På morgonen den 19 december ansökte Victor Muller om Saabs konkurs. Bara några timmar senare kom beskedet om att Vänersborgs tingsrätt beviljat Saab Automobiles konkursansökan.Ett besked som innebar att Saab Automobile, Saab Automobile Powertrain och Saab Automobile Tools försattes i konkurs.
Om Saab slår igen i Trollhättan försvinner totalt 4 000 helårsarbeten inom transportmedelsindustrin och 2 200-3 500 jobb inom andra sektorer, enligt en studie från Tillväxtverket 2009. Men studiens författare menade att det kunde röra sig om en underskattning.
Det sociala och mänskliga priset för en nedläggning går dock aldrig att mäta.
”Konkursbeskedet för Saabs drygt 3 000 anställda ska ses mot bakgrund av att Trollhättan redan i dag har länets högsta arbetslöshet med 14,2 procent”, skriver gp.se i en kommentar till konkursansökan.
I Trollhättan med omgivning riskerar arbetslösheten att fördubblas om Saab läggs ned.
En nedläggning av Saab skulle vara en av de största enskilda industrinedläggningarna sedan 1980-talet.
Regeringen har gjort noll för att rädda Saab och jobben. Och facktopparna har inte lyft ett finger för att mobilisera till den nödvändiga kamp som skulle ha krävts för att säkra att jobb, de anställdas kunnande och erfarenhet samt teknik blir kvar. Facken reste aldrig krav på förstatligande eller formulerade alternativa produktionsplaner, utan satte sitt hopp till att nya privata ägare skulle säkra framtiden.
Så sent som i oktober uttalade IF Metalls ordförande Stefan Löfvén och lokala fackliga företrädare fullt förtroende för Victor Muller.
Då hade Saab inte producerat en bil sedan i våras och Saabs skuldberg bara växte samtidigt som löneutbetalningarna var ständigt försenade. Men trots Saabs kris såg Victor Muller till att personligen plocka ut miljoner kronor ur det blödande företaget.
Regeringen å sin sida har medvetet låtit Saab gå under. Dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) ”låter svensk bilindustri dö”, konstaterade Aftonbladet med rätta sommaren 2009.
I sitt jultal samma dag som Saab begärdes i konkurs försökte statsminister Fredrik Reinfeldt på nytt två sina händer och låtsas som om regeringen är oskyldig:
– Det måste vara fruktansvärt att som anställd fått vara med om denna långa och svåra prövning, sa Reinfeldt.
Men vilka åtgärder har regeringen vidtagit för att få ett slut på denna ”långa och svåra prövning”? Absolut ingenting.
När GM, efter att ha tagits över och räddats av den amerikanska staten, sålde Saab varnade Offensiv för att det möjligen kunde ge ett andrum men att utan kamp hotade en katastrof.
GM körde Saab i sank och med beslutet om att inte låta Saabs tekniklicenser hamna i Kina gav det Saab dödsstöten. Men även med kinesiskt kapital skulle Saabs öde vara ovisst och framtiden avgöras långt över de anställdas huvud.
Saabkrisen var en direkt följd av den internationella bilkrisen och kapitalismens ohämmande vinstjakt och avsaknad av planering samt långsiktighet.
Redan i februari 2009 skrev Offensiv att: ”Facken måste ta strid för det enda verkliga alternativet, som redan tidigare antytts av bland annat bilindustrins ingenjörer: att Saab och Volvo slås ihop, med ett gemensamt statligt ägande under kontroll av de anställda. Det är dags att sluta ducka i ägarfrågan. Rättvisepartiet Socialisterna hävdar att facken lätt skulle kunna övertyga det svenska folket om att staten ska äga bilindustrin. Inte tillfälligt, utan på lång sikt – under kontroll av sina kunniga anställda. Skälet är uppenbart, att inga privata ägare vare sig kan eller vill genomföra den demokratiskt planerade omställning utan företagsekonomiska vinstkrav som måste ske av hela transportsektorn till kollektivtrafik och koldioxidfria bilar”.
Detta är än mer sant och brännande idag.
