Samtidigt som han anklagades för valfusk, grovt bedrägeri och misskötsel lät sig Mahinda Rajapaksa åter krönas som president. Och den nya regeringen har redan deklarerat att det andra kapitlet av Rajapaksas styre kommer att förlängas till att vara i sju år, föraktfullt struntar man i att författningen säger att presidentmandatet begränsas till sex år. Rajapaksas styrande elit nöjde sig dock inte med detta.Den enda anledningen till att man utlyste parlamentsvalet i april var en önskan om att få den två tredjedels majoritet som krävs för att ändra författningen (grundlagen). Parlamentsvalet, som kännetecknades av ett re- kordlågt valdeltagande och sekteristisk splittring gav inte regeringen den majoritet den eftersträvade, men styrkeförhållandena i parlamentet kan snabbt ändras om några ledamöter byter sida.
De styrande vill upprätta en autokratisk politisk diktatur bortom demokratisk kontroll och ansvar. Raja- paksa med familj har samlat en enorm politisk makt i sin hand.
Det finns inte ett dugg sanning i regeringens påståenden om att man vill skriva en ny demokratisk författning och därför behöver två tredjedels majoritet. Om så vore fallet, varför har man då misslyckats med att få stöd från oppositionen i parlamentet? Vilket motstånd skulle en parlamentarisk opposition kunna samla mot en grundlagsändring som fattats i enlighet med massornas demokratiska ideal?
Nej! Den verkliga anledningen till att Rajapaksa strävar efter två tredjedels majoritet är att han vill köra över de oppositionella och påtvinga landet en ny grundlag som svarar mot hans partis och familjs intressen.
Den nya grundlagen syftar främst till att förringa de tamilska folkgruppernas, som befolkar norra och östra Sri Lanka, nationella frihetssträvanden.
Den singalesiska majoriteten tillskrivs rätten att helt åsidosätta den tamilska minoritetens demokratiska och nationella krav. Om Rajapaksas styrande elit lyckas kommer den att dra ner Sri Lanka i en ny ”medeltid”.
J R Jayewardenes regim från år 1977 ger ett farligt prejudikat om vad som kan hända när presidentmakten tillåts bli obegränsad och regeringen har två tredjedels majoritet i parlamentet.
Den nya grundlag eller konstitution som trumfades igenom år 1978 blev ett brutalt verktyg för att förtrycka all opposition, ogiltigförklara tamilernas minoritetsrättigheter och ödelägga demokratin.
Till och med de begränsade men ändå betydelsefulla arbetarrättigheter som vunnits under den tidigare borgerliga demokratin avskaffades av UNP-elitens regering. [Det förenade nationella partiet (UNP) är ett högerparti som vid flera tillfällen styrt Sri Lanka, idag är UNP det största partiet utanför regeringen / Offensivs kommentar.]Alla folkvalda representanter, oavsett om de satt på kommunal-, regional- eller riksnivå, befriades från allt ansvar inför massorna. En parlamentsledamot som valts av massorna hade inte längre några skyldigheter gentemot väljarna. Dessutom ändrade en nyckfull J R Jayewardene grundlagen vid tolv olika tillfällen, ett svårslaget rekord som fick resten av världen att dra på munnen.
Även om det inte går att dra några direkta jämförelser mellan J R Jayewardenes diktatur och den regim som styrde innan han och UNP kom till makten – Sirimavo Bandaranaikes så kallade enhetsfrontsregering 1970-77 – finns det likheter och lärdomar att dra för idag.
Regeringen 1970-77 hade också stöd av två tredjedelar i parlamentet, men då fanns inte någon exekutiv president.
Den borgerliga folkfronten, som kallades enhetsfront, leddes av Sri Lankas frihetspartiet (SLFP) som med hjälp av mutor såg till att ytterligare korrumpera sina samarbetspartier LSSP [ett tidigare socialistiskt massparti] och ”kommunist”-partiet. Den vann två tredjedels majoritet i parlamentsvalet 1970.
I kraft av sin majoritet kunde folkfrontsregeringen bara köra över oppositionen och på ett egenmäktigt sätt ändrade man grundlagen 1972.
