Återträffen är en blandning av spelfilm och dokumentär, där Anna Odell bland annat träffar människor tjugo år senare som mobbade henne när hon gick i skolan.
”Kommer du ihåg att du varje dag sa till mig – Anna, skulle inte du bara kunna gå hem och ta livet av dig, så slipper vi se dig här. Kommer du ihåg det?”. Anna Odell får en axelryckning till svar. 20 år efter att de gick ut nian lever hon och ställer denna fråga.
Mobbaren har inte utvecklats nämnvärt.
Nu fanns det, som alltid, inte bara en mobbare. Anna Odell vill med sitt projekt – det framstår för mig mer som ett konstprojekt än en vanlig film – undersöka hierarkierna som omfattar alla i gruppen och som gör mobbningen möjlig.
Jag var mycket nervös på väg till biografen. Ämnet är riktigt obehagligt genom sin utbredning och de djupa sår som den har satt i så många människor. I stort sett alla egentligen, alla har på något sätt varit delaktiga. Efteråt känner jag en stor beundran för denna modiga konstnär som inte faller för frestelsen att göra en tårdrypande offerstory. Utan en enda tår fälld är huvudet fullt av tankar. Vad är skolan egentligen för institution? Hur är filmen gjord? Mobbning i vuxenlivet? Hur var det i min egen skola?
Min egen klass ettan till nian verkar i stort sett ha varit en kopia på Anna Odells klass. Hennes Enskedeskolan och min Rönningeskolan ligger båda bland villor och prunkande trädgårdar. Vad är det för människosyn som skapas i de här problemområdena? Med de fredsduvor på FN-dagen som vi fick i uppgift att rita medan en eller flera olyckskamrater satt livrädda och grät på toaletten präntades dubbelmoralen in i oss som en järnlag.
De flesta känner till upplägget vid det här laget. Konstnären Anna Odell fick, i verkligheten, reda på i efterhand att det hade varit en återträff med grundskoleklassen. En återträff som alla förutom hon hade varit inbjudna till. Hon bestämde sig för att göra filmen. I del 1 i filmen har hon gjort en fiktiv framställning av hur denna återträff skulle kunna ha sett ut om hon hade varit bjuden. Hela tiden blandas fiktion med dokumentation, ett av dessa grepp är att manusförfattaren Anna Odell också spelar rollen som Anna Odell i filmen.
På den fiktiva återträffen håller hon ett tal där hon framför alla i klassen sätter ord på mobbningen. Jag vill inte avslöja den dramatiska fortsättningen på festen, utan hoppar till del 2 i filmen. I verkligheten har Odell sökt upp sina forna klasskamrater och berättat att hon gjort en film om återträffen som hon gärna skulle vilja visa och diskutera med dem, en och en. Hon dokumenterar dessa möten och samtal. Detta utgör grunden för del 2, där skådespelare som Niclas Engdahl och Henrik Norlén spelar mot Anna Odell.
Innan de 1,5 timmarna har gått har metavändningarna tagit oss flera varv till. Både formen och innehållet har fått filmkritiker att häpna och det är med rätta som Återträffen har utsetts till årets bästa film.
Anna Odell debuterar inte bara som regissör (Återträffen fick priset som bästa debutfilm på Stockholms filmfestival), utan också som skådespelare. Det är svårt att glömma Annas samtidigt både uppskärrade, naiva och genomträngande blick.
Istället för de hämndrepliker som man brukar komma på efteråt att man borde ha sagt när man har förnedrats, som Anna Odell nu i likhet med vilken filmhjälte som helst kunde ha sagt på duken och samtidigt i verkligheten, så ger hon ett trevande och till och med lite jobbigt, men så ärligt och modigt intryck.
Jag kan inte minnas att min skola försökte göra något nämnvärt för att komma åt mobbningen och hierarkierna, oavsett vad så misslyckades det totalt. Det var vidrigt helt enkelt. Har samhället kommit någonstans på vägen eller är hierarkierna i skolan helt i sin ordning i detta klassamhälle? Börjar läsa skolverkets Utvärdering av metoder mot mobbning, som kom i höstas. Det konstateras att många av programmen inte fungerar.
Men visst ligger det något litet framsteg i att ämnet överhuvudtaget behandlas av Skolverket och att Återträffen blir filmen nummer ett.
