Kampen mot krisen – Kapitalistisk kris, massmedvetande och ett socialistiskt program
Hur kan arbetare bekämpa de effekter den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet skapat? Massavskedande förekommer redan i de stora kapitalistiska länderna över hela världen. Direktörerna och deras regeringar är på marsch för att få arbetarklassen och stora delar av medelklassen att betala för den katastrof de skapat.
Världskapitalismen befinner sig i en återvändsgränd och dess seriösa representanter ser ingen snabb lösning. Välj själv; från Alistair Darlings, brittisk finansminister, mörka prognoser – ”de värsta på 60 år” – till Ed Balls, skolminister i New Labours regering, som säger att det här är det värsta på 100 år! De flesta kapitalistiska kommentatorerna håller nu med om vår analys att detta är åtminstone den värsta ekonomiska krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet och till och med kanske kan överträffa den.
På ett sätt är denna kris potentiellt sett till och med värre än då. Omfattningen av den kapitalistiska globaliseringen som ledde fram till denna krasch är mycket värre och djupare än vid tiden för den så kallade ”guldåldern” före 1929. Av den orsaken har USA, Västeuropa, Japan, Östeuropa, Ryssland, Asien, Australasien och Latinamerika fångats i den nedåtgående ekonomisk spiralen. Den har definitivt utvecklats med en hastighet och med ett allvar som överträffar till och med de inledande faserna av 1930-talets depression.
Den krisen inleddes på aktiebörserna och spreds vidare till den finansiella sektorn och obönhörligen till den så kallade ”verkliga ekonomin”. Dagens kris utlöstes genom den finansiella härdsmältan vidare in i industrin och har nu rört sig vidare in i den finansiella sektorn. Men den fulla effekten av 1929 märktes bara av efter en viss tid – när det gällde Frankrike två till tre år senare – medan denna kris har slagit till med en hastighet och ett allvar som förskräckt, om inte demoraliserat, världskapitalismens representanter. Vad som tog tre år 1929 skulle nu kunna klaras av på ett år.
Denna kris utmärks av överproduktion; ett överflöd av varor som direktörerna försöker lösa genom massarbetslöshet hos arbetarklassen. Men det leder även till ”överproduktion” till och med bland delar av medelklassen som stängs ute från arbetsplatserna tillsammans med arbetarna. Med andra ord proletariseringen av de mellanliggande skikten, ett drag till och med under uppgången för kapitalismen, tar ett kvalitativt steg framåt. Detta i sin tur underminerar kapitalismens sociala reserver.
Kapitulation
Kapitalisterna darrar inför de sociala följder som ytterligare ekonomisk kollaps kommer att ge. Deras enda tröst är att de inte står inför något organiserat motstånd från arbetarklassen på grund av den politiska halshuggningen av de tidigare arbetarorganisationerna i händerna på sådana ledare som Tony Blair i Storbritannien och deras socialdemokratiska kusiner i Europa och annorstädes. De gick med rubb och stubb över till borgarklassens sida i efterdyningarna av stalinismens kollaps och den ideologiska, pro-kapitalistiska tsunamin som följde. Resultatet av detta är att de flesta arbetare är politiskt avväpnade inför den största utmaningen mot deras svårvunna rättigheter och förhållanden i mannaminne.
Utan ledning och organisation när kapitalisterna använt krisen som täckmantel för nya attacker har lett till att spontan vrede brutit ut både i fabriker och på gatorna. Detta skedde i Irland då regeringen försökte dra in på sjukförmåner för de äldre. Detta följdes av arga protester inklusive ockupationer eller hot om detta av Waterford Crystal och Dell då det brutala kapitalet stängde hela fabriker med samma lätthet som man stänger en tändsticksask. Samma skandalösa scener kunde ses när sista skiftet för veckan gick av vid BMW:s Mini-fabrik i Cowley, Oxford, som provocerade fram protester utan motstycke vilket även inbegrep slagsmål mellan arbetare och arbetsledare. För att detta elementära uppror bland arbetarna emellertid ska leda fram till en sammanhängande rörelse behövs ett klart program vilket även inkluderar slagord och organisering.
Kapitulationen också från fackföreningsledarna förstärkte faktiskt det brutala införandet av den nyliberala politiken över hela världen. Borgarklassen som inte längre tvingades titta över axeln efter den organiserade arbetarklassen eller vara rädda för en revolterande arbetarrörelse var därför hämningslös i sin galna jakt efter en oreglerad kapitalism. De före detta ledarna för arbetarorganisationerna visade sig vara nyliberalismens femte hjul som styrde nyliberalismens stridsvagn. Fackföreningsledarnas lättskrämdhet visas tydligt i kapitulationen inför direktörerna och deras regeringar då de senare försökte lasta ansvaret för krisen på arbetarklassens och de fattigas axlar.
