Hatade högerministrar från åren 1991-94, som Carl Bildt och Bo Lundgren, har åkt Europa runt som hjältar. Bara det faktum att dagens regering nu lanserat en fond för att stödja banker i kris räcker för att avslöja propagandan om 1990-talet.Roten till 1990-talets kris var nyliberalismen. En stor devalvering av kronan 1982 ledde till en en kraftig ökning av exporten och av vinsterna. 1985 böjde sig den socialdemokratiska regeringen för trycket från storföretag och banker, och avreglerade ka- pitalflödet. Pengar kunde nu fritt passera gränserna. Regler för bankernas utlåning och räntor avskaffades. År 1988 ökade utlåningen med 31 procent, en trend som fortsatte till 1990. Grunden för lånen var att fastighetspriserna ökade med 25 procent per år.
På slutet av 1980-talet var svenska spekulanter den tidens motsvarighet till islänningarna på 2000-talet, ”vikingar” som köpte fastigheter i centrala London och i andra städer i Eu- ropa. Bakom spekulanterna stod bankerna och finansbolagen. År 1990 sprack fastighetsbubblan med att bolaget Nyckeln gick under och ett år senare var bankkrisen ett faktum.
Krisen spred sig och utvecklades sedan till en kraschlandning för hela ekonomin. BNP (hela landets produktion under ett år) sjönk tre år i rad, 1991-93, med sammanlagt 5 procent. Mellan 1991 och 1995 försvann vart femte industrijobb, vart tredje byggjobb och hundratusentals jobb i offentliga sektorn. 61 företag om dagen gick i konkurs i september 1992. Mellan 1990 och 1993 ökade arbetslösheten från 1,7 procent till 8,2.
År 1992 sammanföll den svenska krisen med en valutakris i hela Europa. Under försvaret av kronan höjde riksbanken under en kort period räntan till 500 procent. Men den 19 september tvingades regeringen och riks- banken att ge upp, och kronan släpptes fri, vilket innebar att kursen devalverades. Dagen efter presenterades det första i en serie ”krispaket”.
I en uppgörelse mellan högerregeringen och den socialdemokratiska ”oppositionen” – fylld av tal om behovet av svensk ”enighet” – genomfördes nedskärningar av pensioner, semesterdagar, flyktingars bidrag, pengar till kommunerna och sjukvården m m. Egenavgifter för löntagare infördes – en särskild skatt som sades gå till pensioner, arbetslösheten m m. Gigantiska skattesänkningar för rika och storföretag 1990 hade redan försvagat statens inkomster vilket ökade trycket för nedskärningar.
Krisens djup utnyttjades av både kapitalister och politiker för att attackera hela välfärdsstaten. Den socialdemokratiska regeringen som till- trädde 1994 skröt med att den hade ”världsrekord” i åtstramningspolitik när den minskade den statliga sektorn med 134 miljarder kronor. De offentliga utgifternas andel av BNP föll från närmare 70 procent till 50 procent år 2007. År 1990 var sjukvårdens andel av BNP i Sverige högst av alla OECD-länder (27 industriländer) – år 2007 låg Sverige på 13:e plats.
”500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata drabbades av reduktioner på hel- och deltidsbasis. Denna drastiska förändring ledde till arbetslöshetssiffror som senast sågs vid trettiotalets ekonomiska katastrof. Och fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps”, skrev stressforskaren Alek-sander Perski i Sanningen om Sverige (ur Offensiv nr 713, augusti 2006).
1,8 miljoner människor i Sverige (40 procent av arbetskraften) var hel- eller deltidsarbetslösa någon gång under 1992-2000 (hälften av dem i två år eller mer).
För dem som hade jobbet kvar blev regimen på arbetsplatserna hårdare och tempot höjdes. Att 100 000 jobb försvann inom sjukvården var den viktigaste orsaken till att sjukskrivningarna ökade. Lågavlönade kvinnor i offentliga sektorn drabbades värst av långa sjukskrivningar.
