Chávez halvt improviserade plan för att nå ”socialismen” genom gradvisa reformer undermineras ständigt av byråkratins cancersvulst.13 år efter att Chávez kom till makten lider landet fortfarande under samma plågor som när folket efter årtionden bröt med det gamla korrupta tvåpartisystemet: arbetslöshet, bostadsbrist, korruption, brottslighet, avsaknad av sjukvård och utbildning med kvalitet, etc.
Chávez har genomfört många viktiga reformer och bidragit till stora framsteg i medvetenheten. Frågor som ”socialism eller kapitalism”, ”arbetarkontroll”, ”förstatliganden”, etc, har blivit samtalsämnen, på ett sätt som sällan har synts till sedan stalinismens kollaps 1989-91.
Men misslyckandet med att få ett slut på det kapitalistiska systemet genom gradvisa reformer (en lärdom som har kunnats dras gång på gång av erfarenheterna av de socialdemokratiska partierna sedan början av 1900-talet) sätter allt detta på spel.
Faktum är att trots all propaganda (från båda håll) har den privata sektorn i Venezuela snarare ökat än minskat sedan Chávez kom till makten. År 1999, under Chávez första år som president, stod den privata sektorn för 68 procent av landets BNP. Under 2010 ökade andelen till 71 procent.
De senaste åren har högerkrafterna återhämtat sig och vunnit en del mark. Inte främst genom att vinna fler anhängare utan genom en viss desillusionering i chavismens led, stärkt av den ökande byråkratiseringen.
År 2007 förlorade Chávez en folkomröstning om en ny grundlag. Under 2008 gick högern fram i lokalvalen. Under 2009 lyckades högeroppositionen få hälften av rösterna i parlamentsvalet, även om Chávez trixande med valsystemet lyckades garantera en trygg majoritet i parlamentet.
Högern har bytt taktik, från de direkta konfrontationerna under 2002-2004 (kuppförsöket, arbetsgivarnas storlockout och folkomröstning för att avsätta Chávez ). Nu försöker man inte gå till direkt attack mot Chávez , utan istället kritisera byråkratin och regeringen.
Högerkoalitionen MUD:s presidentkandidat, den 39-årige delstatsguvernören Henrique Capriles Radonski, säger sig nu vara inspirerad av Brasiliens förre president Lula.
Under kuppen 2002 deltog Capriles, då borgmästare, i ett väpnat anfall mot Kubas ambassad.
Högeroppositionen har stärkts av flera grupper som brutit med ”chavismen”, oftast för att de har tyckt att de fått en alltför liten del av korruptionens kaka, som MAS, PPT, Podemos.
Capriles utsågs genom ett primärval, där 2,9 miljoner väljare deltog, vilket slog förväntningarna och ses som ett styrkebevis. Capriles fick 62 procent av rösterna. Han kommer från en av de mäktigaste familjerna i landet, som har stora intressen att försvara inom media.
Högern försöker utnyttja de tydliga motsättningar som finns inom chavismen, som förstärks av byråkratin och av Chávez ledarstil.
Särskilt ungdomarna, som inte har samma levande minne av elitens antidemokratiska regim, oroas över vad de upplever som maktfullkomlighet och inskränkningar i demokratin.
Högern har lyckats leda flera studentprotester under de senaste åren. Men även en del av vänstern har tyvärr, i desperation på grund av förföljelsen av fackliga aktivister, flera gånger lierat sig med högern.
Högern försöker även dra vinning av att regeringen många gånger vägrar att erkänna de problem som finns.
Massmedias rapportering av den höga brottsligheten avfärdades under lång tid som lögner i ”imperiets” (USA:s) tjänst, men sedan tvingades regeringen erkänna problemet. Detsamma gäller tillståndet inom landets sjuk- och hälsovård, där högern under tre år kunde basunera ut nyheter om korruption och kris inom de offentliga sjukhusen, medan regeringens byråkrater åter avfärdade det ända tills för ett par år sedan.
Trots all radikal retorik om ”revolution” och ”socialism” har Chávez linje varit en blandning av radikal vänsternationalism, populism och reformism.