Massorna vet mycket väl vem som bär ansvaret. I Italien har studenterna, en barometer på vad som utvecklas underifrån, skanderat på demonstrationerna: ”Vi kommer inte att betala för er kris”. Vilken kontrast till fackföreningsledarnas krypande attityd då fabriker stängs för arbetarklassen och allt vi får höra från arbetarrörelsens höjder är behovet av ”delade uppoffringar”. Leo Trotskij skrev på 1930-talet att kriserna som arbetarklassen, faktiskt hela mänskligheten, ställs inför sammanfattades som krisen för ledningen för arbetarnas organisationer. Skillnaden mot idag är emellertid att vi inte enbart står inför en kris för ledningen utan även för organisationeringen, eller frånvaro av den, för arbetarklassen så väl som ett klart program.
Aldrig i historien har detta gap – ”saxen” – mellan den objektiva situationen av kapitalismen i kris och arbetarklassens utsikt, dess frånvaro av organisation, speciellt politiska masspartier, aldrig varit så tydlig. Givet den obevekliga spärrelden av propaganda, närvaron av nyliberal politik under 30 år och frånvaron av ett politiskt och ekonomiskt alternativ är det oundvikligt att det fortfarande finns, trots kraschens allvar, en kvardröjande passivitet gentemot ”marknaden” även bland arbetarklassen. Många har chockats av den ekonomiska kollapsen. Det finns även en kvardröjande åsikt bland många arbetare att dagens kris är tillfällig, att den kommer att vara över i slutet av nästa år, senast, och att vi då kan återgå till det soliga ekonomiska höglandet.
Blek ekonomisk framtid
Dessa illusioner främjas av massmedia och en del av de borgerliga ekonomerna och kommentatorerna. En annan del har emellertid dragit slutsatsen att denna gång är festen verkligen över. Till exempel Sean O’Grady från tidningen The Independent som deklarerade rättframt i januari: ”Hög arbetslöshet är här för att stanna”. Under den stora depressionen i USA återgick inte arbetslöshetssiffrorna till 1929 års nivå förrän 1943 när USA:s ekonomi drogs ur det ekonomiska träsket genom det förödande andra världskriget. Detta sätter Obamas försök att brottas med den lavin av avskedanden och nerskärningar som ökar med 600 000 i månaden i ny dager. Arbetslösheten i USA och Storbritannien kan nå 10 procent av arbetsstyrkan under det kommande året eller så, vilket i ett modernt sammanhang är väldigt nära en depression.
Om något är situationen än värre i andra delar av världen, paradoxalt nog i delar av Europa som antogs vara immuna. Meddelandet från Europeiska Centralbanken att eurozonen skulle undgå de värsta effekterna av det virus som härstammade från USA:s ekonomi har förvandlats till aska. Kontinenten har förenat sig med världskapitalismens allmänna implosion liksom även Japan. De senaste förutsägelserna för Japan är att BNP kan rasa med nära 10 procent. Den stora exportorienterade japanska maskinen är på väg att stanna av, ett fall med 3,3 procent under de tre sista månaderna 2008 en årlig takt på 12,7 procent. Tyskland, Europas ekonomiska kraftstation, utvecklas i samma riktning, samtidigt som mindre makter i kontinenten – Irland, Spanien, Italien, Grekland, Portugal och Storbritannien – riskerar att följa Island in i en nationell bankrutt.
För massorna är det som om det var soligt och varmt ena dagen och ruggig, kall vinter nästa, utan någon höst som övergång. Spaniens öde som, tillsammans med Irland, gick längre än de flesta i en orgie av skuldunderblåst byggboom, sammanfattas av historien om Zaragoza som det skrevs om i Observer i februari. Byggboomens kollaps innebär att arbetslösheten i staden ökat skyhögt med 75 procent på ett år. Spanien skulle kunna se en arbetslöshet som ökar från redan oacceptabla 14 procent (3,3 miljoner arbetare) till 20 procent i slutet av detta året. Arbetarklassen är rasande för att den kommer att få bära bördan där demonstranter tar till gatan i tiotusentals med kravet ”Strejk! Strejk! Strejk!”.
Spanien är bara ett exempel på vad som skulle kunna hända i en rad länder, inklusive Storbritannien, som med tiden kommer att provocera fram revolutionära explosioner. Om en medveten ledning inte ges kommer kravaller bli följden där vissa ungdomar kanske till och med förförs till att ansluta sig till terroristiska metoder som är en fullständig återvändsgränd. De explosiva händelserna i Grekland avslöjade att anarkistiska och terroristiska stämningar bland en liten grupp skulle visa sig vid ett visst stadium. Massaktioner, befriad från opportunistiska ledares paralyserande inflytande, är den enda vägen framåt.
