foto: Wir. Dienen. Deutschland / Flickr CC
Kriget i Afghanistan är både det längsta och dyraste krig som USA har varit inblandat i. 8 000 miljarder kronor har det kostat hittills och oräkneliga afghanska liv har skördats.
USA och Nato blir kvar i Afghanistan. I mitten av oktober meddelade USA:s president Barack Obama att USA behåller sin nuvarande styrka på 9 800 man i Afghanistan under större delen av nästa år och att de amerikanska trupperna blir kvar i landet även år 2017. Omedelbart efter Obamas besked aviserade andra Nato-länder – Tyskland, Turkiet och Italien – att man behåller sin militära närvaro i Afghanistan på nuvarande nivå.
Imperialismens fjorton år långa Afghanistankrig har varit ett katastrofalt misslyckande. Men trots det blir de utländska trupperna kvar på obestämd tid för att driva ett krig utan slut i ett land som faller allt djupare ned i våldets och terrorns avgrund.
Efter att vid upprepade tillfällen ha lovat att avsluta Afghanistankriget innan han lämnar Vita huset år 2017 gör Obama en helomvändning och beslutar sig för att fortsätta USA-imperialismens hittills längsta krig.
År 2010 hade Obama trappat upp Afghanistankriget i hopp om att kunna skapa förutsättningar för att den afghanska armén man hade tränat och finansierat skulle kunna ta över stridsuppdraget.
Upptrappningen (The Surge) innebar att den USA-ledda Nato-styrkan Isaf som mest hade 130 000 man, merparten USA-soldater, i Afghanistan, men inte ens de räckte för att vända utvecklingen. När USA med flera länder år 2012 började trappa ner sin närvaro stod det allt mer klart att USA inte kunde vinna kriget, trots militär överlägsenhet.
”Som befälhavare i Irak och Afghanistan förlorade jag 80 man. Trots deras och tusentals andra offer har vi inget annat att uppvisa än två felslagna krig”, skrev den amerikanske generalen Daniel P Bolger i sin bok Why we lost (Varför vi förlorade [krigen i Irak och Afghanistan]).
Att USA och de utländska trupperna nu blir kvar är ett desperat försök att dölja krigets förödande facit och att om möjligt rädda den marionettregering man har tillsatt.
För ett och ett halvt år sedan sade Obama att det är dags att vända blad och avsluta USA:s hittills längsta krig. Som ett led i den militära reträtten avslutade Nato-styrkan Isaf sitt självpåtagna stridande uppdrag vid årskiftet 2014/15.
USA skulle dock ha kvar 10 000 man, en styrka som efter två år skulle vara nere i 1 000 soldater som skulle skydda den egna ambassaden i Kabul. Den militära reträtten i form av antalet soldater har USA försökt kompensera genom att trappa upp sitt bombkrig för att ge luftunderstöd till den tillbakapressade afganska armén. Samtidigt har drönaratackerna fortsatt. Nyligen framkom uppgifter om att nio av tio som dödas i drönarattacker är oskyldiga offer.
”Afghanistan ska befrias”. Det var det löfte som USA:s dåvarande president George W Bush gav när kriget mot Afghanistan inleddes i oktober 2001, som svar på de förödande terrorattackerna mot USA den 11 september samma år. Den dåvarande S-regeringen med stöd av samtliga riksdagspartier var väldigt snabba med att ansluta sig till den Nato-styrka som kom att styra Afghanistan från november 2001.
Den svenska krigsinsatsen i Afghanistan åren 2002-2014 påstods vara ”fredsbefrämjande”, men var egentligen början till ett svenskt deltagande i Nato:s militära insatser. Sedan USA inledde kriget år 2001 har mer än 100 000 människor dödats i kriget och 3,7 miljoner afghaner har tvingats på flykt.
Under de senaste åren har antalet civila offer varit stadigt stigande. Första halvåret i år blev det mörkaste hittills med 4 921 döda och sårade. Mer än en tredjedel av alla afghaner lever i extrem fattigdom. Enligt människorättsorganisationen Global Rights ”har nio av tio kvinnor utsatts för våld, kränkningar eller tvångsgifte. Förövarna finns i familjen.”
Inte sedan år 2001 har de olika talibangrupperna haft en så stark ställning som nu. Under det senaste året har även IS börjat att få ett fotfäste i landet. Afghanistankriget har starkt bidragit till ökade spänningar och fler krishärdar i regionen.
Afghanistankriget är inte endast USA:s längsta krig, utan även det dyraste. Kostnaderna beräknas nu vara uppe i hisnande 1 000 miljarder dollar, omkring 8 000 miljarder kronor. De mångmiljardbelopp som imperialismen påstått sig ha gett i bistånd har inte lämnat några spår i landets ekonomi förutom en enorm korruption. Imperialismens marionetter är en kleptokrati som försöker styra med hjälp av lokala miliser och en poliskår och armé som är genomsyrad av korruption.
Missnöjet med det korrupta styret var en av anledningarna till att talibanerna för tre veckor sedan lyckades ta över Kunduz, huvudstad i provinsen med samma namn i norra Afghanistan. Det var den första provinshuvudstaden som talibanerna hade erövrat sedan år 2001.
Visserligen har de afghanska trupperna med hjälp av USA:s bombangrepp återtagit kontrollen av Kunduz. USA:s bomber föll även över Läkare Utan Gränsers sjukhus i Kunduz där 30 personer dödades.
Talibanerna avancerar i stort sett i alla delar av landet och i förra veckan erövrade man delar av en annan provinshuvudstad, Lashkar Gah i Helmand i södra Afghanistan. Tidigare har talibanerna mest kontrollerat landsbygdsområden i Afghanistan, men nu hotar man städer och hela provinser.
En representant för regimen i Kabul uppgav nyligen för Afghanistankännaren och författaren Ahmed Rashid att talibanerna nu utgör ett allvarligt hot i hälften av landets 34 provinser och att det är mycket möjligt att man snart tar över sex provinser. ”Om någon av dessa sex provinser faller innan den hårda afghanska vintern börjar kommer det att skapa ytterligare panik i Kabul. Enligt FN är säkerhetsläget sämre än någonsin sedan år 2001 och den senaste veckan har FN börjat evakuerat sin personal från fyra provinser”, skriver Ahmed Rashid i The York Book Review den 19 oktober under rubriken ”Kommer Afghanistan hålla samman?”.
Afghanistan är i ett blodigt sönderfall och imperialismens fortsatta närvaro i landet kommer inte att vända den våldsamma utvecklingen. Till landets splittring bidrar även de imperialistiska makternas kamp om resurser och inflytande i Afghanistan och i de angränsande länderna.
De försök som har gjorts för att få till stånd en fredsuppgörelse mellan åtminstone delar av talibanerna och regimen har hittills inte gett något resultat. Med den senaste vändningen har förutsättningarna för en uppgörelse minskat. Talibanerna ser ut att vilja fortsätta sin offensiv i övertygelsen om att de kan vinna ytterligare framgångar på slagfältet, samtidigt som regimen blir allt mer isolerad och mycket väl kan rasa samman.
Till sist kommer de utländska trupperna att tvingas bort från Afghanistan och bakom sig lämna ett land i totalt kaos och sönderfall. För att freden ska bli möjlig i Afghanistan och södra Asien krävs att massorna kan bygga sina organisationer och sitt försvar mot våld, terror och alla former av förtryck och för nationellt självbestämmande, demokrati och socialism. ■
