Rättsröta och skandaldomar

2006-07-28 15:20:39




Minnet av Göteborg2001 har etsat sig fast för all framtid. De som samlats för att demonstrera under EU-toppmötet fick bittert erfara den svenska statens försvar av de mäktigas intressen. Först genom sällan tidigare skådad polisbrutalitet, sedan genom de exempellöst hårda domarna i Göteborgs tingsrätt.

Mellan den 12 och 16 juni 2001 omhändertogs totalt 1 115 personer (varav 565 greps). Två år senare, i juni 2003, hade 60 unga dömts till sammanlagt 45 års fängelse – vissa av domarna har därefter prövats i högre instans: den sista i juli 2005, då en 35-årig norrman friades.
Bara en av 60 dömda fälldes för kravallerna vid Avenyn. Merparten av dem som straffades hade varit omaskerade, inte kastat något och var inte tidigare dömda.
Inte nog med att Göteborgshändelserna redan manifesterat statens repressiva förmåga med polisbrutalitet och de långa strafflängderna, sanktionerade och utdömda inom rådande lagstiftnings ramar. Efter skandaldomarna följde förslag på nya repressiva lagar.

Hårda domar

Erik Wijk har enträget följt rättsprocesserna efter Göteborg2001. Resultatet han presenterar visar på en rättsröta.
I dem domar tingsrätten från början utdömde, resulterade stenkastning, där ingen person skadats, i hårdare straff än vad nazister som gått bärsärkargång i Nora och misshandlat poliser med påkar tilldelats. När Wijk sammanställde de 39 domar som utdelats vid bokens pressläggning 2002 med tidigare domar för våldsamt upplopp i Sverige, fann han att straffen nära på tjugodubblats.
Han påpekade att domstolarna i de allra flesta fallen utgår från att alla upploppen – oavsett var, när och hur de ägde rum – var i förhand planerade. Att demonstrationerna var minutiöst förberedda av arrangörerna, verkar av rättsväsendet kategoriskt blandas samman med att också upploppen var det. Och vips blir alla som var närvarande på Avenyn, på Hvitfeldtska, på Järntorget, på Berzeliigatan, misstänkta brottslingar. I Sverige anses man nämligen delta i en brottslig handling om man kvarhåller sig i en folkmassa efter polisens skingringsorder.

Enligt polisvittnen…

I Göteborgsdomarna har det följaktligen också räckt med att en person befunnit sig på en viss plats för att döma honom eller henne till fängelse. Och ibland är inte ens personens närvaro ställd bortom rimligt tvivel. Så kom det sig till exempel att tingsrätten valde att döma en grupp om sju danskar till våldsamt upplopp, sedan ett polisvittne försäkrat att de hållit ihop under hela händelseförloppet. Detta trots att inte mindre än tre civila vittnen säger sig ha sett gruppen både dela på sig och bestå av åtta personer. Att polisers vittnesmål väger tyngre än civilpersoners är genomgående i alla rättsfallen.
Mönstret för det våld som förekom är att det bröt ut efter polisens ingripande: efter att polisen spärrat av Hvitfeldtska gymnasiet och därmed gjort omkring 500 demonstranter bostadslösa, efter att polisen löst upp demonstrationer – inte genom uppmaning utan genom att rida igenom dem – och efter att polisen trängt och stängt inne demonstranter.
Läser man domarna, får man lätt känslan av att alla som var närvarande i Göteborg – eller åtminstone det stickprov av gripna och åtalade polisen lyckats sortera ut – var en del av en gigantisk våldsam konspiration, som på förväg planerat varje kastad sten och polisutbrytning.
I en av domarna för våldsamt upplopp, skriver Högsta domstolen: ”De våldsamma upploppen innebar en synnerligen allvarlig kränkning av de grundlagsfästa rättigheterna yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet”.
Domen gäller en ung man, som döms till fängelse för att ha viftat med armarna och uppmanat demonstranterna att bege sig till Hvitfeldtska. En annan man, som kanske inte viftat med armarna, men som de facto hindrat minst 454 personer från att demonstrera, är dåvarande polischef Håkan Jaldung.

Jaldung friades

Han åtalades också av JO, men friades sedan. Att uppmana demonstranter att hjälpa frihetsberövade kamrater genom att gestikulera är alltså ett svårare brott än att bygga en mur av containrar runt tre byggnader för att hindra omkring 500 personer att demonstrera enligt svensk lag. Det må vara hänt. Vad lagen inte föreskriver är däremot att rättegångar ska skötas på helt olika sätt. För det är stora skillnader mellan Jaldungs rättegång och de åtalade demonstranternas.
Jaldung hade inte suttit isolerad i häktet i månader eller nekats tillgång till massmedia före rättegången. Hans advokat fick 650 000 och rättens beröm för sin insats – många av demonstranterna hade advokater som inte fått tid att sätta sig in i deras mål ordentligt. Inte heller visade man i rätten upp filmer om polisbrutalitet och containeravspärrningar i Jaldungs fall. För demonstranternas del var det mer regel än undantag att rättegångarna inleddes med filmvisning av upploppsscener – oavsett om de hade något att göra med det aktuella målet eller inte.

Ingen fälld för skotten

En av de mest uppmärksammade domarna rör Hannes Westberg, som sköts så illa av polis under lördagen att han närapå miste livet. Han dömdes till slut till åtta månaders fängelse för våldsamt upplopp. Den skjutande polisens agerande ramades länge in av ordet nödvärn. Från polisen rapporterades att han handlat i en ytterst trängd situation med fara för eget liv: dessutom hade hans kollega precis innan slagits till marken av en gatsten. Men filmdokumentationen visade något annat.
På filmens ses en ensam Hannes Westberg kasta två gatstenar mot polisen – ingen av dem träffar. Sedan skjuter en av polismännen. Det är möjligt att han kände sig trängd, alldeles säkert är han rädd, men det är svårt att bortse från det faktum att filmen visar att han bakom sig har ett femtiotal andra poliser. Och att han skjuter skarpt förstås, och är en skicklig läkare ifrån att rycka oss tillbaka till Ådalen 1931 och senaste gången en svensk demonstrant blev beskjuten. Men utredningen lades ner – två gånger. Inte heller någon av de omkring 180 anmälningarna ifråga om polisens agerande har lett till någon fällande dom.

Ulrika Waaranperä