Jag kan ibland nästan skämmas över att jag länge drömt om ett jobb inom mode- och designindustrin. Drömt om att kunna använda min kreativa sida för att skapa konst, men tyvärr är denna industri så mycket mer än bara kreativt skapande och konst. Dessa två delar är bara en av industrins sidor. På den andra sidan finns ätstörningarna, stressen och pressen på att vara ”perfekt”. Modeindustrin är nog den industri som i störst skala bidrar till skapandet av helt sjuka kroppsideal, som propagerar för sjuka och näst intill ouppnåeliga former och mått. Det är dessa mått och former som krävs för att kunna gestalta ”den perfekta kvinnokroppen”. Ingen blir väl heller förvånad när dessa ideal blir allt som snurrar i, ofta unga kvinnors (men även mäns) huvuden och kan ta upp allt i ens vardag. Alla vill väl trots allt se bra ut, eller?Därför gjorde det mig fruktansvärt upprörd när jag i förra veckan av misstag kom in på Sveriges Radios hemsida och fann en artikel om hur modellagenturer har letat efter modeller utanför en anorexiamottagning i Stockholm. Ett hus dit unga flickor och pojkar vänder sig för att få hjälp, stöd och trygghet förvandlas plötsligt till ett smörgåsbord för hungriga agenturer. Och i tider som dessa, när arbetslösheten bland unga ökar både i Sverige, men även internationellt, så är ett jobb, nästan vilket som helst, väldigt lockande. I inslaget på SR etsade sig denna mening in: ”Hon fick veta att när vårdare och patienter varit ute på promenad så hade det kommit fram agenturer, till tjejer så sjuka att de satt i rullstol, och erbjudit dem jobb.” En kan ju tycka att till och med modeindustrin ska ha någon gräns. Någon känsla över vad som är rätt och vad som är fel. Men än en gång blev vi motbevisade.
Jag kunde inte hejda mig själv och gick in på flera av de stora agenturerna för att ta reda på vad just de sökte efter och vilka typer av kroppar de sökte. För det är just det de söker, kroppar som de kan sälja och tjäna pengar på. En produkt gjord för att tillfredsställa denna industris intressen. Detta är en av de största objektifieringarna av kvinnors kroppar vi ser i dagens samhälle.
På de flesta av dessa agenturer får jag fram att de söker unga tjejer med smal figur och de får absolut inte ha på sig pösiga kläder, utan de ska ”visa sina former”. Alltså är det inte konstigt, utan snarare naturligt för dessa personer att försöka ragga in unga, utsatta flickor, som förmodligen känner ett utanförskap på grund av sin anorexia, i en industri som i många fall kommer att vara början på slutet i deras liv.
Modeindustrin är och kommer förmodligen även att vara den styrande kraften när det gäller hur människor ”ska” se ut, i många år framöver. Den kommer att få oräkneliga människor att hata sitt utseende och sina kroppar. Det är heller inget man kan bojkotta eller avskärma sig ifrån då denna finns överallt omkring oss, både medvetet och omedvetet, för att tillfredsställa männen och deras intressesfär runt den kvinnliga kroppen, som mer liknar en vara än en individ. Än en gång förvandlas kvinnan till ett objekt och inte en självstående individ.
Marcus Löfgren
