Miljontals venezuelanska arbetare, fattiga och ungdomar kommer att sörja Venezuelas president, Hugo Chávez.Chavez utmärkte sig i en tid när gapet mellan massan och politiker som försvarar storföretagen och de superrika obönhörligen tycks öka. I en period av åtstramning lyste de åtgärder han vidtagit för att minska fattigdomen som en fyr.
Abetare och ungdomar i Venezuela kommer att få sällskap av många runt om i världen som inspirerats att stödja Hugo Chávez regim som erbjudit ett alternativ till imperialismen, nyliberalism och kapitalism.
Samtidigt har högerns kapitalistiska kommentatorer i hela världen öst utgjutelser av hat mot hans regim.
Sorgen efter hans bortgång och ilskan mot högerns attacker måste nu kanaliseras till en ny fas i arbetarklassens kamp för socialism i Venezuela och internationellt.
Kapitalistiska kommentatorers hyckleri
Efter hans död har många artiklar fördömt Chavez och hans regim, som en "envåldshärskare", en "diktator", en "Caudillo". Några har försökt att skildra hans död som slutet för ännu en misslyckad socialistisk regim.
Strömmen av galla från dessa kommentatorer förbereddes i hopp att Chavez skulle besegras i presidentvalet i oktober 2012, men fick då läggas på hyllan. Mot förväntningarna hos internationella kapitalistiska media och dess politiker vann Chavez en tredje mandatperiod med 55 procent av rösterna, med ett valdeltagande på 80 procent – ett resultat som dominerande kapitalistiska politiker i Europa bara kan drömma om.
Samma kommentatorer stod för öronbedövnade tystnad under kuppförsöket 2002 – som utfördes med stöd av USA-imperialismen. När dessa påstådda förkämpar för demokrati attackerar Chavez struntar de det faktum att Chavez ställt upp i 17 val och folkomröstningar sedan 1998 och vunnit 16 av dem.
Högerns profftyckare och de kapitalistiska politikerna bakom dem kan inte dölja det faktum att en ledare som talade om "socialism" och "socialistisk revolution" och som kom i konflikt med USA-imperialismen och den kapitalistiska klassen kunde vinna ett sådant folkligt stöd. De fruktar också den potentiellal revolutionära massrörelse som Chavez vilade på.
"Por Ahora" – "För nu"
Chavez framträdde inte som en politisk ledare med en färdig ideologi eller program. Han har empiriskt anammat olika idéer – följt med i händelserna allt eftersom de har utvecklats.
Chavez sveptes till makten 1998 med överväldigande stöd. Inledningsvis talade han bara om en "bolivarisk revolution" och reformering av det gamla korrupta systemet. Chavez hade som tusentals andra i Venezuela, inklusive andra lägre arméofficerare som han själv, hade radikaliserades av den "Caracazo" som skakade om Venezuela 1989.
Carlos Perez hade vunnit ett val genom att motsätta sig IMF:s nyliberalism. Men sen gjorde han en skarp u-sväng och infört en nyliberal "chockterapi". Det utlöste ett massuppror från städernas fattiga. Armén sattes in och det beräknas att 3 000 människor dödades. Chávez motståndare inom högern har lite att säga om dessa händelser. Men han radikaliseras och påverkades av dessa fasor.
Han ledde en vänsterpopulistisk militä revolt 1992 mot Perez mördarregering. När kuppen misslyckades proklamerade Chavez att "revolutionen avslutas. För nu ". "Por Ahora" skulle fastna i massornas medvetenhet..
När han släpptes från fängelset två år senare byggde han stöd och stormade till makten i valet 1998 när massan av befolkningen krävde ett slut på nyliberalismen och förändring.
De begränsade men populära reformer hans regering införde och betalades med landets oljerikedomar, var tillräckliga för att reta den styrande eliten som gjorde ett kuppförsök 2002 följt av en lockout året efter. Kuppen kollapsade efter 48 timmar och Chavez återvände till Caracas och makten. Under kuppen strömmade massorna ut på gatorna för att motsätta sig den nya högerregimen samtidigt som en revolt svepte genom armén och dess yngre officerare.
Högerns kupp 2002
Detta ögonblick när högerns kupp ledd av Pedro Carmona kollapsade innebar ett avgörande slag mot den härskande klassen och kapitalismen. Arbetarklassen och fattiga hade möjlighet att ta över driften av samhället. Tyvärr valde Cahvez i denna stund att upmana till "nationell enighet" och en överenskommelse med delar av kapitalistklassen.