Den brittiska oljeraffinaderistrejken: förvirring och klarhet
Ett uttryck för upprördheten visades till och med i utbrottet av strejker underifrån blandv byggnadsarbetarna vid oljeraffinaderierna och kraftverken i Storbritannien. Detta var en test av medvetenheten hos arbetarklassen och hur olika politiska trender accepterade detta. Givet nyliberalismens svarta natt vore det helt utopiskt att inte förvänta sig att inslag av nationalism och till och med rasism skulle visa sig hos vissa arbetares medvetenhet på vissa ställen till och med hos majoriteten. Så blev emellertid inte fallet i denna strid som vi visat i vår veckotidning The Socialist (se översatta artiklar på denna sida). Det var i grund och botten en strejk mot den kapitalistiska ”jakten mot botten” för att avslöja slavlöner för arbetarna, arrangerat av direktörerna på en europeisk skala genom EU och dess anti-arbetarlagstiftning.
Detta har förvandlats hos en del arbetare till nationalism uttryckt genom ”Brittiska arbeten till brittiska arbetare”. Detta uttryck myntades ursprungligen av premiärminister Gordon Brown i ett tal under en konferens med New Labour i ett försök att överflygla extremhögerpartiet British National Party (BNP). Utan en klar vägledning från ledningen är en sådan reaktion från arbetarna i början, inte enbart i Storbritannien utan överallt, ingen överraskning. Men detta var en mindre del av strejken och motsades snart genom ingripande från mer medvetna socialister, speciellt från Socialist Party, som kämpade för lika rättigheter för utländsk arbetskraft. Under ryska revolutionen var den tsaristiska generalstaben rädd om en bolsjevik fanns med som kunde agera som en ”kristall i en mättad lösning” som Trotskij sa, kapabel att i en hatisk atmosfär föra majoriteten över till sin sida. Vi bevittnade en liknande situation under denna strejk där socialister och marxister, några från Socialist Party, såg till att alla inslag av nationalism eller rasism försvann. Ren solidaritet uttrycktes med den utländska arbetskraften inklusive att flygblad trycktes på italienska och ett fast krav på att alla arbetare skulle få lika lön för lika arbete.
Som väntat tog en del sekteristiska vänstergrupper utan någon verklig närvaro eller ens öra för arbetarnas verkliga stämningar i denna strejk ett helt felaktig ställningstagande. Socialist Workers Party (SWP), till exempel, koncentrerade sig på kritik och betonade ”Brittiska arbeten till Brittiska arbetare” som strejkens främsta kännetecken. De ignorererade det faktum att när medlemmar av BNP dök upp hos strejkvakterna drevs de iväg av arbetarna. Dessutom uppnådde strejken på ett magnifikt sätt till viss del arbetarkontroll och inflytande från fackföreningarna när nya arbeten ska tillsättas. En svala gör naturligtvis ingen sommar men nu har arbetarna i den här industrin och på andra ställen ett levande exempel på hur man kämpar till försvar av arbetarnas levnadsförhållanden och samtidigt överbrygger nationella eller etniska klyftor en komplicerad situation och faktiskt säkra en seger för arbetarklassen.
I strejkens kölvatten har ”medlingsorganisationen” ACAS kommit med slutsatsen att de utländska kontrakterade arbetarna inte fick sämre lön än de brittiska arbetarna. Detta är inte sant men vad som helt glömts bort är att arbetare vid en agentur ibland formellt får samma lön som ”inhemska” eller fast anställda arbetare i deras vecko- eller månadslöner. Men de får inte betalt för raster eller semestrar eller fasta omkostnader som direktörerna över hela världen försöker avskaffa för att höja sin profit. Samma sak gäller denna konflikt. Detta har dolts av ACAS och samtyckts av fackföreningarnas ombudsmän som inte precis uppträdde med den äran när strejken pågick då de var upptagna med att distansera sig själva från icke officiella aktioner som kanske gick emot Storbritanniens drakoniska antifackliga lagar. Denna konflikt betonade främst de positiva utfallet och såg det underordnade draget av nationalism undanröjt genom en kombination av arbetarnas kamperfarenheter och ingripandet från socialister och marxister.
