Jösses flickor – Återkomsten

2006-07-28 15:23:29




TEATER
Titel: Jösses flickor – Återkomsten
Av: Margareta Garpe, Suzanne Osten och Malin Axelsson
Skådespelare: Barbro Hiort af Ornäs, Lis Nilheim, m fl.

I Jösses flickor – Återkomsten har Susanne Ostens och Margareta Garpes pjäs, som på 70-talet satte en välkommen strålkastare på kvinnokampen, fått en syster; Stålflickan. Medan första akten beskriver kvinnokampens historia, berättar Stålflikkan om 90-talets kvinnorörelse, där den kollektiva kvinnokampen fått ge vika för individualismen.

Första aktens bearbetning av Susanne Ostens och Margareta Garpes Jösses flickor, som hade urpremiär 1974, har kvar sin fenomenala förmåga att beskriva kvinnornas underordnade ställning på ett engagerande och personligt sätt, men samtidigt peka på politiska lösningar. Inte för att lösningarna inte motarbetats. I en scen i pjäsens början, då rösträtten precis vunnits, står männen i sina kostymer och skojar:
– Nu när de har fått rösträtt borde man ju gifta sig med dem! Så fick man två röster.
I andra akten har ett halvt sekel passerat, men männen i kostym står kvar: den här gången kompletterade med en kvinna – som också tycker att könsmaktsordning och kvinnokamp är överkänsligt tjafs, och glatt skriver under på att det bara handlar om att ta för sig. Och så kan det synas; omgiven av 90-talets uttunnade ideologier och var-vem-du-vill-budskap reduceras maktstrukturer och genusordningar lätt till hjärnspöken. Men den latinamerikanska städerskan, som dyker upp då och då under den andra akten och får stå modell för 90-talets borttynande kvinnokamp, utbrister:
– Ni har multikulturåret – jag har skurmedelseksem!
Men ingen förefaller lyssna. Medan första aktens kvinnor gick på möten tillsammans med andra arbetare och såg sig själva som en del av en stark rörelse, ekar det ganska tomt kring andra aktens Jösses-grupp: omdöpt till Jösses Fittor, för att, som de själva säger ”reclaima ordet”. Men det lyckas inte. För hur mycket de än tar tillbaka skällsorden som riktas mot deras kön, backar de undan när fotbollskillarna skriker hora! hora!, eller när den juridikstuderande pojkvännen säger att han är förtryckt som man, eftersom tjejer bara behöver klä upp sig och gå på krogen för att få vad hon vill – gratis…

Klass och kön

Det må vara en deprimerande bild av dagens kvinnorörelse som målas upp, men Stålflikkan lyckas samtidigt belysa och kommentera mängder av de frågor som rör kön och klass. Scenerna handlar både om den – helt förbisett – segregerade förorten Lidingö, om feministiska företag och mediala stereotyper. Det är en pjäs som inte är skriven för att berätta en historia för publiken, den berättar om oss och den objektiva verklighet vi omges av.
I 90-talets verklighet, har 70- talets kamp för fri abort och föräldraförsäkring ersatts av diskussioner kring hur den enskilda kvinnan ska ta plats i det offentliga rummet. Det kan synas som om alla viktiga segrar är vunna. Men om man skrapar lite på ytan, märker man att den anmälda misshandeln av kvinnor ökar, likaså våldtäkterna och att kvinnan får 82 procent av mannens lön.
Det är också en komplex verklighet för kvinnorörelsen att förhålla sig till. Gårdagens ifrågasättande av huruvida arbetarkvinnor har något gemensamt med överklassdamer, har fått kompletteras med ytterligare ett par dimensioner: kan svarta kvinnor, handikappade och lesbiska dra nytta av att kämpa tillsammans – och kan män delta i kampen? Det marxska svaret skulle givetvis vara självklart. Men i pjäsen, och säkerligen i verkligheten, verkar den latinamerikanska städerskan ensammast av dem alla. Mot slutet kommer det fram att hon dessutom har städat svart:
– Va? Hela pjäsen? Och alla här har tittat på? Ta en fikapaus, erbjuder en välmenande medelklassfeminist.
När Jösses flickor hade urpremiär 1974, kom den som en aha-upplevelse för många och gav kvinnokampen förnyat bränsle. Det är visserligen osäkert om Jösses flickor – återkomsten kommer att ställa någon på barrikaden. Men den gör tydligt att det i dagens samhälle finns lika många problem som kräver kvinnokamp som gårdagens. Och i och med omarbetningen av 1974 års Jössespåminner den oss om att barrikaden har funnits där. Det enda tråkiga är att det bara är en latinamerikansk städerska som antyder att den kan resas igen. För tar hon sin erbjudna fikapaus? Nej. Hon utbrister:
– Det är inte en fikapaus jag behöver! Jag behöver en revolution!

Ulrika Waaranperä