Däremot fanns det ingen brist på pengar för att rädda bankerna. Staten utfärdade en garanti för bankernas åtaganden. Bankernas utlandslån ersattes av att riksbanken lånade 240 miljarder kronor utomlands. Statens bankakut startades av högerregeringen på hösten 1992, även det med stöd av socialdemokraterna. Den första patienten var Nordbanken (idag Nordea) som redan ägdes till 70 procent av staten. Staten löste ut de privata äg-arna till överpris. Den följande rekonstruktionen av banken innebar att 1 200 anställda fick sparken. En privatbank, Gota Bank, togs över av staten och slogs ihop med Nordbanken. Staten utfärdade också garantier för Sparbanken och Föreningsbanken (som senare slogs ihop och blev Swedbank). Den kristyngda SE-banken (idag SEB och då liksom nu styrd av Wallenbergfamiljen) klarade sig med nöd och näppe undan akuten på grund av att räntorna sjönk 1993.
Staten tog över ansvaret för bankernas dåliga lån och underskott medan vinstgivande delar kunde stanna kvar i bankerna. Senare under 1990-talet sålde staten ut en del av det som tagits över. Enligt den statliga bankkriskommittén 1996 var statens nettokostnad 68,2 miljarder kronor, un- gefär en tiondel av statens budget under ett år. En del har påstått att staten fick tillbaka sina pengar när Nordea senare privatiserades. Men privatiseringar är en engångsinkomst som minskar statens tillgångar. Dessutom bortser man från den stora försvagningen av offentliga sektorn och välfärdssystemet.
Statens budgetunderskott och senare också statsskulden minskades till priset av enorma nedskärningar. Under trycket från krisens chockverkan genomfördes en rad nyliberala attacker. ”Pensionsreformen” sänkte drastiskt pensionerna och knöt pensions- fonderna till aktiebörsen. Nu kunde AP-fonderna köpa aktier för 70 procent av sitt kapital mot tidigare 15 procent. I samma veva avreglerades bland andra energi, kollektivtrafik, telekom och posten. Både stat, kommuner och landsting började med konkurrensutsättning och privatiseringar.
Krisen mötte också motstånd och en kraftig radikalisering bland unga, arbetare, pensionärer med flera, och särskilt bland kvinnor. Hatet mot politiker och ”marknadens diktatur” var omfattande. År 1992 lyckades fackliga aktiva offensivare (Rättvisepartiet Socialisterna hette då Offensiv) tillsammans med andra fackliga aktivister pressa LO-ledningen till att utlysa den första landsomfattande protestdagen sedan 1928. 200 000 människor deltog i demonstrationer den 6 oktober 1992.
Nya organisationer för arbetslösa genomförde protestaktioner och demonstrationer. Offensiv (RS) fördubblade sitt medlemstal från augusti 1992 till december 1993 och fyrdubblade det till 1998.
Men den svenska krisen då ägde rum mot en helt annan internationell bakgrund än idag.
En uppgång i ekonomin, tillsammans med effekterna från stalinismens kollaps i Sovjet och Östeuropa, socialdemokraternas övergång till att bli ett vanligt borgerligt parti och den kapitalistiska globaliseringen, gjorde det möjligt för de fackliga ledningarna att avleda fortsatt radikalisering.
Att bankerna återhämtade sig berodde till stor del på den stora statsskulden, som finansierades med lån från bankerna. Skulden ökade med 500 miljarder kronor på fem år. År 1994 utgjordes 60 procent av statsskulden på 1 200 miljarder av lån från svenska banker och storföretag.
2007 gjorde bankerna sina störs-ta vinster någonsin, 86 miljarder kronor. Men de skenbart stabila ban- kerna är nu på väg in i kris igen. I de baltiska staterna – som går från 10-procentig tillväxt till minus på ett år – dominerar de svenska bankerna. Det är bakgrunden till högerregeringens nya stödplan för bankerna (se ledaren, sid 2).
Sveriges två stora ekonomiska ”återhämtningar” under 1980- och 90-talen byggde på stora devalveringar av kronan och därefter ökad export. Andra skäl till återhämtningen var mycket låga löneökningar och en omfördelning från offentlig sektor till privata företag.
Exportberoendet har ökat sedan 1990-talskrisen – från 29,8 procent av BNP 1990 till 51,3 procent 2006. Samtidigt har även industriföretagen till stor del hämtat sina vinster från finansaffärer. Båda dessa faktorer pekar på att den internationella krisen än så länge bara har inletts för Sveriges del. Och eftersom offentliga sektorn och skyddsnätet för arbetslösa fortsatt att försvagas står Sverige idag sämre rustat inför en ny kris.
Alternativet till 1990-talets ”lösning” på bankernas villkor är ett soci-alistiskt svar på krisen – att förstatliga banker och storföretag under demokratisk kontroll.
Per-Åke Westerlund
