Socialismen blir en allt mer akut nödvändighet i takt med de ökande klassklyftorna.
Socialismen är tillbaka. I årtionden har det prokapitalistiska etablissemangets politiker, som dominerar det brittiska parlamentet, sagt att socialismen är irrelevant och omodern. Nu har oppositionens ledare Jeremy Corbyn vunnit en jordskredsseger i valet till Labours nye partiledare genom att säga att han kämpar för ett samhälle där ”Vi alla bryr oss om alla, och alla tar hand om varandra – jag tror det kallas socialism”.
Blairiterna (de som stödjer den tidigare premiärministern Tony Blairs nyliberala politik), som fortfarande dominerar Labours (motsvarande Socialdemokraterna) partiapparat och backas av alla krafter från det kapitalistiska etablissemanget, gör sitt bästa för att släcka den gnista av socialistiska idéer som har tänts. Men oavsett vad som sker inom Labour kommer de att misslyckas.
Många ungdomar som har entusiasmerats av Jeremy Corbyns valseger är emot åtstramningar och är kanske även antikapitalister, men ännu inte socialister. Dock är deras första smakprov på socialistiska idéer nya och spännande för dem – långt ifrån ”irrelevant” och ”omodernt”.
Som en ung deltagare på ett av Corbyns valmöten sade till the Guardian: ”Man säger att han är en gammal vänstertyp eller en gammal marxist, men för min generation verkar hans idéer ganska nya.”
Hennes generation har svikits av kapitalismen. Storbritannien är idag ett land där spädbarn tillåts dö som hemlösa, boendes med sina föräldrar i en bil eftersom de har vräkts från sitt boende och inte har haft råd med förskottet för ett nytt. Det är ett land där över en miljon människor tvingas utnyttja matkuponger för att föda sig själva och sina familjer.
Det är ett land där ungdomar blir skuldsatta för resten av sina liv om de studerar på universitetet, som inte har några utsikter angående ett tryggt boende som man har råd med och som till stor del tvingas till otrygga, lågbetalda jobb.
Det är den växande revolten mot den ändlösa åtstramningen som har lett fram till såväl Corbyns valseger som till sökandet efter ett alternativ till kapitalismen. Om du letar fram ”kapitalism” i Collins engelska ordbok föreslår den att du jämför med dess alternativ – ”socialism”.
Socialistiska idéer har utvecklats i århundraden genom mänsklighetens kamp för ett bättre liv. Idag återstår dessa idéer som det enda genomförbara alternativet i en allt mer instabil och brutal kapitalistisk värld. Det är denna verklighet som garanterar att socialismen inte är en förbrukad kraft, utan tillhör framtiden.
Storbritannien är ett rikt land. Under den fyra veckor långa valkampanjen för Corbyn blev de 1 000 rikaste personerna i Storbritannien, med en sammanlagd förmögenhet på 6 773 miljarder kronor, 28 miljarder kronor rikare. De 28 miljarderna skulle räcka till att betala livsmedel åt alla som får matkuponger i åtminstone två år. Problemet är inte bristen på pengar, utan att enorma förmögenheter koncentreras i så få händer.
Det är också sant globalt, där de 85 rikaste personerna har en förmögenhet som är lika stor som den fattigaste halvan av jordens befolknings tillgångar, enligt Oxfam.
Det är inte för mycket begärt med en lön det går att leva på, trygga och bra bostäder och en värdig pension. Men i 2000-talets Storbritannien blir detta allt mer ouppnåeligt.
Hindret för att uppnå dessa blygsamma saker är kapitalismen: Ett system som sätter vinster åt några få, åt kapitalistiska miljonärer och miljardärer som äger industrier och samhällets resurser, före de sociala behoven för det stora folkflertalet – de miljardtals fattiga och arbetarklassen världen över.
Kapitalismen är ett ekonomiskt system vars själva kärna är exploateringen av arbetarklassen. Profiter, dess drivkraft, är som Karl Marx förklarade för över 150 år sedan ”arbetarklassens obetalda arbete”. Från detta flödar kapitalismens alla ojämlikheter.
År 2008 kastades kapitalismen in i sin värsta kris sedan 1930-talet, en kris som fortsatt råder idag. Krisen började i finans- och banksektorn. Ändå har Storbritanniens bankirer fått ut 990 miljarder kronor i bonusar sedan år 2008.
Samtidigt spreds systematiskt lögnen om att krisen var skapad av den offentliga sektorn och att den enda lösningen var privatiseringar, nedskärningar och åtstramningar – ett av de största lurendrejerierna någonsin. Som av en slump är värdet på de nedskärningar som har genomförts på offentlig sektor omkring 80 miljarder pund.
Den ekonomiska krisen används av Torypartiet (motsvarande Moderaterna) å den kapitalistiska klassens vägnar för att utradera alla historiska vinningar av arbetarklassen som återstår, de små glimtarna av socialism om ni så vill: NHS (offentlig vård), rätten att söka bidrag om det finns behov av det, pensioner, kommunala bostäder och så vidare. Det är ett försök att vrida tillbaka klockan till 1930-talet, eller till och med till den viktorianska eran.
Trots ett massmotstånd – inklusive den offentliga sektorns generalstrejk år 2011 – har de än så länge kommit undan med den ändlösa åtstramningens elände. Men precis som Socialist Party (CWI England & Wales) har påpekat har de i och med detta samlat på sig en enorm ilska som skulle kunna bli en kraftfull rörelse mot åtstramningspolitiken när den väl hittar ett utlopp för den.
