Situationen i Portugal är explosiv efter att Konstitutionsdomstolen (KD) beslutat (i april) att olagligförklara fyra av statsbudgetens nio nedskärningsförslag, vilket bara har bekräftat vad många redan sagt: det var en omöjlig budget att genomföra.Det var Trojkan som krävde att landets högerregering skulle lägga fram den nu olagligförklarade budgeten. Regeringen tycks nu bryta samman och det tycks inte finnas någon plan B.
Premiärministerns högra hand, samordningsminister Miguel Relvas, har redan avgått och fler ministrar förväntas följa hans exempel.
För en tid sedan stoppade finansminister Vitor Gaspar, som känner att tiden rinner ut, departementens alla utbetalningar. Denna form av ”statlig betalningslockout” hotar alla viktiga offentliga tjänster med sammanbrott.
Men svaret från vänstern och fackföreningarna har varit svagt. Medan regeringen ”skriker” så ”viskar” de.
Trots att 1 miljon människor gick ut på gatorna den 2 mars – den störs-ta demonstrationen någonsin – för att visa sin vilja att slå tillbaka fortsätter vänstern och facktopparna att blockera kampen och vägrar organisera nya massprotester eller strejker!
Det jäser även inom militären, som också har gått ut på gatorna i protest mot regeringen. Vid mer än ett tillfälle har militären manifesterat sin solidaritet med folkets protester . Delar av polisen har även de deltagit i stora demonstrationer. Statsapparaten är inte stabil, regeringen vet att den inte har de väpnade styrkornas fulla stöd och det är en av orsakerna till varför vi ser panikartade reaktioner varje gång något stort sker eller håller på att hända. Regeringens des-peration och isolering syns klart och tydligt och man skjuter åt alla håll (förutom mot storkapitalismen naturligtvis), vilket enbart gör situationen värre för dem. Det är som att hälla bensin på en stor eld.
Efter generalstrejken i slutet av maj i fjol, massdemonstrationerna den 2 mars och KD:s beslut har regeringen kastats in i sin hittills allvarligaste kris.
Regeringen har inga alternativa åtgärder, förutom fler brutala nerskärningar i offentliga utgifter som skickar den redan misslyckande offentliga sektorn och socialförsäkringarna ner i ett totalt kaos. Till en början sa de enbart att de skulle hitta alternativ genom nedskärningar i utgifter, men det var inte tillräckligt. Nu säger de att de kommer att göra små korrigeringar i de förslag som förklarats vara olagliga, till exempel vad gäller beskattningen av arbetslösa och sjukkassan.
Regeringen försöker även nå uppgörelser med det socialdemokratiska Socialistpartiet för att nå ett ”brett samförstånd”. Detta är ett steg mot att försöka bilda en ”nationell krisregering” som är tillräckligt stark för att angripa konstitutionen.
Den fackliga centralorganisationen CGTP, kommunistpartiet och Vänsterblocket gör helt rätt när de reser krav på regeringens avgång och att Trojkan slängs ut. Men det är inte tillräckligt att bara resa ett krav, att utlysa en stor protest allt som oftast räcker inte heller. Regeringen är fast besluten att till varje pris behålla makten. För att störta regeringen måste vi se till att den inte kan styra. Endast kampen på gatorna, arbetsplatserna, universiteten och i samhällena kommer att kunna förvandla avgångskravet till handling.
Vi behöver en handlingsplan, en som inte avslutas förrän regeringen faller och med målet att bilda en ny regering av och för arbetare och ungdomar.
Efter fyra 24-timmars generalstrejker som inte kunde stoppa denna politik måste det till längre strejker som ger arbetarna ett perspektiv med vilket de kan stoppa denna katastrofala väg. En sådan plan borde inledas med en 48-timmars generalstrejk som använder radikaliseringen och mobiliseringen från 2 mars till konkreta och konsekventa strejkhandlingar.
Nästa generalstrejk kan och bör inte enbart vara längre än de fyra senaste utan bör också kopplas internationellt, som den 14 november (till exempel genomförs en strejk inom utbildningen i Spanien den 9 maj). Storbritannien håller även de att närma sig organiseringen av en generalstrejk, den första sedan den revolutionära strejken 1926. De borde organiseras genom folkliga församlingar på arbetsplatserna och på gatorna som skulle kunna mobilisera de 1,5 miljoner arbetslösa och vändas till en organiserad armé för att kämpa tillsammans med arbetarna.
En sådan plan skulle även inkludera stora demonstrationer, ockupationer och bojkotter av skatterånet som lagts på arbetarna och som regeringen redan säger kommer att förvärras i och med domen från KD. Denna kampplan måste fortsätta ända till dess att regeringen faller, Trojkan lämnar landet och en arbetarnas och ungdomarnas regering ersätter den för att genomföra en majoritetens politik. Regeringen är som svagast nu, en tillräckligt stark knuff och den kommer att falla.
Om man räknar med att den kris vi lever med idag inte enbart är någon ”cyklisk” kris utan en strukturell kris för kapitalismen, där dess största motsägelser uppvisas på ett grovt sätt, där kapitalismen är oförmögen att lösa sin kris utan att döma miljoner människor till fattigdom, innebär detta att en lösning på krisen är att utmana själva det kapitalistiska systemet.
Detta innebär att få bort regeringen inte på långt när är tillräckligt för att lösa våra problem. Fackföreningarna och sociala rörelser måste beväpna sig med ett klart alternativ till kapitalismen, med ett socialistiskt alternativ.
En aktionsplan måste också baseras på ett alternativt program som kan svara på alla de frågor som arbetare och ungdomar står inför idag.
I Portugal uppmanar vi vänstern, speciellt kommunistpartiet (PCP) och Vänsterblocket (BE) att bilda en enhetsfront med fackföreningarna och de sociala rörelserna för att göra upp en sådan aktionsplan och ett minimiprogram för att bryta med kapitalismen och dess kriser.
Socialismo Revolucionario (CWI i Portugal) uppmanar vänstern, fackföreningarna och sociala rörelser att lägga fram ett program för en arbetarnas och ungas regering som ett alternativ till storföretagens och spekulanternas regering.
Detta program måste först av allt deklarera att vi inte kan betala skulden. Vi kan inte betala en skuld som spekulanter har skapat och som dömer hela länder till fattigdom enbart för att fortsätta göra profiter och stjäla de sista offentliga resurser vi fortfarande har kvar.
Vi måste befria oss från deras grepp och förstatliga bankerna under arbetarnas och konsumenternas kontroll och styre så att vi kan skapa och fördela de nödvändiga medlen till en massiv folklig investeringsplan som kan lyfta vår ödelagda offentliga sektor och skapa verkliga och anständiga arbeten för de 1,5 miljoner som är arbetslösa.
De strategiska sektorerna av ekonomin måste förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre så att landets resurser, som tillhör alla, inte utnyttjas till privata profiter utan på grundval av samhällets verkliga behov.
Kämpa för ett demokratiskt socia-listiskt alternativ mot spekulanternas och storföretagens diktatur.
Goncalo Romeiro
Socialismo Revolucionario
(CWI i Portugal)