De flesta grupperingarna på yttersta vänsterkanten har ingen förmåga att förstå hur en massrörelse kommer att utvecklas, speciellt på grund av karaktären på den senaste perioden. Rörelsen kommer inte att vara allsidigt utvecklad, utan som Oliver Cromwell beskrev, med ”vårtor och allt”. Om dessa grupper på yttersta vänstern varit närvarande vid inledningen av ryska revolutionen 1905 hade deras utgångspunkt utan tvivel varit att fördöma fader Gapon, prästen som i början ledde massorna under den första demonstrationen under den tsaristiska flaggan, med en petition till ”Lillefar”, tsaren. I motsats till Vladimir Lenin som uppmanade till deltagande i rörelsen och till och med diskuterade och samarbetade i de första stadierna av revolutionen med Gapon skulle sekteristerna ha krävt att prästen avlägsnats från demonstrationen som ett villkor på deras deltagande! Hur skulle de reagerat på James Larkin som organiserade demonstrationer med katolska och protestantiska arbetare 19007 med orange och gröna band i den gemensamma kampen mot direktörerna?
Samtidigt som man inte ger efter för rasistiska eller nationella fördomar är det nödvändigt att, framför allt för den period vi just gått igenom, socialister att nalkas arbetarklassens politiska syn på ett skickligt sätt. Vi har inte lyxen som den vise ryske mannen svara på frågan ”Hur tar jag mig till Moskva?” med ”Jag skulle inte börjar härifrån om jag var du”. Arbetarklassen, speciellt efter en period av påstått socialt lugn, går aldrig in i en kamp fullt färdig likt Minerva från Jupiters huvud.
Bittert klasshat
Det finns ett uppsamlat hat hos arbetarklassen uttryckt genom de halvupproriska stämningarna i Grekland förra året och den enorma strejken mot Sarkozy som lamslog Frankrike 29 januari. För inte så länge sedan frågade Sarkozy hånfullt, trots hans attacker mot de franska arbetarna och ungdomarna, ”var finns de strejkande?” Han fick sitt svar genom dessa strejker med viss inslag av revolt som långt översteg de fackliga organisatörernas förväntningar vad gäller omfång och deltagarantal i demonstrationerna. Fler än två miljoner arbetare översvämmade gatorna i Frankrikes städer. Sarkozy, som kände av de underliggande explosiva stämningarna före strejken, gav genast eftergifter till skoleleverna som ett sätt att avleda rörelsen. Detta hindrade dock ej att strejkerna genomfördes och gav en viss aning av själva 1968.
Det finns emellertid även i Frankrike, som fortfarande är det politiska avantgardet i arbetarrörelsen i Europa, viktiga skillnader i den franska arbetarklassens inställning 1968 och idag. Paradoxalt nog är den ekonomiska situationen för kapitalismen långt värre idag än den var 1968 när den största generalstrejken i historien genomfördes mot bakgrund av en ekonomisk uppgång. Då fanns det ett brett socialistiskt och till och med ett revolutionärt medvetande bland arbetare och studenter. Givet det som skett under de senaste tre årtiondena, som vi påpekat, tillsammans med arbetarorganisationernas ledares kapitulation inför kapitalismen, är det oundvikligt att stämningen halkat efter sedan 1968. Det finns en blandad inställning och en viss politisk förvirring.
Det finns utan tvivel ett allmänt bittert klasshat i de utvecklade kapitalistiska länderna mot dem som anses vara de främsta upphovsmännen för dagens ekonomiska katastrof, nämligen finansiärerna och bankirerna. Halvoffentliga rättegångar har genomförts i det brittiska parlamentet och kongressen i USA. Massornas vrede uttrycktes på gatorna i Frankrike men, märkbart även här, var redan från början riktad mot bankirerna och Sarkozy trots hans demagogiska försök att separera sig från bankirerna. Om det inte ens i Frankrike finns ett brett antikapitalistiskt medvetande är fallet kanske ännu mindre så i andra europeiska länder.
I Grekland är situationen något annorlunda med uttalade drag av förrevolutionär situation redan närvarande. Detta speglas av den grekiska borgarklassens totala bankrutt, arbetarklassens och ungdomens desperation för deras utfattiga situation och deras beredskap att kämpa som visats under tre generalstrejker fram till nu. Det visas även av de officiella kapitalistiska partiernas – Ny demokrati och de före detta socialisterna PASOK – oförmåga och motsvarande framväxt av ett nytt arbetarparti, SYRIZA. Detta kombineras av den svaga ekonomiska framtid Grekland står inför. Så desperat är den ekonomiska situationen att dess ekonomi har nedgraderats av Moodys vilket skulle kunna göra att kapitalistiska investerare vägrar köpa statliga skuldbrev. Detta skulle kunna leda fram till en ekonomisk kollaps och, i sin tur, innebära att Grekland lämnar eller utestängs från eurozonen.
