| Scen | Rövare |
| Längd | 90 min |
| Regi | Jens Ohlin |
| I rollerna | Christoffer Svensson, Danilo Bejarano |
Föreställningen börjar med att fyra elever som går på en internatskola gör uppror mot rektorn och undervisningen genom att bl a bränna upp kurslitteraturen och skriva ett manifest. De blir polisanmälda och rymmer ut i skogen. Ledaren i gruppen är Karl von Moore, en överklasskille vars släkt äger den största företagskoncernen i världen. Von Moore-koncernen äger alla vapenfabriker i världen och står för en enorm utsugning av tredje världen.
Det uppdagas efter ett kort tag att Karl von Moore har gjort det här bara för att reta sin fina släkt och sin far. Inte som de andra tror, för att förändra. Karl skickar därför ett brev till sin far där han berättar med fina ord om vad som hänt och att lärarna inte förstod honom, och att det var deras fel, och att han är djupt ledsen för det som har hänt men att han är i ett stort behov av pengar.
Hemma hos Karl väntar kokerskans dotter Amalia som är förälskad i honom, och de är förlovade. Karls pappa är på väg att bli dement samtidigt som hans bittra tvillingbror Franz är trött på att familjen bara pratar om Karl och hans framtid och inte om Franz, som dessutom också är kär i Amalia.
Detta leder till att han gömmer brevet och låtsas som att Karl har tagit värvning i armén och inte kommer att återvända. Franz skickar tillbaka ett brev där det står att han blivit arvlös och inte är välkommen tillbaka, då han har vanärat familjens namn. Karl förvandlas nu till en hänsynslös mördare fylld med begär av manipulation och makt på grund av familjens ”svek” och för sin olyckliga kärlek till Amalia.
Karl blir mer och mer till en fruktansvärd, aktoritär ledare i den lilla gruppen och tvingar alla att svära honom sin trohet intill döden. De lyckas efter bara några dagar med att ha ihjäl en polis av misstag när han försöker gripa en av dem i skogen.
Franz iscensätter där hemma att Karl har dött i kriget och friar därefter till Amalia, som tvingas att gifta sig med honom då Karl inte kommer att komma tillbaka.
Föreställningen är 1,5 timme lång, stundom komisk, stundom väldigt tragisk och rentav obehaglig. Skådespeleriet och sångerna är enastående bra. Under pjäsen kan det väcka en tanke att regissören vill förmedla ungefär ”Gör inte uppror, då blir det så här dystopiskt och hemskt. Ja, så fort man går emot lagar och regler så spårar det ur”.
Men med de sista replikerna i föreställningen inser publiken föreställningens glödande samhällskritik mot makten och väcker verkligen en vilja att förändra samtidigt som det är en väldigt underhållande föreställning där man aldrig får tråkigt.
Det känns mer och mer som att Dramaten har insett att publiken måste breddas och därför vänder sig till människor som inte redan är väldigt insatta i scenkonst och skådespeleriets värld.
Ruben Derkert
