Sydafrika: Val utan tydligt vänsteralternativ

av Liv Shange Moyo

Sydafrikas president Cyril Ramaphosa sitter kvar. Men regeringspartiet ANC gjorde sitt sämsta parlamentsval sedan apartheid avskaffades 1994 (Foto: GovernmentZA).

Den 8 maj gick Sydafrika till val, en dryg vecka efter att landet firat demokratins 25-årsdag. Valet blev dock en uppvisning i den borgerliga demokratins sjukdomstillstånd. Trots att ANC fortfarande är ohotat som maktens parti har valet befäst den före detta befrielserörelsens obönhörliga tillbakagång. ANC har inte räddat sig självt – det är avsaknaden av ett trovärdigt alternativ för massorna som upprätthåller dess majoritet.

Den 27 april 1994 hölls det första demokratiska valet i Sydafrika; resultatet av en lång och svår kamp mot den rasistiska apartheid-diktaturen, där arbetarklassens revolt – de i huvudsak ungas massprotester i townships och skolor samt arbetarnas trotsiga organisering av självständiga fackföreningar – hade fällt avgörandet. African National Congress (ANC) var partiet som hade vunnit massornas förtroende genom att stå i täten för konfrontationen med apart­heid-staten till ett högt pris i form av dödsoffer och fängelsestraff (som för ANC-ledaren Nelson Mandela som efter 27 år i fängelse blev Sydafrikas första president).
25 år senare är det förtroendet sviket. Sydafrika är världens mest ojämlika land, med en officiell arbetslöshet på 27,1 procent (i verkligheten långt högre), och miljoner som går hungriga mitt bland ofattbar rikedom. ANC, med stöd i sin ”trepartsallians” med den fackliga centralorganisationen Cosatu och Sydafrikas så kallade kommunistparti SACP, har under ett kvartssekel agerat förvaltare av en allt mer parasitär och ohållbar kapitalism.

Att öppna en väg uppåt för en svart medelklass var en minimum för ANC:s politiska existensberättigande, och det har gjorts – om än med ett magert resultat och trots att, på väldigt skakig grund, en superrik, nästan helvit elit ohotat har kunnat fortsätta äga nästan allt i landet (i utbyte mot att några svarta ”BEE-llionaires” tillkommit). BEE, Black Economic Empowerment, har varit ANC:s program för att få svart representation i bolagsstyrelser och -ägande.
Samtidigt har de flesta svarta arbetarklasshushåll haft sjunkande inkomster. Ingen fungerande samhällsservice – varken bostad, skola, sjukvård, vatten och avlopp eller elektricitet och vägar – finns för de fattiga och fungerar allt sämre även för de som har det något bättre ställt.
Som salt i såren har tillgången till statskassan och –makten öppnat för en enorm, korrupt förruttnelse som är vitt förgrenad inom ANC. 
När partiet till slut sparkade dåvarande presidenten Jacob Zuma från sin post i februari 2018 var det efter att hans korrupta affärer dominerat nyheterna under ett årtionde. Hans efterträdare Cyril Ramaphosa är en före detta facklig kämpe som genom BEE blivit en sann kapitalist, och som efter det lyfts fram av många av storföretagens och bankernas strateger som landets (läs kapitalets) bästa hopp.
Sammantaget tvingar situationen gång på gång fram organisering och massprotester. Lokala uppror med krav på samhällsservice som bostäder eller vatten har i över femton års tid flammat upp på ort efter ort. Arbetarkampen, med täta strejker, ligger inte långt efter. Här markerade den ”vilda” gruvarbetarstrejken 2012, som blev massiv efter att polisen sköt 34 arbetare till döds i Marikana, en brytpunkt: början till slutet för Cosatu som idag är en skugga av sitt forna mäktiga jag, explosivt material för nya vågor av ungdoms- och studentkamp, och början på försöken att formera ett politiskt alternativ till vänster om ANC.

