De växande inkomstklyftorna har under proteståret 2011 exploderat som en central politisk fråga, först globalt och med en viss försening kanske även i Sverige.Ökade klyftor pekas i den Global Risks Report som härom veckan gavs ut av World Economic Forum ut som det mest akuta hotet mot den rådande världsordningen. ”För första gången på generationer tror många människor inte längre att deras barn kommer att uppnå en högre levnadsstandard är de själva”, säger WEF:s vd Lee Howell, som tillägger att problemet är särskilt akut i de industrialiserade länderna som ”historiskt har haft högt självförtroende”.
”Växande ungdomsgrupper med begränsade framtidsutsikter, allt fler pensionärer som är beroende av skuldtyngda stater och växande klyftor mellan rika och fattiga eldar på ett globalt missnöje” konstaterar WEF.
Internationella valutafonden IMF hakar yrvaket på genom att liksom en gång Karl Marx förklara att ökande inkomstskillnader också bäddar för kapitalismens kriser. När inkomstutvecklingen för arbetare och låginkomsttagare halkat, har man försökt hänga med genom att öka sin skuldsättning, tills bubblan brister.
”Beskatta oss” är därför en oroad uppmaning som till och med hörts från några av världens rikaste som Warren Buffet. I Frankrike försöker Sarkozy förbättra sina odds i årets presidentval genom att föreslå en Tobinskatt på finansiella transaktioner. I kölvattnet på Occupyrörelsen med dess paroll ”Vi är de 99 procenten” har till och med republikanska presidentkandidater börjat slå varandra i huvudet med argument som aldrig tidigare använts i såna kretsar, som när Newt Gingrich nu gisslar Mitt Romneys beteende som riskkapitalist.
Att klass- och inkomstklyftorna har ökat kraftigt även i Sverige under de senaste 20-30 åren är förstås väl känt av Offensivs läsare, varav många varje dag upplever det in på bara skinnet. Men nu finns det även färska statistiska bevis från både OECD och SNS som visar att klyftorna i det svenska samhället, om än från en tidigare relativt sett låg nivå, till och med har ökat snabbare än i något annat av industriländerna.
S-ledaren Håkan Juholt och Tommy Weidelich hör till dem som vid årsskiftet uppmärksammade att ojämlikheten i Sverige nu är på samma nivå som i 1980-talets USA; Ginivärdet, som är det mest använda måttet på ojämlikhet, låg i Sverige 2009 enligt OECD på 0,32, jämfört med 0,30 i USA 1980.
Inkomstskillnaderna, som ökat trendmässigt ända sedan 1980, tog rejäl fart omkring 1990. Skillnader i kapitalinkomster är den enskilt största orsaken, tillsammans med en alltmer otrygg arbetsmarknad, skattesänkningar uppifrån och raserade trygghetssystem.
”På 1990-talet förnyades skattesystemet. Kapital beskattas lägre än arbetsinkomst för de som har högre inkomster. Det som tidigare var lön skriver de som kan därför över till kapitalinkomster. Därför stiger inkomst av kapital och skillnaderna ökar”, förklarar Markus Jäntti, en av professorerna bakom SNS-rapporten. Till detta kommer ändringarna av inkomstbeskattningen med högeralliansens jobbskatteavdrag och borttagna fastighetsbeskattning o s v sedan 2006.
För hela perioden sedan 1980 har inkomsterna för den rikaste tiondelen ökat sex gånger snabbare än för den tiondel som har de lägsta inkomsterna, med 2,4 procent om året jämfört med 0,4 procent om året.
”Om hela ekonomin skulle växa så lite som 0,4 procent om året i 25 års tid skulle det betraktas som en nationell katastrof”, kommenterar Jäntti.
En jämförelse av de ökade förmögenhetsklyftorna skulle självklart visa ännu mer dramatiskt ökad ojämlikhet.
Juholts och Weidelichs recept mot allt detta låter välmenande, men faller platt till marken på grund av deras ovilja och oförmåga att angripa roten till det onda: kapitalismens ojämlika fördelning av makt och ägande, som bara kan rubbas av en massiv social revolt. Utifrån den sociala jäsning som nu står på dagordningen måste en ny socialistisk massrörelse se dagens ljus.
