Mat- och bränslepriserna äter upp löneökningarna. Frågan är om facken kommer att säga upp det tredje avtalsåret.Inflationen (prisökningarna) var enligt riksbanken och SCB 4,3 procent i juni. Det var en ökning från redan höga 4 procent i maj.
Prisökningarna kan jämföras med Vårdförbundets löneavtal efter strejken i våras. Det var på 4 procent för 2008 och 3 procent för nästa år – en nivå som dessutom inte ens garanteras för alla. Bussförarnas avtal gav 10,2 procent på tre år, d v s 3,3 procent per år.
Inflationen har tagit både ekonomer, politiker och fackliga ledare på sängen. För bara ett år sedan låg prognoserna för 2008 runt 2 procent, den nivå som fortfarande är riksbankens inflationsmål.
Pensionärernas riksorganisation, PRO:s, undersökningar i början av sommaren visade att priserna för till exempel Bregott ökat med 28 procent, herrgårdsost med 24 procent och vetemjöl med hela 37 procent. Ovanpå detta läggs de höjda bränslepriserna (som drabbar både privata och kollektiva resor) och höjda räntor (som slår mot alla som har lån).
Möjligheten att säga upp tredje året finns inskriven i avtalen för 30 procent av alla privatanställda. Det måste göras i september.
Elektrikerförbundets avtalssekreterare Ronny Wenngren är enligt Svenska Dagbladet ”mest hökaktig” av de fackliga ledare man talat med. Även Unionen och grafikerna diskuterar uppsägning. Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä erkänner att avtalen räknade med en inflation på 2 procent och att reallönerna nu inte längre ökar. Metall är trots detta ett av de förbund som bromsar en uppsägning. Eric Sjölander, utredare på Metall, säger till Dagens Arbete att uppsägningarna på Volvo gör att man inte kan kräva löneökningar. Den ekonomiska nedgången och vårdkonfliktens utgång är också vad Teknikföretagens förhandlingschef Karl-Olof Stenqvist hänvisar till när han tror att facken inte kommer att säga upp avtalen.
Det vanligaste högerargumentet är annars att höjda löner leder till en ”inflationsspiral”. Därför skulle det vara bäst att ha låga krav.
Inget av dessa argument håller. Om inflationen skulle bero på löneökningar, varför ökar den då när löneavtalen varit låga under en massa år? Det är tvärtom – ifall löneavtalen innehöll en klausul som kompenserade för prisökningar skulle företagen tvingas hålla tillbaka sina höjningar.
De rika har inte sett något skäl att hålla tillbaka. Under 2007 ökade lönerna för 261 storföretags vd:ar med 21 procent! I mer än 20 år har vinsternas andel ökat på lönernas bekostnad. Att kämpa för högre löner leder inte till automatiska prisökningar, men det kapar företagens vinster och minskar direktörernas löneutrymme.
Att redan nu deklarera att sämre tider gör att löntagarna måste hålla igen är att sätta aktieägarnas intressen främst. Det är inte så att företagen saknar pengar. De senaste årens jättevinster skulle räcka till rejäla lönelyft för alla löntagare, både i privat och i offentlig sektor. Kamp för reallönerna är också en föreberedelse för kommande kamp för jobben.
Fackföreningsrörelsen växte fram genom kamp, inte genom samarbete med direktörerna. Det är uppenbart att åtskilliga fackliga toppar idag misstror de löntagarnas förmåga att kämpa.
Initiativ och tryck underifrån behövs för att sätta press på facktopparna för att avtalen ska sägas upp. Fackföreningarna ska styras av medlemmarna och vara kamporganisationer.
