Vad har regeringens omhuldade jobbskatteavdrag fått för arbetsmarknadspolitiska effekter? Har fler kommit ut i arbete och har folk arbetat mera då skatten sänkts på arbete? LO har tagit reda på detta.I en gedigen studie visar LO-ekonomerna Åsa-Pia Järliden och Lars Ernsäter att jobbskattebidraget har tömt statskassan på 50 miljarder kronor men fått fiaskoartat små effekter på arbetskraftsutbudet.
Tidigare utvärderingar från Konjunkturinstitutet, men även från Svenskt Näringsliv och Samhälle, har visat på samma marginella effekter. LO-rapporten konstaterar att det är de som varken har en arbetsinkomst eller större inkomster från socialförsäkringssystemen som är mest benägna att börja jobba till följd av jobb- skatteavdraget. Gruppen ”utanför arbetsmarknaden” påverkas mest – 1,7 procent ökar sitt arbete i denna grupp. ”Redan sysselsatta” ökar sin arbetstid med bara 0,1 procent. LO-rapporten säger därför att en skattesänkning för alla inte är den bästa lösningen om man vill öka arbetsutbudet och minska utanförskapet.
– Bland sjuka och förtidspensionerade är orsaken till att de inte jobbar en helt annan än att det inte lönar sig att arbeta, säger Åsa-Pia Järliden till LO-tidningen den 26 augusti.
98,9 procent av de förtidspensionerade, 97,7 av de arbetslösa och över 90 procent av de långtidsjuka ökar inte sitt arbete genom jobbskattebidraget. Rapporten anser att istället för jobbskatteavdrag behövs ”selektiva åtgärder som tar sin utgångspunkt i att olika grupper på arbetsmarknaden har olika kännetecken”.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin säger i samma tidning att jobbskattebidragets syfte egentligen är en förtäckt skattesänkning. Gruppen med höga eller relativt höga inkomster tjänar mest på jobbskatteavdraget vilket gör att de inte utökar sin arbetstid utan snarare minskar den för mer tid till resor och golfbanor.
Jobbskatteavdraget betalas med nedskärningar i de offentliga försäkringssystemen. LO-ekonomerna påminner om att regeringen själv pekat ut de höjda avgifterna i arbetslöshetsförsäkringen, den slopade avdragsrätten för fack och a-kasseavgifter som medel för att finansiera jobbskatteavdraget. Det är alltså de som finns i ”utanförskapet”, som regeringen sä- ger sig vilja bryta med jobbskatteavdrag, som betalar det mesta av denna dyra och ineffektiva reform utan att få något för det.
Det är de som blir kvar, vad händer med dem? Det enda som sker är att deras disponibla inkomst minskar med 6 till 7 procent, säger LO-ekono-men Lars Ernsäter.
Samtidigt blir de rikare ännu rikare utan att röra ett finger.
Konjunkturinstitutet säger att de ”som är lättast att stimulera att ta steget in i arbetskraften gör så redan till följd av första jobbskatteavdraget”.
Trots detta och att effekterna varit obefintliga men kostat för arbetslösa och långtidssjuka blundar regeringen och satsar ytterligare 10 mil- jarder kronor på jobbskattebidraget från och med nästa år.
Högerregeringens ”sysselsättningspolitik” bygger på övertygelsen om att människor inte vill arbeta och jobbskatteavdraget är ett försök att ge en ökad inkomst som morot i kombination med piskorna av försämrad arbetslöshetsförsäkring.
LO-rapporten visar att detta inte leder någonvart så länge det inte finns arbeten och människor inte får möjlighet till utbildning, trygga omställningsförsäkringar, vård och rehabili- tering, äldreomsorg till mor och far, bra och billiga kommunikationer med mera.
Och högeralliansen utkräver naturligtvis inget ansvar av de som har den verkliga makten över ekonomin och jobben – storföretagen och kapitalägarna.
Stefan Lundqvist