Det skulle även kunna förebåda en serie delvisa eller till och med fullständiga nationella bankrutter, som vi såg under 1930-talet i Europa och nykoloniala regioner som Latinamerika. Grekland skulle kunna mycket enkelt kunna få sällskap av Spanien, Portugal och till och med Irland om obligationshandlare går i strejk och vägrar köpa skuldbrev av regeringarna. Ställd inför denna situation skulle den härskande klassen utan tvekan ta till än brutalare metoder i sina angrepp mot arbetarklassens löner och förhållanden. Arbetarklassens förhållanden i den här situationen av en kapitalism i förfall är som när en person försöker hålla jämna steg med en neråtgående rulltrappa.
Vanärad kapitalism
Helt lugnt och ”nyktert” debatterar kapitalismens ideologer deflationens värde – fallande priser, minskad produktion och massarbetslöshet – mot inflation – ökande priser – som de bästa metoderna för att bevara sina ställningar. Deflation och inflation är olika sidor av samma kapitalistiska mynt och det är arbetarklassen som får stå för betalningen. Detta visades av en skribent i Financial Times som lugnt deklarerade att företag kommer att dra nytta av inflation på grund av en dela av skulden kommer att försvinna vilket företag med fast skuldränta tjänar på. Å andra sidan: ”Högre inflation gör att fler företag och anställda kan komma överens som reallönesänkningar än annars vore fallet. Detta är både användbart för de företag som för tillfället inte konkurrenskraftiga, och att föredra för [det kapitalistiska] samhället, då lönesänkningar är mer acceptabelt än arbetslöshet”.
Med andra ord arbetarklassen måste betala, profiten måste vidmakthållas, om inte ökas, på arbetarklassens bekostnad. Helt klart har kapitalismen och med den arbetarklassen gått in i en ny brutal era. Den brinnande frågan är hur man sluta gapet mellan den underliggande objektiva situationen, med kapitalismens utdragna kris, ja verkligen en hel serie av kriser, och hur man kan konkretisera den italienska ungdomens paroll: ”Vi kommer inte att betala för er kris”. Vad detta innefattar – som de nyligen genomförda strejkerna vid de brittiska raffinaderierna och utbrottet av vrede i Cowely vid det summariska avskedandet av 850 arbetare med en timmes varsel – är behovet av ett kampprogram. Uppenbarligen måste en total förändring från omodern kapitalism till ett nytt socialistiskt samhälle genomföras.
Den här krisen är ett bevis på, om det någonsin behövts, att uppgång och fall kapitalismens ekonomiska cykel som Karl Marx beskrivit det och som blivit så förlöjligat av den överväldigande majoriteten av den ”intellektuella” opinionen under den senaste perioden, återigen har bevisat sin giltighet. Ojämlikhet kan lika lite övervinnas inom kapitalismens ram som Knut den store kunde vända på vågorna.
Som Marx påpekade köper kapitalisterna arbetskraften av arbetarklassen i syfte att utnyttja den. Arbetarklassen får tillbaka en del av det nya värdet den har skapat, resten är obetalt arbete, profiten som kapitalisterna samlar in. Klasskampen, som Trotskij påpekat, är inget annat än kampen om delningen av överskottsprodukten. Ju mer man strider om denna överskottsprodukt – speciellt när profiten stagnerar eller minskar, som den gör nu – desto intensivare blir klasskampen. Startpunkten för arbetarklassen i denna situation måste vara en beslutsamhet att motstå kapitalets angrepp för att försvara alla tidigare vinster innan den går vidare och gör nya erövringar.
I motsats till vad borgerliga ideologer hävdar är inte kapitalismen, speciellt i dess nyliberala fas, den bästa eller det effektivaste medlet att maximera produktion och distribuera varor på effektivast sätt till människor över hela världen. Tanken att kapitalismen var ett system utan skarvar, utan några abrupta avbrott, som aktualiserades speciellt efter Berlinmurens fall har hu helt misskrediterats. Undangömt från arbetarklassens ögon i deras ”kvalitetstidningar” erkänner kapitalismens försvarare till detta: ”Konservativa… tror faktiskt på det kapitalistiska systemet. Den som förstår kapitalismen vet att den är programmerad att misslyckas då och då. Konservativ ekonomisk lära säger att konjunkturnedgångar är ungefär som vädret. Det kan vara möjligt att lindra dess verkan men omöjligt att ändra dess natur”. (Peter Osborne, politisk högerkolumnist för Daily Mail.)
