Klass- och könsklyftor ökar

2015-06-24 11:53:11


Efter klockan 15.56 arbetar kvinnor gratis fram till kl 17.00 (beräknat på en arbetsdag mellan 8-17). Sveriges Kvinnolobby uppmärksammar årligen detta faktum.

Lönegapet mellan kvinnorna som grupp och männen som grupp minskar sakta, men statistiken döljer att klassklyftorna och vissa könsklyftor ökar. De fackliga strategierna har varit totala misslyckanden.

Medlingsinstitutet släppte förra veckan siffrorna för genomsnittliga månadslöner år 2014. Kvinnorna har en snittlön på 86,8 procent av männens löner. För 20 år sedan låg det på 83 procent – det rör sig om snigelfart. Den främsta orsaken till ökningen är inte att lönerna i kvinno­dominerade branscher har höjts, utan att det idag finns fler kvinnor i de mer högavlönade manliga yrkena, som chefsyrken. Könssegregeringen har minskat något.

Statistiska centralbyrån använder sig av standardvägd och ej standardvägd statistik. När hänsyn tas till ålder, utbildning, könssegregering inom olika branscher får de fram en standardvägd siffra som visar att skillnaden mellan män och kvinnors löner är 7 procent (har legat stilla under 20 år). Denna könsskillnad kallas för ”oförklarlig” – den faktiska könsdiskrimineringen.

Vad det sällan talas om är att även den ej standardvägda statistiken döljer de faktiska löneinkomsterna. Även där räknas deltid om till heltid. I själva verket är kvinnors löneinkomst bara 73 procent av männens inkomster inom arbetaryrken och 76 procent i tjänstemannayrken (enligt LO:s lönerapport 2013). När det gäller allas faktiska inkomster och när det gäller arbetaryrken är situationen ännu mer alarmerande eftersom skillnaderna ökar.

Tidningen Arbetet har genom LO:s lönestatistik visat att skillnaden mellan kvinnliga och manliga arbetares löner har ökat med 600 kronor de senaste 15 åren. Medan kvinnorna har fått sina löner höjda med 7 900 kronor från år 2000 har männen inom LO fått sina löner höjda med 8 500 kronor.

Kommunal pekar på att undersköterskornas löner har sjunkit markant i förhållande till lönerna i tillverkningsindustrin. På några år har industriarbetarna fått 700 kronor mer i månaden, 50 procent mer än undersköterskorna, enligt Arbetet den 16 januari.

Vem som helst som har lärt sig grundläggande matematik kan räkna ut att när löner som från början ligger på olika nivåer höjs med samma procentsats, år efter år, innebär en ökning i löneskillnader. Hyror och varor betalas inte i procent, utan i kronor. Medlingsinstitutet har vaktat att orättvisorna består och till och med ökats genom att se till att andra löner ska följa ”märket” – riktpunkten i procent som sätts av tillverkningsindustrin. Fackföreningarna har inte tagit strid mot detta system. 

IF Metall har hävdat att kvinno­potter skulle innebära att kvinnorna inom industrin missgynnas – istället för att ta initiativ till en gemensam strategi för kamp så att löneökningar tas av företagens vinster och fördelas till främst arbetarkvinnorna.

Ovanpå detta fiasko har den förda regeringspolitiken under Alliansen varit rent antifeministisk och inneburit att gapet i nettoinkomst mellan män och kvinnor har ökat, oavsett löneinkomster. 

På grund av jobbskatteavdragen har skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor ökat från att männen hade 44 600 kronor om året mer än kvinnorna år 2006 till att nu ha 63 900 kronor mer. Det är en vidgning av klyftan med 43 procent och 19 300 kronor per år. För gruppen heltidsarbetande har klyftan ökat med 62 procent.

Kvinnor drabbades också hårdast av försämringarna i sjukförsäkring, a-kassa och pensioner.

Så låt dig inte luras av fakta som påstår att saker och ting långsamt blir bättre. Den ekonomiska basen ger grund även för andra orättvisor mellan könen och för att arbetarklassen sugs ut generation efter generation. Någon gång måste foten sättas ned. Har vi inte kampinriktade fackföreningar idag behöver vi börja bygga dem. ■