Rädslans parti vann till sist över det hopp som representerades av den radikala vänsteralliansen i det andra grekiska valet på sex veckor den 17 juni. Trots att Syriza ökade med fenomenala tio procentenheter till nära 27 procent sedan skrällen med 16,5 procent den 6 maj och blev största parti för alla under 55 år, räckte det inte mot Ny Demokratis knappt 30 procent.Valresultatet har hälsats av en kortlivad suck av lättnad från Europas finansmarknader och politiska makthavare, samtidigt med djup besvikelse bland dem som fått bära det mesta av krisens bördor. Ändå är denna Pyrrhusseger bara ett snabbt övergående ögonblick i en historia, där två år av ekonomisk och politisk kris, kantad av 17 generalstrejker och massdemonstrationer, nu har ritat om det politiska landskapet.
En ny grekisk koalitionsregering håller när detta skrivs på att bildas av det konservativa Ny Demokrati tillsammans med ruinerna av deras tidigare rivaler i socialdemokratiska Pasok. Tack vare de 50 bonusmandaten för det parti som kommer först räcker de dryga 29 procent som ND fick och de 12 procent som Pasok fick till en knapp majoritet i parlamentet, som de nu försöker biffa upp till en ”nationell samlingsregering” som även inkluderar det lilla Demokratiska Vänstern och dess 6 procent.
Ny Demokratis seger representerar framförallt den rädsla som förstärktes av en enorm skrämselpropaganda både från EU:s och Greklands makthavare för konsekvenserna av ett nej till EU/IMF-trojkans memorandum i form av kollaps för bankerna, brända besparingar och en kaotisk devalvering av löner och pensioner om Grekland tvingas överge euron.
Som Kajsa Ekis Ekman berättar i sin grekiska dagbok i DN från Aten kryddades den unika inblandningen i valet från Europas makthavare dagen innan valet av ett öppet brev på grekiska från tyska Financial Times, som uppmanade: ”Kära greker” att ”motstå lockelsen från demagoger som vänsterradikale Tsipras” då ”ert land kommer bara att få behålla euron om ni accepterar långivarnas villkor”.
För den idag besvikna, men politiskt ännu oförberedda grekiska vänstern kan det visa sig vara en tröst i bedrövelsen att de gamla maktpartierna ND och Pasok nu får fritera med Svarte Petter under ytterligare en kritisk tid. En fortsatt spiral mot förvärrad kris, inställda betalningar och ett påtvingat utträde ur euron lär knappast hejdas mer än tillfälligt av de få eftergifter som kan komma från EU:s toppmöte den 27-28 juni i form av förlängd tid för inbetalning av skulderna och kanske ytterligare något nödlån till Greklands banker.
För vänsteralliansen Syriza, som ännu har varken individuella medlemmar eller ett klart revolutionärt alternativ, öppnas en ny historisk chans att på allvar öppna sina dörrar och etablera sig som ett brett förankrat socialistiskt massparti för motståndet mot såväl den nya högerkoalitionen som de förstärkta nynazisterna i Gyllene Gryning. Ett sådant parti måste nu organiseras på arbetsplatser, gator, torg och i bostadsområden.
Att nazisterna med sina knappt sju procent fick fler röster än det grekiska kommunistpartiet KKE med bara 4,5 procent, som isolerat sig själva genom en sekteristisk udd mot Syriza i stället för att inbjuda till en vänsterenhet på ett socialistiskt övergångsprogram, är en allvarlig varningssignal.
Den revolutionära brytning av kapitalets makt som krävs måste, som CWI:s grekiska organisation Xekinima argumenterar, bygga på bildandet av lokala församlingar på arbetsplatser, högskolor och i bostadsområden, som sammansluts nationellt av valda gräsrotsrepresentanter tillsammans med facken och vänsterpartierna.
Som den CWI-anslutne irländske EU-parlamentarikern Paul Murphy, som deltog i Syrizas valspurt, skriver från Grekland väntar nu nya, enorma strider, kanske efter en viss inledande demoralisering.
