Strejken vid Kinas skofabriker fortsätter och går nu in på den andra veckan. Sedan den 14 april strejkar uppemot 40 000 arbetare på skofabriker ägda av det taiwanesiska multinationella bolaget Yue Yuen (världens största skotillverkare) i Dongguan, Guangdongprovinsen. Fabrikerna producerar skor till bland annat Adidas och Nike.
Strejken gäller löner och socialförsäkringar. Arbetarna kräver lagliga anställningskontrakt och rätten att själv utse sina fackliga företrädare.
Strejken är en av de största i Kina på länge.
”I tio år har vi blivit lurade av fabriksägarna. De lokala myndigheterna, arbetsbyrån, socialkontoret och bolaget har gemensamt lurat oss”, sa en av de strejkande till Reuters. ”Många av oss har upptäckt att arbetsgivarna varje månad betalat in minst 200 yuan [ungefär lika mycket i kronor] för lite till våra socialförsäkringar, och det har man gjort i två decennier”, sa en annan arbetare till Hongkongtidningen South China Morning Post.
Strejken är en av de största i Kina på år och dag. Den hör till en ny våg av arbetarkamp som sveper över Kina, särskilt i Guangdong och andra industrialiserade delar av landet.
Under det första kvartalet i år ökade antalet strejker med dryga 30 procent jämfört med samma tid i fjol. I en studie som gjorts i Hongkong påpekas att ”strejkerna mötts av en allt starkare repression från de lokala myndigheterna” med en fyrfaldig ökning av polisingripande och massarresteringar.
Staden Dongguan, med en arbetsstyrka som uppgår till tio miljoner människor, brukar betecknas som ”världens verkstad”. Men staden har drabbats hårt av de senaste årens globala ekonomiska kris och den påföljande tillbakagången på Kinas traditionella exportmarknader, vilket har provocerat fram flera strejker mot obetalda löner och avgångsvederlag samt indragna naturaförmåner. Redan 2011 gick 7 000 arbetare på en av Yue Yuens skofabriker ut i strejk mot lönesänkningar och uppsägningar.
Den senaste strejken på Yue Yuens fabriker är ”massiv”, för att citera den kinesiska diktaturens hårdföra språkrör The Global Times. Det finns flera olika uppgifter om hur många som deltar, men enligt arbetarna själva var det mer än
30 000 som gick ut i strejk på måndagen den 14 april. The Global Times, som förmodligen har sina egna källor inom säkerhetstjänsten, beräknar antalet strejkande till 40 000.
På långfredagen den 18 april anslöt sig ytterligare 2 000 arbetare på en annan Yue Yuen-fabrik i Jiangxiprovinsen till strejken.
Yue Yuen är skotillverkningens Foxconn. På sin hemsida skryter Yue Yuen om att man är ”världens största tillverkare av märkesskor” som spottar ur sig 300 miljoner par skor per år för bland annat Nike, Adidas, Reebok, ASICS, New Balance, Puma, Converse, Salomon och Timberland (bakom alla märkesskor står samma skotillverkare, sådan är dagens kapitalism).
Under de senaste åren har Yue Yuen dragit ned sin produktion i Kina för att istället flytta allt mer av sin tillverkning till Indonesien och Vietnam, där lönerna är lägre. Företagens flytt utomlands eller till fattigare provinser i Kina har följts av en kraftig ökning av antalet konflikter gällande avgångsvederlag och obetalda löner.
Enligt kinesisk lag är alla företag skyldiga att betala en obligatorisk socialförsäkring som ska täcka de anställdas pension, sjuk- och arbetskadeförsäkring samt bostadsbidrag.
Nya lagar gör det också möjligt för migrantarbetarna att ta med sig socialförsäkrings- och pensionssparandet när man flyttar till andra städer. Men en studie från USA-baserade China Labor Watch visade att inte något av de 400 granskade företagen hade fyllt sina åtaganden. Så fusket på Yue Yuen är typiskt för hela tillverkningsindustrin.
”Några av mina kollegor uppskattar att Yue Yuen är skyldig arbetarna så mycket som 1 miljard yuan under åren”, berättar en chef på mellannivå för China Labour Bulletin.
Trots regimens repression mot Yue Yuen-arbetarna och andra massprotester, finns inte bara en växande kampvilja utan också en tydlig trend mot en mer sofistikerad organisation, taktik och krav.
På nätet kritiserar Yue Yuen-arbetare det officiella företagskontrollerade fackets roll och kräver rätten att välja sina egna fackliga företrädare. Denna process – mot bygget av självständiga arbetarorganisationer – kan inte hejdas. Arbetare och fackligt aktiva runt om i världen måste ge maximalt stöd till den kamp som nu pågår i ”världens fabrik”. ■