Trots allt detta har ANC nu återigen mottagit en stor majoritet av rösterna. Resultatet i parlaments­valet blev 57,5 procent – ett framsteg för partiledningen (närmare bestämt Ramaphosas del av den kroniskt frakturerade ledningen) jämfört med hur katastrofal ännu en valkampanj med den hopplöst korrupte Zuma som toppkandidat hade varit, eller de 54 procent partiet nådde i lokalvalen 2016. Men bakom siffran visar resultatet på ANC:s obönhörliga tillbakagång – Ramaphosas ”andra chans”, ett post-Zuma-ANC som skulle gå att tro på igen, har inte vänt trenden. 
I det senaste parlamentsvalet, 2014, fick ANC 62,2 procent av rösterna (nära fyra procentenheter ned från 2009).
Andelen av de röstande ger dock långt ifrån hela bilden. Totalt finns 35,86 miljoner röstberättigade i landet, enligt valmyndigheten, varav drygt tio miljoner röstade på ANC – knappt 28 procent av alla röstberättigade. Nästan lika många brydde sig inte ens om att registrera sig för att rösta. Med 74,6 procent var andelen som registrerade sig som väljare rekordlåg. Nedgången var störst bland unga – väljarregistreringen bland 18-19-åringar sjönk med 47 procent! Många som registrerat sig röstade ändå inte i slutändan, och över en kvarts miljon av de som röstade förstörde sina valsedlar. Valdeltagandet (alltså andel röstande av registerade väljare) landade på knappt 66 procent, jämfört med 73,5 procent i valet 2014.
Det låga deltagandet överraskade många inom det politiska etablissemanget. Medan ANC:s talesperson spekulerar i att bristen på engagemang i valet kan handla om ”demokratins mognad” eller möjligen (oförklarlig) ”väljarapati” har flera analytiker påpekat att det nog kan handla om att människor känner sig främmande för ”systemet självt”.

Det nyliberala Democratic Alliance (DA), den självutnämnda officiella oppositionen, backade till 20,8 procent eller 3,6 miljoner röster, ned från 22,2 procent 2014. Resultatet visar tydligt begränsningarna för det historiskt ”vita” DA:s försök att ”sälja sitt fria” marknadsalternativ till ANC:s korruption till massorna. Sedan lokalvalen 2016 styr DA för första gången i flera större kommuner, som exempelvis Johannesburg, utan att infria sina vallöften. Framförallt i styrkefästet kring Kapstaden har partiet slitits isär av stora splittringar, med nya partiet Good (som tar ett mandat) som ett resultat.
Det vänsterpopulistiska Economic Freedom Fighters (EFF) nådde 10,8 procent, upp från 6,35 procent 2014 då partiet ställde upp för första gången. De nära fördubblade procentenheterna framstår som valets mest spektakulära framgång – men motsvarar inte alls förväntningarna bland EFF:s valarbetare och aktiva. I antal röster handlar det om en ökning med drygt 700 000.
Sina starkaste resultat fick EFF i provinserna North West (18,6 procent) och Limpopo (14,4) som domineras av utarmad landsbygd och gruvindustrin.
EFF bildades av ANC:s före detta ungdomsledare Julius Malema 2013 som en av följderna av Marikana, med en aktivistisk framtoning och bombastisk retorik om förstatligande av mark och gruvor, jobb och verklig förändring.
Trots att partiet kanaliserar genuina förhoppningar hos ett skikt av de mest desperata fattiga och unga finns bakom retoriken och poserna ett i grunden inomkapitalistiskt program, toppstyrning och gott om egna korruptionsskandaler. Det har betytt att de inte har lyckats sänka mycket till rötter bland de mer politiskt medvetna arbetarna och aktivisterna, och som nu syns i valresultatet får de långt ifrån det storslagna genomslag som det givna alternativet till ANC som man hoppats på.
Att EFF efter lokalvalen 2016 gjorde upp med högerpartiet DA i till exempel Johannesburg och Tshwane har ytterligare klargjort för en del att det inte är något verkligt arbetarklassalternativ. 
I avsaknaden av just ett sådant har EFF dock fångat upp vänsterröster i det här valet, och lär fortsätta stärkas så länge vakuumet till vänster fortlever.

