Geziparken brutalt rensad

2013-06-22 18:34:58




Martin Powell-Davis besökte Istanbul som en del av en internationell facklig delegation förra helgen och ger här unika ögonvittnesskildringar från polisens attack mot den fredliga ockupationen av Geziparken.

Polisens brutala invasion av Geziparken lördagsnatten den 15 juni, på den artonde dagen av ockupationen, kommer att bli ihågkommet som en viktig händelse i det framväxande motståndet mot Tayyip Erdogan och AKP-regeringens auktoritära styre. Erdogan sände in polisen i en uppvis­ning till sina motståndare – liksom till sina supportrar – att det är han som bestämmer i Istanbul och i Turkiet. Men medan han kan använda bulldozrar och tårgas för att rensa Geziparken, kommer han inte att kunna svepa bort det växande hatet mot hans förtryckande regim från de allt fler turkiska arbetarna och de unga.

Jag var en av fem fackliga represen­tanter som flög från London för att delta i ett internationellt besök i Istan­bul. Som planerat träffade vi general­sekreterarna för de två största vänsterfacken, KESK och DISK, på ett möte på vårt hotell. Ett annat möte var med turkiska och kurdiska ledamöter för vänsterkoalitionen HDK. Jag hade även möjligheten att lämna min NUT-flagga i Turkish Airlines strejkkedja, vilka har varit ute i strejk i över en månad i försvar av fackliga rättigheter och med kravet på att deras sparkade kollegor ska återfå arbe­tet.
Utan tvekan var det Erdogans beslut att sätta in polis för att krossa ­ockupationen av Geziparken som säkerställde att besöket i Istanbul inte kommer att glömmas av någon i delegationen. Vårt hotell, beläget på en sidogata bara några meter från Taksim, visade sig ligga precis i linje med den mur av poliser, tårgas och vattenkanoner som omgärdade torget.
Efter att vi anlänt tidigt på fredagmorgonen åkte vi direkt till Geziparken. Parken var fylld av tält, bord och sovande ockupanter – en bild som skulle vara bekant för vem som helst som deltagit i en Occupy-rörelse någon annanstans.
Ockupationen blev ett forum för debatter och diskussioner mellan människor med vitt skilda bakgrunder och traditioner.
Det enda som indikerade att ock­upationen stod inför ett reellt hot att attackeras av polis var de gasmasker, brandsläckare och medicinska förnödenheter som fanns. När allt kommer omkring hade ändå tre personer dött till följd av polisbrutaliteten i Turkiet föregående natt.

De båda ledarna för fackföreningarna KESK och DISK menade även de på att Erdogans auktoritära styre har fått allt fler delar av befolkningen att vända sig emot honom. Kampen för Geziparken blev en katalysator som förde samman många olika missnöjda grupper och med olika krav. Utbildningen hotas av att ­islam införs i läroplanen, aborträtten vill Erdogan förbjuda med motiveringen att kvinnor bör skaffa minst tre barn, hälso- och sjukvården står inför privatisering och fackföreningar kämpar för höjda löner och bättre arbetsvillkor samt organisationsfrihet. Generalsekreteraren för DISK berättade att de tillsammans med andra grupper har suttit i Taksims Motståndskommitté i över ett år nu och att de försöker integrera Geziparkdemonstranternas krav med fackens vidare krav. Generalsekreteraren för KESK meddelade att om polisen skulle gå in i parken skulle de utlysa generalstrejk, vilket de nu också har gjort [se separat artikel].

På fredagnatten, när många av ockupanterna var uppenbart trötta efter 17 dagars ockupation, verkade Geziparken sårbar inför en polisattack. Men när vi på lördagen återvän­de till en fullpackad park med tusentals fackliga, lokalt boende och familjer, var det svårt att föreställa sig att någon premiärminister ­skulle kunna beordra polisen att gå till attack på det vis som Erdogan har gjort.
Omedveten om de händelser som strax skulle komma att utspela sig, var parken i festivalstämning under lördagskvällen. Fackliga aktivister ­viftade med flaggor i folkhavet när ­strejkande transportarbetare gick upp på scen, följt av talare från DISK som uppmärksammade upproret den 15-16 juni 1970, då hundratusentals arbetare tog till gatorna i Istanbul.
Till våra familjers och vänners lättnad, satt vår delegation på en restaurang i närheten tillsammans med en organisatör i DISK när dennes mobiltelefon ringde. Polisen hade just ställt ett ultimatum, alla skulle lämna parken. När vi sedan såg människor fly från Taksim utanför fönstren och servitörerna rusade för att stänga dörren så inte kvävande kemi­kalier kunde komma in, visste vi att polisattacken var på gång.
Såsom vi fick återberättat för oss från andra delegationer hade ­polisen först avfyrat tårgasbomber rakt in i parken och därefter attackerat för att driva ut människor på ­kringliggande gator på andra sidan torget. Polisen uppges till och med ha jagat demon­stranter in i Divan Hotell och ­sprutat med vattenkanoner genom dess dörrar.