Masslockouten bröts efter en kamp som varade 12-månader. Vid varje attack från höger räddadesChavez av massrörelsen underifrån.
Dessa händelser radikaliserade Chavez som under 2005 började tala om "socialistisk revolution". Det var under denna period som han refererade till Leo Trotskijs idéer, en av ledarna för den ryska revolutionen, liksom till Karl Marx och uppmanade till bildandet av en femte international.
Detta retade både Venezuelas härskande klass och USA-imperialismen. Förstatliganden och delförstatliganden av betydande bolag genomfördes. Införandet av en grundläggande men gratis sjukvård och omfattande satsning på utbildning och skrivkunnighet förbättrade regeringens popularitet enormt. I valet 2006 – efter denna sväng till vänster – vann Chavez sin största valsege med över 62 procent av rösterna!
Denna utveckling har haft en enormt positiv effekt i att sätta frågan om socialismen tillbaka på dagordningen i Venezuela, samt i viss utsträckning i Latinamerika och internationellt. Idén om "revolution" och även "socialism" och radikala reformer är helt dominerande i medvetenheten hos en majoritet av venezolanerna. Det här är Chavez positiva arv. Det finns ett tydligt avvisande av varje idé att återvända till "l’ancien régime", det gamla styret.
Slag mot kapitalismen, men ingen avgörande brytning
Trots sin radikala fraseologi var svaret från Chavez och den bolivarianska regeringen på den globala ekonomiska krisen som började 2007, inte ett program för att bryta med kapitalismen, utan steg i motsatt riktning.
Cahvez slog mot kapitalisterna mne utan att besegra kapitalistklassen var denna kvar i kontroll. Inifrån den bolivariska rörelsen kom också en ny kraft – "boliborgarna", ett mäktigt skikt i samhället som blivit rika på bekostnad av Chavez rörelse.
I kombination med framväxten av en stark byråkrati och försämrad ekonomi har utvecklingen gjort att – trots de populära reformer som CWI stöder – massiva sociala problem med fattigdom, arbetslöshet, korruption våld och brottslighet kvarstår. Detta härrör från underlåtenheten att avskaffa kapitalismen.
Medan Chavez haft nassivt stöd, har en toppstyrd administrativ strategi från byråkratin och bristen på demokratisk arbetarkontroll och ledning i den revolutionära processen också resulterat i omfattande missnöje och frustration. Nyliga strejker bland lärare och metallarbetare har besvarats med statligt förtryck, åtgärder som har gett vapen åt högern för att slå mot regimen.
Förvandla socialistiska ambitioner till verklighet
Om högerns kandidat Henrique Capriles och högern i Venezuela hoppas att Chavez död kommer att innebära en enkel resa för dem tillbaka till makten då de har fel. Trots missnöje är stödet för den revolutionära processen, idén om socialism och försvar av reformerna djupt inrotade i venezuelanska samhället.
På kort sikt är det mest sannolikt att nyval leder till en seger för vicepresidenten Nicolas Maduro, namngiven av Chavez som hans efterträdare. En samling av Chavez anhängare och massan av de fattiga för att besegra högern utvecklas redan. Capriles och högern vädjar liksom Maduro, om lugn, fred och enighet. Högern känner sin svaghet och är noga med att inte provocera fram en motreaktion från massorna.
Medan högerns kommentatorer har använt Chavez död för sin hycklande anti-socialism har andra delar av inom kapitalism och imperialism varit mer försiktiga. USA:s president Barack Obamas försiktiga uttalande, liksom den brittiske utrikesministern William Hague, syftar till att öppna en ny era av samarbete med en framtida Maduro-ledd regering. De har förstått att högern är osannolika valsegrare och lämnar dörren öppen för att försöka samarbeta med en ny "Chavista" regering.
Maduro kommer inte att ha samma auktoritet som Chavez och en ny era kommer att öppna efter valet. Splittring mellan de olika strömningarna inom Chavismo kan inledas efter valet. Delar av den härskande klassen eftersträvar detta som ett sätt att i slutändan besegra Chavistarörelsen.
Sådana utsikter understryker det brådskande behovet för arbetarklassen och de fattiga att samlas för att besegra högern, och att ta den revolutionära processen i egna händer med en egen oberoende organisation och ett program för att omvandla Chavez "socialistiska strävanden" till verklighet . Chavez död markerar inte slutet på kampen. Ett nytt kapitel börjar nu.
Tony Saunois, CWI