Föraktfullt avslog regeringen alla de förslag till grundslagsändringar som tamilernas borgerliga ledare då föreslog. LSSP och dess ledning, som en gång varit principfasta försvarare av tamilernas rättigheter och av socialism, sålde helt ut sig.
Huvudarkitekten bakom 1972 års grundslagsändring var den ledande LSSP:aren Colvin R de Silva och det var han som låg bakom förslaget att singalesiska skulle vara landets enda officiella språk och att buddhismen upphöjdes till ledande statsreligion.
I och med detta historiska svek från LSSP:s och ”kommunist”-partiets ledare förlorade tamilerna sitt sista hopp om att en förhandlingslösning var möjlig.
Detta belyser att vid de två tillfällen som maktfullkomliga kapitalistiska regeringar skrivit om grundlagen har en väg öppnats mot katastrof. Grundlagsändringarna år 1972 och år 1978 följdes av ett nästan 30 år långt folkmordsliknande krig mot tamilerna. Den SLFP-ledda regeringen 1970-77 och UNP-regeringen lade ut döds- fällor.
Även Rajapaksa och hans försök att få till stånd en två tredjedels majoritet i parlamentet kommer att sluta i katastrof.
President Rajapaksas mål är en diktatur som är än mer barbarisk än tidigare diktaturer och envälden. Undantagstillstånd och lagar som ska ”förebygga terrorism” används som hänsynslösa vapen för att trycka ner oppositionen och fängsla politiska motståndare.
Mängder av politiska fångar sitter fängslade utan att vara anklagade för något. Sarath Fonseka, som leder det borgerliga lägrets opposition mot regeringen och som var Rajapaksas rival i presidentvalet, hålls som fånge under militärlagstiftning. Rajapaksas regim mördar journalister och andra in- om media genom att låta dem spårlöst ”försvinna”.
Statens förtryckarapparat – polis och militär – jagar meningsmotståndare samt genomför ständiga och våldsamma razzior mot kontor och arbetsplatser i jakt på oppositionella.
President Rajapaksa har dessutom låtit meddela att det ska upprättas nya speciella interneringsläger för de som nu fängslas. Trots att de tamilska tigrarna, LTTE, har besegrats militärt, trots mordet på LTTE:s ledare Prabhakaran och trots den påstådda freden vill regimen ta ett ännu kraftigare grepp över massorna.
För att om möjligt kunna dölja sina planer och lura massorna tjatar regimen ständigt om patriotism och na- tionalism. Regimen och Rajapaksa, som är vald enbart av den singalesiska majoriteten i söder, är inte beredd att genomföra något eller några förslag som ses som en eftergift till tamilernas nationella strävanden.
Efter nära 30 år av krigets helvete är det i stort sett omöjligt att beskriva tamilernas ångest och skador.
Med Rajapakses singalesiska nationalism och sekterism är faran stor att en ny generation tamiler kommer att reducera kampen för nationell befrielse till enbart gerillakrigsföring, vilket är en återvändsgränd.
Tiden håller på att rinna ut. Enad masskamp under arbetarklassens ledning är det enda som kan sätta stopp för utveckling mot diktatur och krig.
Enligt vår, United Socialist Partys (USP, CWI i Sri Lanka), uppfattning finns ingen annan väg framåt än masskamp med det bestämda syftet att störta den kapitalistiska regeringen och ersätta den med en ny revolutionär regering – en socialistisk arbetar- och bonderegering.
Redan nu står det klart att Rajapaksas andra period vid makten kommer att kännetecknas av kraftigt ök- ade levnadsomkostnader, jobbslakt och stigande arbetslöshet samt ett ökat förtryck av arbetare, fattiga bönder och fiskare.
Det största oppositionspartiet i parlamentet, UNP, saknar både det program och den vilja som krävs för att kunna bekämpa såväl det ökade förtrycket som den globala kapitalismens plundring.
Därför kommer UNP oundvikligen att gå mot förfall och en utdragen dödskamp.
Ledningen för Folkets befrielsefront (JVP), en småborgerlig rörelse som klär sin extrema nationalism i vänsterfraser och som stödjer Sarath Fonseka, står idag under stark press från sina gräsrötter som vill att partiet står upp mot den ökade repressionen.