I Skottland visades detta i folkomröstningen för självständighet och i England har det börjat finna en röst i Jeremy Corbyns valseger.
Dock är kapitalistklassen desperat angelägen att krossa rörelsen mot åtstramning som har påbörjats eller, om det inte är möjligt på kort sikt, att åtminstone fånga in och kuva rörelsen. Att undvika detta kräver att en rörelse mobiliseras som kan stå pall för den anti-åtstramningspolitik som Corbyn valdes på, exempelvis förstatligande av järnvägen och energibolagen, 120 kronor i timmen i minimilön, gratis utbildning, kommunalt bostadsbyggande och att dra tillbaka de antifackliga lagarna.
Det är tydligt att dessa väldigt blygsamma och begränsade krav är väldigt upprörande för kapitalistklassen. De kommer att kämpa med näbbar och klor mot vilken policy som helst som för över minsta lilla del av deras förmögenhet till arbetar- och medelklassen.
Därför ser vi den hysteriska indignationen över det påstådda ”inflationsskapande” förslag om ”Folkets kvantitativa lättnader”, trots att kvantitativa lättnader för bankerna ansågs vara en ”rationell” och ”klok” politik. Om de kvantitativa lättnader som har genomförts hittills hade gått till folket istället för till bankerna hade varje familj i Storbritannien haft 300 000 kronor extra. Detta är vad som gör storföretagen så upprörda!
Kapitalistklassens motstånd mot reformer till gagn för majoriteten är inget nytt, utan har gällt varje framsteg som de som kämpat före oss vunnit: Från rätten att strejka till NHS. Historien har gång på gång visat att vi aldrig kan ta samhället framåt genom att försöka få till stånd en ”resonabel kompromiss” med de 1 procenten. Det sker bara när vi står fast och mobiliserar en massrörelse till stöd för våra rättvisa och rimliga krav.
Det är exempelvis ett misstag av Corbyn att begränsa sitt förslag om förstatligande av järnvägen, som stöds av 72 procent av befolkningen, till ett gradvist förstatligande som skulle kunna betyda att blott en tredjedel av järnvägen ägs offentligt år 2025.
Istället för att vänta på att de nuvarande tillstånden ska upphöra uppmanar vi till ett omedelbart förstatligande av järnvägen under demokratisk kontroll och styre underifrån av arbetarklassen. Kompensation borde betalas ut till småskaliga aktieägare, men inte en penny ska ges till de girigbukar som redan har gjort sig en förmögenhet på vårt järnvägssystem.
Om en Corbynledd regering driver igenom detta och andra socialistiska krav skulle den bli enormt populär bland majoriteten, samtidigt som den skulle möta ett beslutsamt motstånd från storföretagen och finansmarknaden.
En av dem i Corbyns skuggkabinett, John McDonnel, har med rätta sagt att han står för att störta kapitalismen. När han tillfrågades av BBC-journalisten Laura Kuenssberg om det är vad han vill svarade han att ”det redan händer, bit för bit”.
Men det är inte möjligt att gradvis reformera bort kapitalismen. Så länge den har makten kommer kapitalistklassen alltid att vara hänsynslös i sin jakt på att ta tillbaka alla vinningar som arbetarklassen har vunnit så fort de får möjligheten – precis som de har spenderat de senaste årtiondena med att försöka sno tillbaka det som har vunnits av föregående generationer.
Enbart om man driver processen att ta makten ur kapitalisternas händer hela vägen fram till slutet går det att undvika detta. Det betyder att förstatliga inte bara en handfull industrier, utan även de avgörande delarna av ekonomin för att kunna skapa grunden för en socialistisk planerad ekonomi under demokratisk arbetarkontroll och styre.
Kapitalistklassen kommer att skrika om att det aldrig kommer att gå och peka på vad som hände i Ryssland. Men detta påstådda ”socialistiska misslyckande” var inte vad de hävdar att det var.
För första gången någonsin tog arbetarklassen år 1917 makten och påbörjade etableringen av planekonomi under demokratisk kontroll i ett Ryssland som var ett extremt fattigt land. Däremot förstod de att det inte skulle vara möjligt att bygga ett demokratiskt socialistiskt samhälle i blott ett land, särskilt inte i ett så fattigt och ekonomiskt efterblivet land som Ryssland.
Arbetare i andra länder försökte följa efter på den ”ryska vägen”, men misslyckades tragiskt nog. Det lämnade Ryssland isolerat och tilläts degenerera till en brutal byråkratisk diktatur.
Om en socialistisk regering kommer till makten i Storbritannien eller i något annat ekonomiskt avancerat land skulle det se helt annorlunda ut. Arbetare och befolkningen i stort är mer utbildade och har tillgång till modern teknologi.
De skulle inte tillåta en girig, byråkratisk elit att kuppa till sig makten. Äkta arbetardemokrati skulle innebära val av alla funktionärer, rätten att återkalla dessa och att ingen av dessa tillåts tjäna mer än en genomsnittlig yrkesarbetare. Och om arbetare skulle bryta med kapitalismen i ett land skulle det inte stå isolerat, utan socialismen skulle spridas över hela världen som en löpeld.
Skapandet av ett samhälle som kan förse alla med värdiga boenden, gratis utbildning och välbetalda jobb för alla samt att utnyttja all talang och mänsklig potential som går till spillo under kapitalismen skulle inte gå att stoppa. ■
