolor. Utbildningsrevolten har vunnit viktiga segrar och trängt tillbaka näringslivets ”reformister”. Men de har inte lidit ett avgörande nederlag.
På 1980-talet höll den härskande klassen i USA och internationellt på att försöka återställa lönsamheten för deras system sedan 1970-talets nedgång markerat  slutet på efterkrigsboomen. Det ledde till en serie nyliberala åtgärder, varav en var att privatisera stora skikt av den offentliga sektorn.
Det är viktigt att se tillbaka och titta på hur ”reformisterna” tog de verkliga problemen som offentliga skolor stod inför, särskilt i fattiga och segregerade områden, och använde dem för att avveckla offentlig undervisning steg för steg. Utbildningsreformen såldes under parollen ”valfrihet”. Det hävdades att valfrihet – oavsett om det är i form av att avleda pengar från offentliga skolor till privata eller för att investera i charterskolor – är i elevernas och föräldrarnas bästa intressen. I verkligheten är detta olika verktyg för den härskande klassen att suga ut den offentliga utbildningen. 

Det är ingen tillfällighet att vissa av de största förespråkarna för den så kallade ”reformrörelsen” är några av de rikaste familjerna i USA, däribland Waltons (ägarna av Walmart), Eli Broad samt Bill och Melinda Gates. Det är inte heller en slump att dessa familjer också är svurna fiender till lärarfacken. 
Att rikta in sig på lärarfacken var en del i att försöka knuffa tillbaka arbetarrörelsen. Efter en lång reträtt från industrifacken under 1980- och 90-talen kvarstod offentliga sektorn som arbetarrörelsens styrkefäste, där lärarfacken hade en nyckelroll. Reformisterna förde då fram diverse förslag för att göra det lättare att avskeda lärare. Det fördes en hänsynslös kampanj i media för att utmåla de flesta lärare som giriga och inkompetenta.

Ett avgörande moment i reformkampanjen var lagen No Child Left Behind Act (NCLB) som undertecknades av George W. Bush 2002 med starkt stöd från båda de politiska blocken. NCLB är ett utmärkt exempel på hur dessa utbildningsreformer är en ulv i fårakläder, utsmyckad med svävande retorik om att stänga ”framgångsklyftorna mellan olika etniciteter” samtidigt som skolornas budget knöts till provresultat, vilket gav än mindre resurser till de fattigaste skolorna och distrikten. Om skolorna inte möter ”kunskapsstandarden” skulle de stängas ner. 
Detta ledde till en svallvåg av skolnedläggningar i landet. Undervisningen blev allt mer fokuserad på att ”lära ut för provet” då skolor i medelklassområden slogs för att undvika nedläggning. På detta sätt nedgraderades utbildningskvaliteten. Estetiska program och andra som proven inte fokuserade på skars ner till fotknölarna. I verkligheten handlade aldrig utbildningsreformerna om att hjälpa barn. Det handlade om att förstärka näringslivselitens dominans.

Den ekonomiska kraschen 2007-08 följdes av en massiv våg av attacker på arbetare då den härskande klassen ämnade få dem att betala för sitt systems kris. Miljontals förlorade sina jobb och hem, och det var massiva nedskärningar på offentliga sektorn, särskilt utbildningen. 
Även om utbildningsutgifterna har ökat de senaste åren är USA fortfarande långt ifrån samma nivå som innan kraschen. Idag skulle det behövas 400 000 nya lärartjänster för att komma tillbaka till 2008 års personalstyrkenivåer. 
Denna period ökade också den härskande klassens attacker på offentlig utbildning. Läsåret 2007-08 var ett av två läsår (det andra var 2003-04) de senaste årtiondena där över 2 000 offentliga skolor stängdes ner. 2009 stärkte Obama upp privatiseringsregimen med ett ”race mot toppen”, där statliga medel inte betalades ut om inte facken gick med på ett utvärderingssystem av lärare kopplat till provresultaten.

Trots den roll Obama spelade i utbildningsreformerna väckte valet av den förste svarta presidenten förhoppningar bland arbetare, särskilt färgade, och det fanns ett antal exempel i landet på områden där lärare, föräldrar och elever enades mot proven, privatiseringarna och särskilt skolnedläggningar. Dessa strider slutade oftast i nederlag, men återspeglade den ökande des­illusioneringen med utbildningsreformerna. 
Från början var charterskolor ganska populära då föräldrar hoppades att de skulle ge sina barn en bättre möjlighet till en bra utbildning. Men sedan sjönk insikten in om att utbildningskvaliteten i charterskolorna inte nödvändigtvis var bättre och att den stora majoriteten av eleverna fortfarande fanns i offentliga skolor som bokstavligt talat lämnades att ruttna.

2018 års lärarrevolt uppstod på ett spektakulärt sätt i den polariserande Trump-eran, men fnösket och bränslet till denna brasa byggdes upp under Obamas år vid makten. Trump och storföretagen har återigen ämnat ge offentliga sektorns fack en dödsstöt, denna gång med HD-domen Janus v. AFSCME som öppnar hela offentliga sektorn för ”rätt att arbeta” [domen innebär att icke fackanslutna arbetare inte ska tvingas betala en summa till facket för att få ta del av det tecknade kollektivavtalets fördelar].
Men med start i West Virginia i februari ifjol ockuperade lärare delstatshuset och visade att Janus inte behöver vara en dödsdom. I trots mot fackledningens uppmaningar om att återgå till arbetet stannade de kvar tills de hade vunnit en 5-procentig löneökning inte bara för sig själva, utan för alla offentliganställda i delstaten. Deras framgång var smittsam och ledde till segerrika strejker i Oklahoma, Arizona, Kentucky, Colorado, North Carolina och Washington.

Lärar- och föräldraaktivister i hela landet skördar äntligen framgångar efter sin långa, svåra kamp mot näringslivets ”utbildningsreform”. Lärare strejkade i sex dagar i Los Angeles i januari 2019 med stormöten där över 50 000 deltog, varav två tredjedelar var föräldrar. I det såg vi också klart och tydligt att detta inte enbart är en rad lärarstrejker, utan en bredare revolt mot årtionden av nyliberala attacker på arbetare och deras områden. Efter Los Angeles har strejker följt i Denver, Oakland, West Virginia igen med flera. Fler lär följa.
Men vi måste vara medvetna om att krafterna bakom näringslivets ”utbildningsreform” kommer att slå tillbaka. För att fortsätta kampen och vinna ytterligare segrar måste vi vara redo att trappa upp kampen, exempelvis med uppmaningar till solidaritetsaktioner från offentliganställda och landsomfattande läraraktioner. 
Också den politiska utmaningen från lärarnas revolter måste tas vidare. Lärarfacken borde ställa upp med oberoende kandidater i lokalvalen runt ett djärvt program som tar upp arbetarklassens behov, däribland slut på privatiseringar av utbildning, billig sjukvård och hyreskontroll för att stoppa de boendekostnader som spinner ur kontroll. 
Vi behöver ett nytt parti som representerar arbetarklassens och de förtrycktas intressen som kan leda oss mot ett socialistiskt samhälle.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!