| BOK |
| Titel: Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent. Författare: Andreas Malm. Förlag: Ordfront 2007. |
Länge har vi hört varningsklockorna ringa. Efter att ha läst boken så kan man lätt tro att man fått tinnitus, larmet från jordens alla hörn finns kvar även när boken är stängd och väl instoppad bland de övriga böckerna i bokhyllan.
Malm har skrivit en apokalyps: Vi sitter i ett plan som är på väg att störta eller en buss som håller på att köra utför stupet. Var stupet är kan ingen med säkerhet säga, men vid en viss tidpunkt kommer klimatet att förändras så pass att det liv vi idag känner till dör ut.
Sedan livets början för 3,8 miljarder år sedan har jorden drabbats av fem stora katastrofer, där nästan allt liv på jorden har utplånats. Tidvis har vi gått tillbaka till bakteriestadiet. Malm beskriver dessa händelser för att beskriva vad som väntar. Den senaste geologiska epoken Holocen, som började för 12 000 år sedan när inlandsisen drog sig tillbaka, kanske blir den sista där människan finns med. Vi står på randen till den sjätte massdöden.
malm ger sig ut på ett vetenskapligt korståg mot det linjära forskarparadigmet, gradualismen, vars största problem är att det betraktar händelser som isolerade, utan att se till helheten och vilka långtgående effekter även den minsta temperaturväxlingen kan få. Det allmänna synsättet är att en ökning av koldioxidhalten i atmosfären på x ppm leder till en temperaturhöjning på y grader. I sitt värsta scenario förutspår IPCC att koldioxidhalten år 2100 kommer att vara 700 ppm (mot dagens 400 ppm, och under förkapitalistisk tid 300 ppm), men om man tar hänsyn till återkopplingseffekter hamnar halten på 980 ppm. Den nivån är tre gånger högre än vad koldioxidhalten har varit på miljontals år.
Återkopplingen kan exemplificeras med skogsbränder: När temperaturen stiger blir det fler skogsbränder, och när skogen brinner ökar koldioxidhalten och med den temperaturen. När regnskogen i Indonesien brann 2003, motsvarade utsläppen alla de minskningar som Kyotoprotokollet ska ge fram till år 2012. Totalt sett stod skogsbränderna det året för motsvarande 40 procent av utsläppen av växthusgaser förbränningen av fossila bränslen.
Det stora problemet är inte den kvantitativa höjningen av koldioxidhalten eller temperaturen, utan att kedjereaktionen till skillnad från ett linjärt samband inte har något egentligt slut. Var denna koldioxidspiral ska sluta vet ingen. Det säkraste är att se till att den fördröjs så länge det bara går.
Malm lyfter fram den ryske liberalen Vladimir Vernadskij, som var ledare för kadettpartiet fram till revolutionen 1917. Hans idéer glömdes bort under hans livstid, men kom senare att bli världsberömda. Han myntade begreppet biosfären, det skikt i atmosfären som finns närmast jorden, där allt liv finns.
Vernadskijs styrka var att han såg till helheten och enligt dialektisk metod såg hur saker förhöll sig till varandra. Malm lyfter också fram Engels som en dialektikens mästare. Medan det linjära tänkandet säger att A ger B, så ser dialektiken att orsakskedjan inte är enkelriktad, utan dubbelriktad. Det är inte bara så att vi påverkar klimatet, klimatet påverkar även oss.
Andreas Malms korståg mot de modesta prognoserna i IPCC och de forskare som fortfarande försöker lugna mänskligheten med att allt är under kontroll slår lite fel. Att IPCC:s rapporter inte har varit nog alarmistiska med tanke på vad som håller på att ske är helt korrekt, men problemet är inte forskarnas tröghet och rädsla för att ropa ”Vargen kommer!” i onödan.
problemet är det världssystem som orsakar klimatförändringen, nämligen kapitalismen. Så länge hoppet står till att världskapitalismen ska lyssna till budskapet, kommer forskarvärlden att få fortsätta att skrika sig hes.
Malms fokus ligger på att lägga fram sanningen, då han korrekt påpekar att sanningen är revolutionär. Men från den insikten till att faktiskt rädda biosfären från kollaps, kan det behövas en lite bättre vägledning än den Malm ger.
Trots bristen på en konkret väg framåt och många akademiska kullerbyttor i formuleringarna, är boken ytterst läsvärd för alla klimataktivister. Malm citerar biologen Richard Levins, som uttryckte det så här:
”Klimatforskarna och jordsystemvetarna har bara tolkat biosfären på en rad olika sätt, men vad det gäller är att rädda den.”
Det ansvaret hamnar på oss som vet vilken kraft i samhället som kan lösa klimatkrisen, nämligen arbetarklassens gemensamma styrka.
Joel Eriksson
