2012 har börjat som ett år av generalstrejker. I Nigeria, Belgien, Indien, Israel och Sydafrika har massiva strejker understrukit arbetarklassens enorma styrka och betydelse. Närmast på tur är Portugal den 22 mars och Spanien den 29 mars.EU:s och bankernas medicin mot den ekonomiska kris de själva har orsakat möter organiserat motstånd. I Portugal genomfördes en massiv generalstrejk den 24 november. Den följdes av val av en mer kampvillig ledning för fackfederationen CGTP. Den 11 februari demonstrerade över 300 000 i Lissabon – den största demonstrationen sedan revolutionsåren 1974-75 – och en ny generalstrejk utlystes till den 22 mars (samma dag som detta nummer av Offensiv kommer ut).
Strejkerna och mobiliseringen är arbetarnas svar på den växande sociala och ekonomiska krisen. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt, som nyligen besökt Portugal, rapporterar på sin blogg: ”2011 krympte den portugisiska ekonomin med 1,8 % och 40 000 företag gick i konkurs. 2012 fördjupas recessionen och beräknas detta år till 3,4 %. Officiellt är arbetslösheten 14,8 %, men i praktiken överstiger den 20 % om man räknar in de som inte registrerats.”
Akut handlar generalstrejken om ytterligare försämringar i arbetsrätt och anställningstrygghet. Ett av EU:s krav för nya lån är att det ska bli lättare för arbetsgivare att sparka anställda. Samma frågor utlyste generalstrejken i Spanien en vecka senare. Den nya högerregeringen vill göra det lättare att avskeda, i ett land med 5 miljoner arbetslösa. Ytterligare över 600 000 jobb beräknas gå förlorade om denna försämring genomförs.
Uppladdningen inför strejken har skett med två stora demonstrationsdagar där 1,5 miljoner har gått ut på gatorna i städer i hela landet, båda gångerna.
Den största strejkrörelsen utan jämförelse är de massiva mobiliseringarna i Grekland, där rörelsen under de senaste åren flera gånger har nått en förrevolutionär eller revolutionär karaktär. Det var den andra 48-timmarsstrejken i oktober som fällde den socialdemokratiska Pasokregeringen, som lydigt genomfört EU:s och IMF:s diktatoriska nedskärningskrav. Den 10-11 februari genomfördes en 48-timmarsstrejk. En halv miljon demonstrerade på Syntagmatorget mot den nuvarande samlingsregeringen, som har fortsatt den extrema slakten på arbetarnas levnadsstandard, jobb och sjukvård.
I Grekland har de tidigare dominerande partierna, Pasok och högerpartiet Ny demokrati, kollapsat i opinionen. I södra Europa har strejker och proteströrelser fällt en rad regeringar, t ex i Rumänien i februari. Men i huvudsak har de nya regeringar som följt fortsatt kursen med åtstramningar och attacker på arbetsvillkor och löner.
Generalstrejker historiskt har varit extrema utmaningar om makten. Politiker och kapitalister blir avklädda när produktion, transporter, service och hela samhället står stilla. Arbetarklassens enorma makt visas upp. Men för att detta ska framstå klart för alla deltagare och att dagen efter strejken inte ska återgå till situationen före strejken, krävs medvetna och kämpande arbetarorganisationer.
De fackliga ledningarna av idag tvingas utlysa generalstrejker på grund av trycket underifrån, men ledningarna varken vill eller klarar av att föra kampen vidare. De är uppknutna till dagens samhälle och har ingen tilltro till något alternativ till kapitalismen och dess politiker.
CWI (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisationer) betonar att kampen måste organiseras underifrån, med stormöten och demokratiskt valda församlingar som diskuterar och beslutar konkret hur kampen – strejker och ockupationer – ska organiseras. I Spanien måste datum för nästa strejk utlysas nu, inte skjutas upp till senare.
Dagens fackliga ledningar måste bytas ut mot kämpande ledningar. Från arbetsplatserna måste också initiativ tas till nya arbetarpartier med ett verkligt socialistiskt alternativ.
