Våldsamheterna fortsätter i Syrien.
I Ukrainakrisens skugga fortsätter det syriska inbördeskriget, även om krigströttheten är stor och alla de stridande sidorna mer eller mindre kippar efter luft av utmattning.
Efter sammanbrottet för de så kallade fredsförhandlingarna i Geneve II i februari, som gjorts ännu mer definitivt av det nya kalla kriget mellan Väst och Ryssland om Ukraina, är vissa trender ändå tydliga.
1. Regimen befäster kontrollen av Damaskus och huvudvägen till Medelhavskusten via Homs. Helt uppenbart är att den syriska armén med kraftigt stöd av Hizbollah från Libanon och andra shiamiliser och bakom dem Iran har lyckats konsolidera greppet om huvudstaden och det centrala stråket norrut upp mot staden Tartous vid den syriska Medelhavskusten, även om det även här fortfarande finns kvar fickor av väpnat motstånd.
En taktik där långvarigt bombardemang och utsvältning av belägrade stadsdelar som kontrollerats av rebeller har kombinerats med vapenvilor som tillåtit civilbefolkningen att fly har i många fall gett utdelning, om än till ett ohyggligt pris i form av mänskligt lidande.
I flera rebellkontrollerade fickor i Damaskus förorter har detta lyckats framtvinga lokala vapenvilor.
I den centrala staden Homs norr om Damaskus, som har brukat kallas revolutionens huvudstad, har den syriska armén i stort sett återtagit kontrollen. Ändå kan en mycket blodig slutstrid vänta om inte även de några få hundra rebeller kapitulerar, som hittills har vägrat att ge upp sina sista fästen i ruinerna av Gamla stan.
Regimens militära fokus just nu tycks vara upprensningsaktioner i Qalamounbergen längs gränsen till Libanon. Hur som helst har regimens självförtroende ändå stärkts av dess militära framgångar till den grad att den nu siktar på ett ”presidentval” i början av juni.
2. Trycket mot den syriska regimen har hittills i år lättats åtskilligt av det inbördeskrig mellan rebellstyrkor som sedan i januari har rasat mellan den kanske mest extrema jihadiströrelsen ISIL (Den islamiska
staten i Irak och Levanten) och en koalition av andra islamistiska styrkor – ett krig i kriget som uppskattats ha krävt över 2 000 dödsoffer.
I denna koalition mot ISIL, som nu tycks ha lyckats med att driva bort ISIL från områdena runt Aleppo och Idlib i nordvästra Syrien, har även andra salafistiska styrkor som Ahrar al-Sham inom Islamiska fronten ingått, som i likhet med ISIL drömmer om ett nytt kalifat. Även den av al-Qaidas högste ledare Zawahiri stödda al-Nusrafronten har efter misslyckade medlingsförsök deltagit i blodiga strider med ISIL, vars ledare Baghdadi har utmanat Zawahiris auktoritet som talesperson för den globala jihadismen.
3. Nya attacker från rebeller, som enligt den välkände journalisten Patrick Cockburn har uppgetts vara ledda av al-Nusrakrigare från Tjetjenien och Marocko i nordvästra Syrien, har ägt rum både mot alawitiska och armeniska byar i kustprovinsen Latakia och regimens bastion i Västra Aleppo. Rebellerna i detta område stärks både av närheten till den turkiska gränsen och av att inbördeskriget mot ISIL har bedarrat. Samtidigt fortsätter regimens oljefatsbombningar av rebellfästen i ruinerna av Aleppos andra stadsdelar, varifrån flertalet civila sedan länge har flytt.