En övergångsinställning
Inte ett ord om en ljus framtid: om kapitalismen bryter samman måste vi, arbetarklassen, betala. Detta är grunddraget i Osbornes stormiga väderprognos, en värld där staten är kapitalismens paraply medan arbetarna får en rotblöta i form av massarbetslöshet. Men vi kommer inte att betala och vi måste kräva ett helt nytt mer mänskligt system. Socialismen måste bli arbetarklassens politik. Till och med Newsweek deklarerade: ”Vi är alla socialister nu”. Tyvärr är detta inte fallet ännu för de allra flesta offren för detta system, arbetarklassen och de fattiga. Därför är det nödvändigt, medan man kräver en demokratisk, socialistisk planerad ekonomi, som kronan på tanken om socialisters och marxisters program, att under rådande situation lägga fram kämpande övergångskrav.
Inom socialdemokratin tiden före 1914 ansågs en sådan inställning vara onödig. Dess program var uppdelat i ett maximiprogram, den socialistiska iden, och ett minimiprogram för dagligt bruk. Detta förändrades på ett avgörande sätt i och med första världskriget som ledde fram till den revolutionära explosionen i Ryssland och den masskamp och revolutionära vågor som detonerade efter 1917 års revolution genom hela Europa och världen. Under denna förändrade situation ställdes kampen för grundläggande reformer men även försvar av tidigare vunna reformer direkt mot själva det kapitalistiska systemets begränsningar. Bolsjevikerna formulerade därför ett övergångsprogram som en bro – där arbetarklassens dagskrav tas med i beräkningarna – från den befintliga medvetenhetsnivån till tanken om den socialistiska revolutionen. Detta var nödvändigt till och med under den ryska revolutionen på grund av de olika och föränderliga inställningarna hos olika delar av arbetarklassen. Detta sammanfattades i Lenins underbara pamflett, ”Den hotande katastrofen och hur man undviker den.”
Helt i Lenins anda formulerade Trotskij "Övergångsprogrammet, Kapitalismens dödskamp och Fjärde Internationalens uppgifter" för den revolutionära Fjärde Internationalen. Detta antogs 1938, en kort tid innan vad Trotskij helt riktigt förutsåg skulle bli ett förödande världskrig. Ur denna världsbrand skulle en revolutionär våg utmynna och övergångsprogrammet och dess krav skulle kunna spela en nyckelroll under denna process. En revolutionär våg uppstod verkligen men socialdemokratin och stalinismen ingrep för att rädda kapitalismen under efterkrigssituationen. Detta i sin tur lade de nödvändiga politiska förutsättningarna för det ekonomiska uppsvinget, de spektakulära ekonomiska fyrverkerierna som utvecklades mellan 1950 och 1975. Följaktligen förverkligades aldrig Trotskijs idéer, som var utformade för en revolutionär epok, fullt ut under denna period.
Några, som SWP, gjorde sig därför av med både övergångsprogrammet och dess metod. Vi försvarade Trotskijs metod men erkände att det var nödvändigt att modifiera några av kraven för de förändrade förhållanden, som uppgången representerade. Dagens situation som den brittiska, europeiska och arbetarrörelsen över hela världen står inför innebär emellertid att denna metod, om inte alla kraven från 1938, är viktig under dagens kamp. Faktum är att den är mer relevant idag än när de skrevs 1938 på grund av att de förhållanden som utvecklas är besläktade med vad man då förväntade sig. Trotskij krävde till exempel ”arbete eller full ersättning” på grund av massarbetslösheten. Vi kräver idag ”vettigt arbete eller en inkomst man kan leva på”. Arbetarklassen vägrar ta på sig krisens bördor. Låt direktörerna betala! Om de inte kan garantera en maximal existens för arbetarklassen har vi inte råd med deras system!
Förstatliganden
Det är även nödvändigt att under denna explosiva period ta upp arbetarklassens delkrav både vad gäller löner och förhållanden men även vad gäller regeringens agerande eller overksamhet. Det gäller inte minst den brinnande vrede som riktats mot banker, inte enbart de svindlare som gripits som Bernard Madoff och Allen Stanford, utan hela det brödraskap som har försatt sin egen industri i konkurs och hotar att dra ner hela samhället, och med dem arbetarklassen, i avgrunden.
De har låtit staten gå in och rädda dem genom massiva räddningsaktioner. Trots detta är den besegrade högerrepublikanen John McCain långt ifrån tacksam. Han har beskrivit ökningen av statsskulden som ”generationsstöld”. Men var det inte hans talisman, högermannen före detta vicepresident Dick Cheney, som deklarerade att ”Reagan visade att [USA:s stats-] underskott inte gör något”? Det har fortfarande inte hindrat McCain, tillsammans med andra republikaner, att överväga totalt förstatligande av bankerna.