När vi begav oss ut på ­huvudgatan, Istikal, som leder upp till Taksimtorget trängdes redan tusentals, snart tiotusentals, som strömmat till från sidogatorna för att demonstrera sin ilska och sitt motstånd.
Rutinerade demonstranter kom med gasmasker och hjälmar, andra bar simglasögon eller halsdukar som skydd. Demonstranterna ­skanderade och ropade när ljudet från ­pumparna på pansarvagnen kunde höras, vilket betydde att en vattenkanon var på väg att avfyras mot oss.
Baserat på brittisk medias rapporter om tårgas och pepparspray tog det oss alla ett bra tag innan vi insåg att de kvävande gaserna och den brinnande smärtan på huden kom från vattnet från pansarvagnen. Att få denna kemiska spray över sig får en att kippa efter luft och redo att spy.

Min fackliga fana vajade i den skanderande massan medan jag lyckades ge några intervjuer över ­telefon mitt i oljudet.
Tillbaka på hotellet höll vi vår eg­en presskonferens. Jag kunde ge min bild av hur AKP, under täckmantel av att försvara ”religion” och ”traditionella värden”, i verkligheten var ute efter att attackera arbetarklassen genom nedskärningar och privatiseringar samt genom attacker på individens frihet och pressfrihet. ­Rörelsen behöver nu organisera sig, ­expandera och samordna kommittéer över ­hela landet. En nyckelroll faller på fackfö­reningsrörelsen att använda den kollektiva kraften som finns i en strejk. Jag hyllade KESK:s beslut att strejka (nu även i sällskap av DISK) och lovade att vi skulle använda vårt besök till att uppmärksamma och förklara de turkiska fackens och ungdomarnas kamp.

Martin Powell-Davis
Socialist Party (CWI i England)

Över en miljon strejkande i Turkiet mot polisvåldet

Ett växande antal arbetare och tjänstemän strejkar mot polisvåldet och AKP-regeringens auktoritära styre i Turkiet, när Offensiv går i tryck på tisdagskvällen den 18 juni. Samtidigt hårdnar repressionen med massarresteringar och hot från regeringen om att sätta in militär.

På den artonde dagen av ­ockupation rensades Geziparken av polis som, på order av premiärminister Tayyip Erdogan, drev bort de fredliga demon­stranterna med gummikulor, tårgas och vattenkanoner. Bara i Istanbul greps under söndagen, enligt offici­ella siffror, över 400 personer. Vissa hävdar att det är 4 000 personer. Bland de arresterade finns bland andra fackliga aktivister, journalister, läkare och sjuksköterskor.

När Erdogan samlade till ett massmöte för sina egna anhängare på söndagen i Istanbul kunde han lugnt meddela att ”Geziparken är återlämnad till folket”, argumenterandes att massprotesterna som skakat Turkiet i då nära tre veckor bestod av ”marginaliserade, illegala grupper”. I ett försök att tona ner omfattningen av protesterna har Erdogan beskyllt utländska media för att överdriva, samtidigt som fyra turkiska tv-bolag har bötfällts för sin bevakning av händelserna.
Mediacensuren kallas av DN:s korrespondent Nathan Shachar för ”en plump i AKP:s imponerande demokratiska protokoll”. I samma artikel försöker Nathan Shachar förklara Erdogans hårdhänta metoder, som frågan lyder ”just då det fanns ett hopp om en uppgörelse kring Geziparkens öde”, med att ”några falanger struntar i parken, de vill konfrontera regimen”. Att, likt Nathan Shachar, fortsätta att försvara den av Väst så hyllade nyliberala ledaren för Turkiet genom att prata om ”en plump i protokollet” och att ­försöka utmåla de regeringskritiska demon­stranterna som ”några falanger” är magstarkt. Till och med Tysklands förbundskansler Angela Merkel kände sig tvungen att fördöma våldet och slå ett slag för att ”folk måste få tycka olika” i en demokrati.

Ett uttalande från fackföreningarna KESK och DISK är talande för det politiska läget i Turkiet:
”Det [att stoppa planerna på att bygga ett shoppingcenter i Geziparken] är inte tillräckligt för ­människor. Om regeringen hade kommit med detta för 20 dagar sedan hade det kanske varit en lösning. Men nu, efter dessa 20 dagar när fem människor har dött, nästan 7 000 skadats, 15 förlorat synen och 50 människor är svårt skadade. Tusentals har tagits i förvar.
I alla städer har miljoner tagit till gatorna och krävt regeringens avgång. Antalet deltagande i protesterna beräknas i pressen vara tio miljoner, men den siffran kan vara högre.
Regeringen försöker nu begränsa frågan till att endast handla om Geziparken och ställer i sin ­propaganda upp oskyldiga, ’pacifistiska miljöaktivister vs marginaliserade, illegala grupper’. Människor motsätter sig detta” (Labornotes, den 17 juni).

Den tredje veckan av protestvågen som har skakat Turkiet präglas av en allt mer desperat regering som nu hotar med att sätta in militären mot demonstranterna.
Men den präglas också av en ökad kollektiv styrka med över 800 000 i generalstrejk och tiotusentals av KESK:s och DISK:s medlemmar ute på gatorna.

Lina Westerlund