Under åren av stark tillväxt 2004-2008 baserat på höga oljepriser kunde viktiga reformer genomföras, som förbättrade tillgången på utbildning, sjukvård, etc. Men frånsett en del viktiga förstatliganden, många gånger efter att arbetarna själva kämpat för det, eller för att ägarna övergett företagen, har de ekonomiska strukturerna i grunden förblivit desamma.
Landet har behållit sitt oljeberoende. Majoriteten av maten och konsumtionsvarorna importeras. Ekonomin brottas både mot sabotage från den privata sektorn och mot byråkratins och korruptionens döda hand.
Trots Chávez försäkran om motsatsen drabbades Venezuela hårt när den internationella krisen slog till 2009.
Regeringens politik skiljde sig inte från andra regeringars: åtstramning genom nedskärningar och skattehöjningar, devalvering, etc.
Detta tillsammans med en hög inflation (som slutade på 27,6 procent i fjol), förklarar hur högern har stärkts. Venezuela hade en djupare ekonomisk kris än de flesta latinamerikanska länderna (bara Mexiko hade ett större BNP-fall under 2009 på grund av sitt stora beroende av USA) och var nästan ensam på kontinenten om att ha ett sjunkande BNP både under 2009 och 2010.
Tack vare en återhämtning av oljepriset har ekonomin åter börjat växa. Under 2011 steg BNP med 4 procent. De ökade oljeinkomsterna, och hotet från högern, har fått Chávez att återuppta reformprogrammen, med nya satsningar på yrkesutbildning, barnbidrag, folkpension och ett program för bostadsbyggen, med målet att bygga 2 miljoner bostäder till 2018.
I Samband med den senaste resan till Kuba för strålbehandling förklarade Chávez att landet nu behöver en ”ekonomisk revolution” för att följa upp den ”politiska revolutionen” som har genomförts. Men det handlar tyvärr inte om att bryta de rådande ekonomiska strukturerna, utan om en relativt begränsad industrisatsning.
Det går inte att reformera bort kapitalismen. Även om Chávez genomför åtgärder för att öka statens kontroll över ekonomin, som de priskontroller som nyligen har utökats, är det inte nog så längre ekonomin hålls kvar i privata händer.
Regeringens politik att upprätthålla en fast valutakurs används exempelvis av privata intressen för att berika sig. Då en majoritet av konsumtionsvarorna importeras kan de privata intressen som har tillgång till de dollar som flödar in i landet tack vare oljeinkomsterna (96 procent av dollarinkomsterna kommer från oljan) använda den artificiellt starka valutan ”starka bolivaren” för att köpa konsumtionsvaror i utlandet och sälja långt dyrare på den inhemska marknaden.
”Arbetarklassen kan helt enkelt inte ta det färdiga [borgerliga] statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål”, konstaterade Marx och Engels redan efter Pariskommunen 1871.
Tyvärr är det just vad Chávez har försökt göra. Statsapparaten blandar element från den gamla byråkratin med nya ”bolivariska” byråkrater och ”boliburgeoisin”, bolivarismens borgare (nyrika och inhemska kapitalister som lierat sig med Chávez ).
Många gånger är kampen mellan den radikala arbetarbasen inom chavismen och byråkratin lika dramatisk som kampen mellan chavismen och högeroppositionen. Oliktänkande och självständiga element förföljs och trakasseras av byråkrater som känner sig hotade.
Chávez, som många gånger tvingats erkänna de hinder som byråkratin sätter upp, försöker emellanåt kringgå detta och appellera till basen om att sätta upp ”kommunala råd”, ”socialistiska råd”, etc. Men dessa töms på allt innehåll av byråkratin. Exemplen är otaliga.
Chávez parti PSUV sattes upp delvis som ett försök att kringgå maktkampen mellan de olika partierna i hans koalition. Miljontals arbetare deltog i diskussioner och entusiasmerades av det nya partiet. Men efter ett par år var det tömt på varje självständig diskussion. I fjol beslöts det att kandidater till lokala val ska utses uppifrån i stället för att väljas underifrån.
Nyligen avskedades ”löntagarpresidenten” för den statliga aluminiumindustrin Alcasa, Elias Sayago, vilket har lett till ramaskri bland många arbetare och sociala rörelser. Alcasa förstatligades 2009, efter att arbetarna kämpat för att hålla industrin vid liv då ägarna övergett den. Som i flera andra förstatligade fabriker infördes element av arbetarkontroll, med Chávez gillande. Elias Sayago var en viktig och populär arbetarledare och valdes av arbetarna själva, men avsattes nu uppifrån och ersattes av Angel Marcano som ses som en ”reformist” och som är delstatsguvernörens gunstling.