I årets val ställde inte Workers and Socialist Party (WASP – Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Sydafrika) upp (till skillnad från valet 2014 då vi i trots mot alla förutsättningar deltog men, förutsägbart, bara fick 8 331 röster). 
WASP har istället fokuserat på den breda process i riktning mot att bilda ett nytt, öppet och socialistiskt massparti som den nya fackföreningsfederationen SAFTU tog initiativ till för ett år sedan.
SAFTU:s konsultationer genom så kallade Working Class Summits har varit imponerande i sin förankring och spridning, men samtidigt hållits tillbaka av tveksamhet och bristande samsyn inom ledningen. Under andra halvan av 2018 blev processen definitivt omsprungen av metallfacket NUMSA:s ledning (som visserligen ingår i SAFTU men sedan 2013 arbetat på ett eget spår mot bildandet av ett nytt arbetarparti). 
En grupp kring NUMSA:s generalsekreterare Irvin Jim bildade i september det nya Socialist Revolutionary Workers Party (SRWP), tyvärr belastat med en hel del stalinistiskt bagage i både program och metoder.
SRWP lanserades av över 1 000 delegater på en konferens i december, och har satsat hårt i valkampanjen. Men trots affischer i så gott som alla township, påkostade partibilar och många utdelade t-shirtar, nådde SRWP bara 24 439 röster och inget mandat. Framförallt står röstetalet i skarp kontrast till att NUMSA har 370 000 medlemmar, vilket understryker vikten av att förankra ett nytt arbetarparti, av att göra det hårda jobbet att bygga och hålla ihop ett nytt parti, och av att grunda det i demokratiska och ärliga diskussioner om vad revolution, ett socialistiskt program och -samhälle innebär och hur vägen dit ser ut.

Andra partier som har uppfattats stå till vänster om ANC, och historiskt kunnat utmana dem om stöd, som Pan Africanist Congress (PAC) och Azapo (Azanian People’s Organisation) tappade stöd, och en stor mängd nya partier, som till exempel EFF-splittringen Land Party och det bisarra Black First Land First-partiet, gjorde mycket dåliga val.
Ännu ett val har passerat utan att bidra till skapandet av ett nytt, självständigt och massförankrat socialistiskt arbetarparti. Bara det faktum att den stora frågan bland valets segrare nu är hur fraktionsstriderna kommer att falla ut mellan Ramaphosas något stärkta falang och den stukade, men långt ifrån uträknade, Zuma-klicken – inte hur Sydafrikas många och monumentala utmaningar ska överkommas – visar på det skriande behovet av ett alternativ som de uppgivna massorna kan tro på och bygga.

Ramaphosas uppbackare, inklusive SACP, hoppas på att han, i linje med huvudbetoningen i hans kampanj, nu ska kunna ”ta fram den stora kvasten” och äntligen göra rent hus med Zumas falang som hotar att skjuta förtroendet för hela systemet i sank, och därmed locka investeringar och någon sorts ekonomisk ljusning. Trots kapitalets goda vilja gentemot ”Cyril” ser perspektiven för världsekonomin i allmänhet, och råvaruexportberoende ekonomier som Sydafrika i synnerhet, inte ut att ge dem mycket att livnära sina förhoppningar på.

I bästa fall kan valet, och framförallt SRWP:s ytterst otillräckliga resultat, utgöra grund för en fördjupad diskussion inom Working Class Summit-processen som utmynnar i att faktiskt börja bygga det öppna, icke-sekteristiska, socialistiska och revolutionära arbetarklassparti som historien alltför länge har krävt i Sydafrika. 
Det behövs i nästa val, men kanske framförallt i de ständigt pågående protesterna och arbetarkampen, och kommer att vara helt avgörande i de revolutionära utbrott som kommer att bli långt fler än dagens Sudan och Algeriet. 
Det finns ingen annan väg ut ur den alltmer mardrömslika situationen för Sydafrikas fattiga och arbetare än kamp för internationell socialism. Det visar inte minst klimathotet och de katastrofer som följde när cyklonen Idai slog till i sydöstra Afrika.