Kapitalistiska politiker kan acceptera en statlig räddningsaktion så länge som det därefter styrs helt enligt kapitalistiska linjer och med möjligheten att returnera de ”förstatligade” industrierna i framtiden till exakt samma ägare som ru7inerade dem till att börja med. Några kommentatorer i Storbritannien räknar med att banker skulle kunna förstatligas och förbli i den statliga sektorn under så lång tid som nio år.
McCains skenhelighet och rörande oro för framtida generationer är står i bjärt kontrast till Irakkrigets enorma kostnader, troligen 3000 miljarder dollar totalt, som han stödde fullt ut. Madoffs korruption är inget mot den ”privata” byggindustrins sätt att lägga beslag på regeringens planer att ”återuppbygga Irak”. Patrick Cockburn i tidningen Independent kommenterar: ”Den verkliga plundringen av Irak efter invasionen gjordes av USA:s tjänstemän och inte av folket i Bagdads slum”. I ett fall sa revisorer som arbetade för regeringen ”att 57,8 miljoner dollar skickades in ’pallvis av hundradollarsedlar’ till USA:s kontrollant för södra centrala Irak… som lät sig fotograferas ståendes bredvid högen av pengar”. Även om plundringens omfång aldrig blir känt har så mycket som 125 miljarder dollar helt enkelt försvunnit. Detta är endast ett exempel på hur kapitalisterna, inte enbart i USA utan i hela världen, använder staten som en enorm mjölkko.
Kravet, i Storbritannien och speciellt USA, är inte räddningsaktioner för bankirerna utan för arbetar- och medelklasserna. Till och med kravet på förstatligande – på grund av att det är riktat mot bankirerna som ses som ansvariga för röran och som både Obama och Browns regering kan tvingas genomföra trots dess oaptitlighet för dem – är inte så populärt som under tidigare perioder. Detta på grund av erfarenheterna från delvisa förstatliganden i Storbritannien och de som gjorts i USA har alienerat de flesta i den allmänna opinionen. Styrelserna för dessa delvis förstatligade företagen förblir kapitalistiska till sin karaktär. Det förekom inget firande liknande dessa som hälsade övertagandet av gruvorna 1948 av de dåtida Labourregeringen med vajande röda fanor och stora förhoppningar inför framtiden för arbetarklassen. Detta beror på att, till exempel, övertagandet av Northern Rock kännetecknades av allt fler återtag av bostäder, avskedandet av 4 000 arbetare och nyligen överdådiga bonusar till en del av den kapitalistiska besättning som satt kvar vid styret av denna bank. Detta är en sorts statskapitalism, inte ett steg i socialistisk riktning, som förespråkades av till och med reformistiska socialister inom Labour tidigare, när det i grunden var ett arbetarparti.
Behovet av en demokratisk planering
Å andra sidan erbjuder inte marknaden något alternativ. I Storbritannien, till exempel, fanns två tredjedelar av de arbetstillfällen som skapades 1999 inte inom den så prisade privata ”entreprenörsektorn” utan inom den statliga sektorn. Detta i sig är ett erkännande av kapitalismens bankrutt. Dessutom är den privata industrins struktur inte alls ett exempel på den ”meritokrati” som marknadens upprätthållare så älskar. Ja så krampartad har effekterna av krisen blivit att allt fler kapitalistiska skribenter har avslöjat den verkliga karaktären på förhållanden och företagsledningar under nyliberalismen.
Till exempel så jämför Simon Caulkin i Observer strukturen inom storföretagen – vilket inkluderar British Telecom, som regeringen, har det läckt ut, har en beredskapsplan att återförstatliga i händelse att det kollapsar – som mer en spegelbild av stalinism än en uppsnyggad bild av ett idealiskt kapitalistiskt företag. De är, enligt han, ”zombielika i sin strukturella och strategiska likhet” med stalinism. Ganska grovt uttalar han sig om företagsledningen: ”Med ansiktet vänt mot [verkställande direktören] och arslet vänt mot kunden” är de flesta direktörer mer intresserade av inkomstmål än att tillverka en bra produkt. Världens effektivaste, konventionellt styrda företag, General Electric, ”använder 40 procent – det vill säga 60 miljarder dollar – av sina inkomster på administrativa omkostnader… Direktörerna för stora bolag i väst har mer gemensamt med apparatchniker inom komandoekonomierna än vad som erkänns”. Hur mycket billigare och effektivare vore det inte att ta över dessa företag, upprätta ett system av arbetarkontroll och styre och införa en socialistisk planerad ekonomi!