4. Kurdiska segrar mot ISIL befäster lokala självstyren, men utmanar även grannstaterna. Enligt nyhetssidan kurdnet har den kurdiska självförsvarsstyrkan YPG, som på svenska betyder Folkets skyddsenheter, sedan den 10 april utkämpat hårda men segerrika strider mot ISIL i staden Kobani, en av tre kantoner inom det självstyrande Rojava (Västra Kurdistan), som utropades i december 2013 i nordöstra Syrien. YPG-chefen utpekar såväl regeringarna i Syrien och Iran som Turkiet som delaktiga i att stödja ISIL:s attack, i syfte att splittra upp och underkuva det område som omfattas av de lokala självstyren som har etablerats av de syriska kurderna, under ledning av det PKK närstående syriska PYD (Folkets demokratiska union). Hemliga möten sägs också ha ägt rum om självstyret i Rojava mellan Turkiet och Iran, som båda oroas av ett exempel som kan spridas till deras egna kurdiska områden.
Samtidigt kritiseras såväl den syriska oppositionen som det rivaliserande KDP-styret i den kurdiska regionen i norra Irak för att ogilla det ”system av demokratisk autonomi” som har utvecklats av de syriska kurderna. KDP anklagas till och med för att delta tillsammans med Turkiet i ett försök att isolera och strypa Rojava genom handelsembargo och grävda diken.
Det tydligaste mönstret i detta är uppenbarligen att Syrien efter tre års uppror alltmer splittras upp i regioner, samtidigt som ingen part förmår att ta makten i hela landet.
5. Under tiden har de väldiga flyktingströmmarna från Syrien destabiliserat och gett grannländerna alltmer kalla fötter.
Allra värst ute är det lilla Libanon som idag dignar under bördan av en miljon syriska flyktingar och Irak, där det syriska inbördeskriget redan spiller över till den irakiska Anbarprovinsen och därutöver.
Men även i Jordanien, som tillåtit USA att träna syriska rebeller i mindre skala, börjar den kungliga regeringen oroa sig för vad som kan hända om alltfler jihadister börjar återvända hem, vilket redan har börjat ske i mindre skala.
Även bland de syriska jihadisternas huvudsponsorer i Saudiarabien och andra Gulfstater kan en omprövning vara på väg.
Men den linje som Obama och den saudiske kung Abdullah sa sig vara överens om efter ett tvåtimmarsmöte den 28 mars om ökat stöd till de syriska rebeller som motsätter sig både Assad och al-Qaida (såväl al-Nusra som ISIL), har mycket få och svaga rebellgrupper att stödja sig på.
Även i västliga media ges idag ökat utrymme åt röster från avhoppade ”revolutionärer”. I liberala Huffington Post kan man läsa om bloggaren Edward Dark från Aleppo och en Khaled Harbash som 2011 organiserade fredliga demonstrationer i Hama mot regimen, men vägrade att ansluta sig till det väpnade upproret.
Efter inbördeskrigets start ville Harbash inte längre delta, även om han står fast vid kritiken av de missförhållanden som startade massprotesterna.
– Därför att det inte var en revolution, det var ett krig. Det var inga strejker, inga andra aktiviteter som fick en att känna att en deltog i en revolution. Och för mig behöver en revolution politik.
Brittiska The Telegraphs utsände Peter Osborne säger sig för sin del vara överraskad över hur ofta även motståndare till Assad säger att han mycket väl även skulle kunna vinna ett fritt val, då alternativen är än mer skrämmande.
Rättvisepartiet Socialisterna och CWI har konsekvent under hela det syriska upproret tagit ställning mot såväl regimens blodbad som hotet från den uppsjö av reaktionära jihadister som dominerar det väpnade upproret.
Endast en opposition som sätter arbetarnas och de fattigas klassintressen av demokratiska och sociala nyckelkrav, inklusive nationell självbestämmanderätt för kurderna, framför alla religiösa och etniska särintressen, som står fri från alla inblandade imperialistiska intressen kan erbjuda en utväg, hur avlägset ett sådant alternativ än kan tyckas för stunden.
Ett sådant alternativ måste med nödvändighet vara både demokratiskt, socialistiskt, revolutionärt och internationalistiskt. ■