Angel Marcano representerar den ”Bolivariska socialistiska arbetarfronten” (FSBT), som med maffiametoder försöker ta kontroll över arbetsplatser. Marcano var en av ledarna för den blockad av Alcasa under 34 dagar genomfördes av FSBT i ett försök att få bort Sayago, under vilket han misshandlades.
Till och med i Fundacomunal, en ny institution som satts upp för att främja upprättande av ”kommunala råd” som lokala folkliga organ, förföljs de arbetare inom institutionen som upprättat sitt eget ”socialistiska råd”.
De politiker inom den bolivariska rörelsen som har en självständig bas och linje riskerar att slängas ut om de sticker ut för mycket. De flesta delstatsguvernörer och partiledare har handplockats av Chávez .
En av de få kvarvarande som valts av egen kraft var José Gregorio Briceño, känd som ”El Gato” (”Katten”), guvernör i delstaten Monagas. Han blev utesluten ur PSUV i mars för att ha ”brutit mot partidisciplinen”.
Gregorio Briceño vägrade gå med på att ta dricksvatten i kranarna från en flod där det förekom oljeutsläpp, då han menade att vattnet kunde vara hälsovådligt medan den federala myndigheten menade motsatsen.
Tre av PSUV:s parlamentsledamöter från delstaten gick ur partiet i solidaritet med honom och han tänker ställa upp i regionalvalen i december som en oberoende kandidat.
Om Chávez sjukdom visar sig vara värre än vad som sägs offentligt och han tvingas bort från makten kommer med all sannolikhet en bitter maktkamp att bryta ut.
Sedan Chávez bortavaro under juni i fjol, då han genomgick två operationer, kunde man se konturerna av maktkampen. Det finns en klar motsättning mellan en pragmatisk allians, som inkluderar element från armén och affärsintressen, och ”radikala” civila.
I början av året utsågs den tidigare vicepresidenten, löjtnant Diosdado Cabello, till PSUV:s förste vice ordförande (Chávez själv är ordförande) och parlamentets talman, vilket ses som en förstärkning av banden med armén och affärsintressena för Chávez del.
President Chávez är fortfarande populär.
Han är dessutom den enda som kan hålla ihop de stridande krafterna inom den bolivariska rörelsen, som vet att de utan honom kommer att vara dödligt försvagade.
Chávez sjukdom och de återupptagna reformerna har åter ökat hans popularitet och han leder i opinionsmätningarna.
Men samtidigt har högern för tillfället stärkts och enats, medan chavismens bas försvagas och demoraliseras av byråkratins politik och förföljelse av aktivister. Han leder opinionsmätningar inför presidentvalet i oktober, men även om han går segrande ur det valet kan högern gå framåt i delstatsvalet i december och lokalvalen i april nästa år.
Chávez kommer att tvingas välja mellan att leda en ny omgång av ”nationell försoning” eller försöka fördjupa revolutionen, men för att göra det skulle han tvingas ta strid mot byråkratin som ju är hans maktbas.
Socialismo Revolutionario (CWI i Venezuela) har alltid betonat behovet av att bygga upp arbetarnas självständiga organisering och att reformerna i slutändan bara kan försvaras om kapitalismens makt bryts på ett avgörande sätt.
I presidentvalet för Socialismo Revolutionario fram att det inte är nog att rösta på Chávez , idag sedd som den enda garanten för att hålla den gamla reaktionära eliten borta från makten. För att besegra kontrarevolutionen måste kapitalismen besegras och revolutionen fördjupas, vilket betyder att man måste stärka inslagen av arbetarkontroll underifrån och bekämpa byråkratin.
CWI i Venezuela för fram behovet av att bygga en bred socialistisk front (i stället för den allians med delar av den inhemska kapitalistklassen, eller den ”Stora patriotiska pol”, som Chávez för fram) som kämpar för ett förstatligande av de viktigaste industrierna och finanssystemet under arbetarnas kontroll och styre.
Marcus Kollbrunner