Caulkins artikel är både en eftergift till Marx argument att det inre styret av till och med en kapitalistisk fabrik – Marx talade om 1800-talets förhållanden – var ett exempel på planering. Fabrikssystemet, sa Marx, tillämpad på ekonomin och världen som helhet skulle innebära en demokratisk socialistisk planering genom att avskaffa marknaden. Ironiskt nog har gigantiska företag – monopol – topptunga byråkratier liknande de i före detta Sovjetunionen. Lösningen finns inte hos stalinismen eller hos den kapitalistiska marknaden utan med demokratisk socialistisk planering. Detta kräver att räkenskapsböckerna öppnas för inspektion av representanter från fackföreningarna och arbetarorganisationer, småföretagarfolk osv. för att informera arbetarna om det verkliga läget som en förberedelse inför att förverkliga en sådan plan.
Överbrygga gapet
Behovet av ett övergångsprogram idag uppkommer genom arbetarklassens blandade medvetenhet. Denna medvetenhet kommer att skakas om och förändras under händelsernas gång. Men utvecklingen av en allsidig socialistisk medvetenhet, till en början hos de mer politiskt utvecklade skikten och därefter hos de allra flesta arbetarna, kan förenklas med en övergångsmetod och ett övergångsprogram – genom att anta Leo Trotskijs metod, uppdaterad och utökad genom arbetarklasens egna erfarenheter från kamp. Detta utgör den bro från dagens medvetenhet till tanken om en socialistisk förändring. Sekterister har inget behov av en sådan bro då de inte har en tanke på att gå från studiecirklar, fåtöljen eller sidolinjen till att engagera sig med arbetarklassen och tillsammans med den hjälpa till att förändra medvetenheten och öka indentifieringen med socialismen.
Vi har gått in i en helt ny period för den brittiska, europeiska och globala arbetarklassen. Även om Obama delvis lyckas delvis dämpa krisen för USA:s kapitalism och på det sättet världsekonomin genom stimulanspaket – och detta är inte alls säkert – kommer situationen efter denna kris bli helt annorlunda än innan dess början. Som bäst kommer världsekonomin uppleva en blodfattig tillväxt med fortsatt massarbetslöshet. Detta, precis som fettvävnad i kroppen, är ett symtom på en organism i förfall. Kapitalismen kommer emellertid inte automatiskt att försvinna från historiens scen. Det är nödvändigt att smida ett kraftfullt massvapen som kommer att bli hjälpt av arbetarklassens ökande medvetenhet – hjälpt av ett övergångsprogram – för att ge den hjälpande handen till att detta misslyckade system lämnar plats åt socialismen.
Utan en sådan inställning finns risken att ett genomförbart alternativ inte omedelbart kommer tydliggöras för arbetarna, till och med ställd inför dagens ekonomiska katastrof. Inom bilindustrin, till exempel, där löner har sänkts kraftigt på grund av massavskedanden finns det en omedveten förståelse bland arbetarna att det ”inte finns någon marknad” för deras produkter. Men givet den avancerade tekniken och skickligheten som existerar skulle det krävas väldigt lite för att förvandla bilindustrin, med en marknad som står inför en massiv överproduktion och ett överflöd av färdiga bilar, till produktion av användbara varor, inklusive gröna miljövänliga bilar. De krävs omedelbart för världens befolkning för ett hållbart, miljövänligt transportsystem. En sådan förändring av produktionen uppnåddes vid andra världskrigets utbrott men är uppriktigt sagt omöjligt givet dagens kaos i kapitalismen. Detta ställer emellertid kravet på ett alternativt socialistiskt samhälle.
Gapet mellan den alltmer försämrade objektiva situationen och arbetarklassens medvetenhet kommer att minska under den kommande perioden. Händelser – och explosiva sådana – kommer att hjälpa till med detta. På randen av en avgrund kommer massan av arbetare att konfrontera det kapitalistiska systemet – stundom utan en klar tanke på vad som kan ersätta det. Resan till en socialistisk och revolutionär medvetenhet kommer emellertid att förkortas avsevärt, plågan mycket mindre om arbetarklassen anammar övergångsprogrammets metod och program, kopplar den dagliga kampen med socialismens idé.
Nej till att den kapitalistiska krisens bördor ska läggas på arbetarnas ryggar! Nej till massarbetslöshet, speciellt den skrämmande tanken på en ny generation som tvingas leva på socialbidrag. Förstatliga bankerna men med en demokratisk, socialistisk form av organisation, inklusive arbetarklassens representanter, fackföreningar, småföretagare osv. En demokratisk socialistisk statlig sektor kommer att själv ställa frågan att gå vidare mot mer förstatliganden som omfattar ekonomins centrlaa delar. På den vägen erbjuds arbetarklassen hopp mot den stagnerande, sönderfallande världskapitalismen.
Peter Taaffe, CWI 27 februari 2009 Från marsnumret av Socialism Today, månadsmagasin för Socialist Party (CWI i England och Wales)
