Det är djupt oroande att världshandeln inte bara stagnerar, utan tycks ha minskat sedan slutet av 2014, skriver OECD (de så kallade västländernas samarbetsorganisation) i sin senaste prognos för världsekonomin.
Enligt OECD är världshandeln farligt nära en nivå som vanligen förknippas med en global recession. Världshandeln ökar enligt OECD bara med två procent i år (i volym). En så låg siffra har under det senaste halvseklet bara noterats fem gånger – krisåren 1975, 1982-83, 2001 och 2009.
Det är främst avmattningen i Kina och andra ”tillväxtländer” som drar ner världshandeln. Kinas inbromsning har lett till sjunkande råvarupriser. ”Råvaruexportörer, som Australien, Brasilien, Kanada och Ryssland, har påverkats särskilt starkt, liksom ekonomier nära sammanlänkade med Kina, som Japan, Sydkorea och andra Sydostasiatiska ekonomier.” Till det ska läggas växande skuldbörda och finansiell oro samt en rad geopolitiska kriser, vilket sammantaget får OECD att varna för en global ekonomisk nedgång.
Världshandelns stagnation sätter nya hinder för kapitalets fortsatta globalisering och kapitalismens expansion. Tidigare har världshandeln vuxit dubbelt så snabbt som produktionen (globala BNP). Men under de senaste åren har ett trendbrott ägt rum. Numera växer världshandeln till och med långsammare än världens BNP, i år bara med 2 procent, samtidigt som världsekonomin växer med 2,9 procent, enligt OECD:s senaste nedreviderade prognos.
Detta trendbrott reser nya hinder för kapitalets globalisering. I takt med att stagnationen ökar skärps det globala valuta- och räntekriget och de kapitalistiska regeringarna blir allt mer benägna att vidta smygande protektionistiska åtgärder för att skydda ”sina ekonomier”. OECD:s oro delas av andra bedömare. Bankkoncernen Citigroups chefsekonom Willem Buiter varnade i oktober för att ”det mesta pekar mot en global recession [definierad som låg eller ingen tillväxt] och det kan till och med vara så att recessionen redan är här”.
Om världskapitalismen står inför en ny snar djupdykning är för tidigt att säga. Men klart är att världsekonomin, som ännu inte fullt ut har återhämtat sig från krisen åren 2008-2009, balanserar på slak lina.
Den historiskt svaga ekonomiska tillväxten efter år 2009 har i stort sett gått arbetarklassens förbi, vilket har resulterat i att klassklyftorna växer allt snabbare. De nya jobb som har skapats har i regel varit dåligt betalda och otrygga jobb. Sedan mitten av 1990-talet har nära hälften av alla nya jobb som har skapats inom OECD varit tillfälliga och/eller på deltid. Med Kinas inbromsning och övriga tillväxtländers stagnation och kris – Brasiliens och Rysslands ekonomier krymper nu snabbt – har världskapitalismen förlorat sina främsta tillväxtmotorer, utan att få några nya. Det i sin tur bäddar för fortsatt kronisk instabilitet och stagnation. Kapitalismen är i en total återvändsgränd. En annan, socialistisk värld är inte bara möjlig, utan en akut nödvändighet. ■
