En biståndsskandal, med regeringen i skottluggen, avslöjar att förra biståndsministern Gunilla Carlssons (M) och hennes statssekreterare har avlönats med pengar ur biståndsbudgeten. Det handlar i första hand inte om en bokföringsteknisk fråga, utan är en av flera metoder i regeringens arbete för att mörklägga en systematisk urholkning av biståndet.
Nya avslöjanden pekar på att löneutbetalningarna under en fyraårsperiod på sammanlagt 20 miljoner kronor, istället för att regelrätt betalas ur Regeringskansliets budget, togs direkt ur biståndsbudgeten.
Mycket tyder på att fifflet var väl planerat av Carl Bildts Utrikesdepartement (UD).
Inte nog med felaktigheterna, Sveriges Radios Ekot kunde även avslöja att UD förvägrade myndigheten Sadev, som hade som uppgift att granska biståndsbudgeten, att kontrollera de så kallade avräkningarna (en budgetpost i biståndsbudgeten för sådant som inte går till faktiskt bistånd). Det är inte en särskilt vågad gissning att anta att Gunilla Carlssons beslut att lägga ned Sadev i fjol var förknippat med mörkläggningen av oegentligheterna.
Regeringen har inte ersatt myndigheten med någon ny kontrollfunktion och sedan januari i år finns det alltså ingen som granskar de svenska biståndsutgifterna.
Det är sant att Sverige har en av de största biståndsbudgeterna i världen i förhållande till landets ekonomi. Men bakom siffrorna döljer sig en helt annan bild. Problemet är att det i avsaknad av myndighetsgranskning numera är dolt i dunkel vad som faktiskt sker med de 38 miljarder kronor som regeringen anslagit till biståndet. Utöver ministerlöner har regeringen även inkluderat utgifter till flyktingmottagande motsvarande 12 procent av biståndsbudgeten, pengar som alltså inte lämnar svensk mark.
Svenska FN-förbundet skriver helt riktigt i sin rapport Stoppa urholkningen av biståndet (2010, s 12): ”Genom att bekosta flyktingmottagande med biståndsmedel så ställer regeringen två utsatta grupper mot varandra – flyktingar från krig och förföljelse mot fattiga i utvecklingsländer.”
Till biståndsbudgeten räknas även Sveriges del till EU:s biståndsbudget och till FN:s reguljära budget. Ett regeringsbeslut i februari 2006 (av den dåvarande socialdemokratiska regeringen) innebar att Sverige började använda miljarder från biståndsbudgeten för att betala av fattiga länders skulder till svenska exportföretag (2 miljarder kronor 2007-2008).
– Både S-regeringar och alliansregeringar har använt miljarder av bistånd för att finansiera exportkreditskuldavskrivningar, som handlar om att främja svensk export. Man förlorar i trovärdighet om man på olika sätt trixar med biståndet för att gynna egna företag, kommenterade biståndsorganet Diakonias Magnus Walan regeringens fiffel i Göteborgs-Posten den 20 september i fjol.
18 miljoner kronor ur biståndsbudgeten gick till att bekosta en konferens i Stockholm om säkerhetsläget i Irak under 2008. Tre procent av bi-ståndsbudgeten under åren 2009-2012 har gått till klimatsatsningar i fattiga länder, vilket innebär att det är de fattiga som tvingas att betala för klimatomställningen med de resurser som är avsedda för fattigdomsbekämpning.
Regeringen har genomfört en systematisk urholkning av biståndsbudgeten.
Det svenska FN-förbundet rapporterar att avräkningarna har ökat från 9,5 procent för 2006 års budget (innan regeringen tillträdde) till 14,1 procent för 2010. Trots att biståndsbudgeten på papperet ökade från 28 miljarder kronor till drygt 31 miljarder kronor mellan 2006 och 2010 har den i praktiken minskat om man räknar med de ökande avräkningarna och inflationen.
Detta trots att Sveriges ekonomi har vuxit och fattigdomen i världen förvärrats som ett resultat av finanskrisen.
I budgetpropositionen för 2014 är det bara 76 procent av biståndsbudgetens 31,8 miljarder kronor som faktiskt går till biståndsverksamhet, vilket innebär en reell minskning av biståndsbudgeten samt en minskning av den andel av budgeten som går till faktisk biståndsverksamhet.
Så kallat ”inflated aid” (uppblåst bistånd) är inte unikt för Sverige. Även andra rika europeiska länder blåser upp sina biståndsbudgetar med sådant som exportkrediter och skuldavskrivningar.
Biståndspengar från den rika världen används därmed för att betala av de fattiga ländernas skulder främst till banker och länder i den rika världen. Befolkningen i de fattiga länderna ser inte skymten av betydande delar av de resurser som den rika världen påstår sig satsa i bistånd. Det handlar om ett gigantiskt organiserat bedrägeri mot världens fattiga.
Gunilla Carlsson har under sin ämbetsperiod systematiskt förtalat biståndet och dess positiva effekter och försökt att framställa det som ineffektivt och missriktat. År 2008 skrev hon i en debattartikel att enprocentsmålet (att biståndet ska motsvara 1 procent av BNP) borde överges.
På samma sätt som högerregeringen försöker dribbla bort det faktum att man skär ner på välfärden, genom att tala om ”välfärdens kärna” och att kvalitén på välfärden inte beror på hur mycket pengar som satsas, har Gunilla Carlsson under sin tid som biståndsminister ständigt har försökt argumentera för att man kan minska biståndet och ändå få bättre resultat.
”Jag tycker att biståndets legitimitet måste baseras på vilka resultat vi uppnår, snarare än på vilka procenttal som vi kan redovisa”, skrev hon till exempel på DN Debatt 2010.
Carlssons biståndsvision har varit att i det fördolda avstyra det verkliga biståndet från världens fattiga för att spendera pengarna på sådant som ”fredsfrämjande” militära styrkor och geopolitiska projekt i Östeuropa.
Gunilla Carlssons avgång kommer inte att innebära någon som helst förändring av Alliansens bi-ståndspolitik.
Även i fortsättningen kommer man å ena sidan försöka ge skenet av att satsa på bistånd för att hjälpa de fattiga.
Men i verkligheten syftar man till att använda biståndspolitiken som ett instrument för att stärka de svenska storföretagens exportprofiter och exploatering av de fattiga, militär verksamhet och imperialistisk politik.
Ammar Khorsed