JVP-ledningen kan inte heller komma undan arbetarklassens önskan om massaktioner mot Rajapaksa.
Med tanke på att Rajapaksa hyser ett personligt hat mot JVP och att han är besatt av viljan att hämnas på Fonseka är det troligt att förtrycket mot JVP trappas upp, vilket kommer att tvinga ledningen att försöka svara.
Statens upptrappade förtryck och repression kan bara besvaras om de som är beredda att ta en verklig strid mot regeringen förenas i en kamp till försvar för de demokratiska fri- och rättigheterna.
Arbetarklassen och fackföreningsrörelsen behöver nu snabbt utarbeta program, taktik och strategi för hur kampen mot Rajapaksa ska kunna bedrivas.
Det brådskar att starta en diskussion om hur massorna kan övervinna de hinder som trångsynta partibundna fackföreningar och sekterister utgör för arbetarklassens enighet och fortsatta kamp.
JVP och dess allierade, fackföreningarnas ledning samt de sekteristiska fackliga företrädarna, anstränger sig till det yttersta för att smutskasta, underminera och förstöra alla initiativ inom arbetarklassen för att bygga en enad demokratisk stridscentral.
Det enda sättet att få till stånd en gemensam och demokratisk stridcentral för hela arbetarklassen – en kongress med valda arbetsplatsombud från hela Sri Lanka – är en öppen och fri debatt inom hela arbetarrörelsen om de omedelbara uppgifterna och vägen framåt.
Det finns inget som tyder på en förbättring av Sri Lankas ekonomi. Tvärtom visar färsk statistik på att landets nuvarande ekonomiska kris kommer att förvärras. Trots pressen från imperialismens IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken, som kräver att regeringen mins- kar budgetunderskottet, har underskottet i statsbudgeten ökat till att motsvara 9,8 procent av BNP.
Av rädsla för att straffas i valet har regeringen och presidenten inte vågat genomföra de nedskärningar som IMF och Världsbanken krävt, vilket har lett till att de internationella låneorganen nu ökar trycket på regeringen.
Rajapaksa kommer att vika sig för IMF:s och Världsbankens krav, vilket innebär ett brutalt program av sociala nedskärningar i form av en slakt på skola och vård jämte utförsäljningar av statliga tillgångar som olja och el.
Mot den bakgrunden kommer regeringen att betrakta arbetarnas krav på att lönen ska höjas med 10 000 rupier (700 kronor) i månaden som ett dödshot. Även Rajapakses vallöfte om att månadslönen borde höjas med blygsamma 2 500 rupier (170 kronor) kommer att visa sig vara ett cyniskt försök att lura massorna. Tidstypiskt är det att i parlamentsvalet i april i år hade regeringspartierna redan droppat presidentens löfte – om att höja månadslönerna – som gavs i presidentvalet tre månader innan.
Rajapaksaregeringen kommer inte att försvinna av sig själv eller att bara lösas upp – den måste störtas. En militant arbetarkamp mot förtryck och terror – för demokrati och frihet, förenad med den kamp som tamiler i norra och östra Sri Lanka bedriver för nationell befrielse, kommer att föda en gigantisk massrörelse som skapar en revolutionär situation för att störta regimen. Endast marxister genomsyrade av beslutsamhet och visioner, beväpnade med de rätta perspektiven, rotade i arbetarklassen, kan förbereda sig för denna situation och uppnå en sådan världshistorisk seger.
Varken det kapitalistiska opposi-tionspartiet UNP eller den småborgerliga rörelsen JVP och den förre generalen Sarath Fonseka, vilka alla förenas i att man är helt emot en politisk lösning på den nationella konflikten och i sin vägran att erkänna tamilernas demokratiska och nationella rättigheter, kan lägga grunden för en ny revolutionär massrörelse i norr och söder.
Den enda kraft som kan utmana och störta dagens brutala kapitalistiska regim är en vänsterrörelse som baseras på demokratiska principer, ett socialistiskt program och som erkänner tamilernas rätt till nationellt självbestämmande. Det är en sådan rörel- se som USP kämpar för att bygga.
Siritunga Jayasuriya
United Socialist Party
(CWI på Sri Lanka)
