Textilarbetare möttes återigen av gummikulor och tårgas när de demonstrerade i Bangladesh i fredags för bättre löner och arbetsvillkor. Minst 20 000 deltog i protesterna i industriområdet Ashulia utanför huvudstaden Dhaka och minst 50 skadades när kravallpolis försökte stoppa demonstrationen.Här kollapsade för nästan en månad sedan fabriksbyggnaden Rana Plaza, vilket kostade nära 1 200 arbetare livet.
Flera aktioner har genomförts sedan den tragiska katastrofen inträffade, bland annat dagen efter då hundratusentals arbetare deltog i demonstrationer och stoppade produktionen i flera fabriker. Under de senaste veckorna har de drygt 200 fabrikerna i området hållits stängda tack vare protesterna. Industriområdet Ashulia står för 30 procent av Bangladeshs hela textilproduktion som i sin tur står för 80 procent av landets totala export.
Stora klädföretag och detaljhandelskedjor som Walmart, Zara, H&M, Primark, C&A, Kik, Children’s Place, Cato Fashions, Benetton, Lindex m fl låter sina kläder produceras här. Ingen av dem äger dock fabrikerna direkt, utan anlitar underleverantörer som i sin tur ger uppdraget åt producenterna. Uppemot fyra miljoner arbetar inom denna sektor.
Att fabrikerna många gånger är undermåliga visar sig i att en annan fabrik i området brandhärjades några dagar efter fabrikskollapsen. Det ledde till att åtta arbetare dog. Bara ett halvår innan denna katastrof krävde en annan fabriksbrand 112 arbetares liv.
Först nu, efter att över 1 000 människor har dött, känner sig klädföretag som H&M och Zara tvingade att underteckna ett avtal med de internationella fackorganisationerna Industriall och UNI Global Union. Avtalet ska förhindra nya olyckor genom förbättrad säkerhet. Amerikanska Walmart och GAP vägrar att underteckna, utan hänvisar till sina egna kontroller.
Hur enorm utsugningen av arbetarna är berättas av Mushamat Sokina Begum i en intervju i den tyska tidningen Der Spiegel. Hon arbetade på Rana Plaza och satt fast i den kollapsade byggnaden i tre timmar:
– Våra arbetsförhållanden är horribla. Vi får i princip aldrig en ledig dag. […]Vi får bara pengar om vi är på fabriken. Det finns ingen betald semester. Ibland arbetar vi till klockan 23.00 på natten, alltid under press, alltid med vetskap om att vi ska arbeta snabbare så beställningarna blir klara i tid. Vi jobbade sent in på natten precis innan byggnaden kollapsade också – trots att många av oss har barn.
Under cirka två veckor hölls alla fabrikerna i området stängda. Först fredagen den 17 maj öppnades de igen mot löftet att fabrikerna är säkra. Arbetarna gick ut i strejk nästan direkt med krav på högre löner.
Bangladesh har väldens lägsta minimilön. Senast höjdes den år 2010, efter omfattande strejker, till ca 254 kronor i månaden. Fackförbund kräver en månadslön på cirka 670 kronor. En pressad president har gått ut med löftet om att minimilönen ska höjas inom några veckor.
Även H&M-chefen Karl-Johan Persson har i en intervju i Financial Times uppmanat Bangladesh att årligen se över minimilönen för landets textilarbetare.
Han säger dock i samma intervju att man måste vara försiktig, då textilarbetarnas lön redan nu ligger över dem inom jordbrukssektorn och i närheten av lärarlönerna. Detta är en cynisk kommentar som kommer från en av världens rikaste personer.
Minst 45 miljoner människor i Bangladesh, nästan en tredjedel av befolkningen, lever under fattigdomsgränsen, många av dem i extrem fattigdom. På landsbygden ligger fattigdomen på 36 procent, jämfört med 28 procent i städerna. Många människor har en bristfällig kost.
Hälften av alla barn på landsbygden är kroniskt undernärda och 14 procent lider av akut undernäring. Många flyttar till städerna som Dhaka där det finns jobb, men där livet är mycket dyrt. Något som Sokina Begun kan berätta mer om:
– Vi är fyra som bor i ett rum; min man och jag och våra två söner, elva och nio år gamla. Vi betalar 1 850 taka [158 kronor] per månad för rummet. Mina barn sover på golvet, min man och jag har en säng. Det finns ett gemensamt kök med två spisar på vår våning. Det finns också två toaletter i hallen och ett badrum för alla (spiegelonline.de).
Att människorna inom jordbrukssektorn har det ännu värre gör på intet sätt situationen bättre för arbetarna i städerna. Det visar däremot på varför arbetarna är tvingade att ta nästan vilka jobb som helst för mycket låga löner. Det är desto mer beundransvärt med vilket mod och vilken beslutsamhet som arbetarna bedriver sin kamp.
För att på allvar kunna förbättra arbetsvillkoren är ett förstatligande av textilproduktionen under central demokratisk kontroll. Det som inte ägs kan inte heller kontrolleras. Det är en viktig eftergift att klädjättarna från väst ska vara med och betala för oberoende inspektioner och säkerhetsåtgärder. Det kommer dock att krävas kamp för att säkerställa att det inte bara handlar om tomma ord samt att kostnaderna i slutändan inte läggs på arbetarna.
The race to the bottom – kapplöpningen mot den billigaste produktionen – gör att arbetarna i olika länder ställs mot varandra, för att pressa ner lönerna.
I flera länder kämpar textilarbetarna mot liknande arbetsvillkor. Till exempel kollapsade en H&M-fabrik i Tream Tbal i Kambodja den 16 maj och tre arbetare dödades. I oktober brandhärjades en textilfabrik i Pakistan som krävde 257 liv.
Det behövs internationell solidaritet, samarbete och gemensam kamp av textilarbetarna i regionen och världen över för att bryta marknadens diktatur.
Katja Raetz
