Direkt efter valet av Trump har massiva protester tagit fart.
Människor i USA och runt om i världen vaknade i dag till en av de mest chockerande politiska omskakningarna i mannaminne med valet av Donald Trump som president.
Det var kulmen på en valperiod när vanliga amerikaner reste sig mot det politiska etablissemanget och mot de destruktiva effekterna av globalisering och nyliberalism. Detta uttrycktes både till vänster, med kampanjen för Bernie Sanders som sammanförde miljontals för en ”politisk revolution mot miljardärklassen” och, på ett förvridet sätt, till höger med Trumps kampanj.
Men Trump ställde inte bara upp som den påstådda försvararen av de ”glömda män och kvinnor” i arbetarområdena. Han drev också den mest öppet trångsynta och chauvinistiska kampanjen av en huvudkandidat i modern tid. Han skapade ett utrymme för vita nationalister och öppna vita suprematister att komma ut ur sina hål och försöka nå missnöjda vita arbetare och ungdomar. Detta är en mycket farlig utveckling.
Men vi förkastar helt idén – som obevekligt drivs av liberala kommentatorer som försöker avleda uppmärksamheten från det Demokratiska partiets svindlande misslyckande – att resultatet visar att huvuddelen av den vita arbetarklassen delar Trumps rasism och främlingsfientlighet. Clinton fick faktiskt flest röster, med knapp marginal. Trump fick bara 47,5 procent och tiotals miljoner av de fattigaste och mest förtryckta amerikanerna röstade inte.
Rösterna på Trumps var först och främst röster mot Clinton och etablissemanget. Det var en röst för en ”förändringsagent” mot en fulländad representant för storföretagen och status quo. Många instämde i hans attacker mot det ”riggade systemet” och företag som flyttar jobb utomlands.Vad som tragiskt saknades var ett tydligt alternativ till vänster som kunde erbjuda ett alternativ till högerpopulismens sol och vårande.
Socialist Alternative står tillsammans med de miljontals kvinnor som äcklas av valet av en öppen kvinnohatare och korrekt ser det som ett steg bakåt; med Latinos som fruktar massdeportationer av papperslösa arbetare till oöverträffade nivåer; med muslimer och afroamerikaner som fruktar att Trumps hatpropaganda kommer hetsa fram mer våld och tillväxt för extremhögern.
Vi kallade omedelbart till protester i städer runt om i landet för att göra det klart att arbetande människor och förtryckta måste stå tillsammans och förbereda sig för att kämpa emot angrepp från höger. Under de senaste 24 timmarna har vi översvämmats av begäran om mer information om vår organisation. Vi måste börja idag för att bygga ett verkligt politiskt alternativ för 99% mot båda de företagsdominerade partierna och högern så att vi inte tvingas uppleva denna katastrof igen år 2020.
Det måste understrykas att resultatet av detta val var inte bara en chock för tiotals miljoner progressiva arbetare, kvinnor, invandrare, människor av färg och HBTQ-personer utan också – av helt andra skäl – för USA:s styrande elit.
Huvuddelen av den härskande klassen ser Trump som temperamentsmässigt ”olämplig att regera.” Det är förvisso sant att Trumps översittarsätt att offentligt förödmjuka motståndare och reagera på det minsta med otäcka twitterinlägg har mer gemensamt med diktatorer i ”misslyckade stater”. Inte ens George Bush var inte så stolt okunnig om internationella frågor som Trump. Den härskande klassen se en Trumps ordförandeskap som potentiellt djupt skadligt för USA-imperialismens intressen vid en tidpunkt då dess globala makt avtar, särskilt i Mellanöstern och Asien, utmanad av Ryssland och i synnerhet av en alltmer bestämd kinesisk imperialism.
De motsätter sig starkt Trumps högljudda förkastande av frihandelsavtal och de senaste 40 årens dominerande kapitalistiska ekonomiska läror. Men sanningen är att globaliseringen har kört fast. Dess motor – handeln – har delvis gått i motsatt riktning. Rösterna på Trump har vissa paralleller med Brexitrösterna i Storbritannien för att lämna EU tidigare i år som också återspeglade ett massiv förkastande av globalisering och nyliberalism från den brittiska arbetarklassen.
Den härskande klassen fruktar också att Trumps råa rasism, främlingsfientlighet och kvinnohat kommer att provocera social oro i USA. I detta kommer de säkert att få rätt.
På ett djupare plan, den kanske mest chockerande aspekten för den styrande eliten – inklusive företagsledare och det politiska etablissemanget och media som tjänar dem – är att det sätt som de har dominerat politiken i detta land genom de två partisystemet har fått ett slut. I valperiod efter valperiod, har primärvalen använts för att sålla ut kandidater som inte är acceptabla för företagens intressen. Sedan har väljarna lämnats med valet mellan två ”godkända” nominerade. Företagseliten kunde kraftigt föredra den ena eller den andra, men de kunde leva med båda. Vanliga människor lämnades sedan med valet att välja den ”mindre onda” eller rösta på en tredje part kandidat utan chans att vinna.
Allt detta ändrades 2016. Först Bernie Sanders som samlade in 220 miljoner dollar utan att ta ett öre från storföretags-Amerika och var mycket nära att besegra Hillary i demokraternas riggade primärval. Trump har också i hög grad undvikit den republikanska ”donatorklassen” och de två senaste republikanska presidenterna och den senaste republikanska kandidaten avvisade honom offentligt.
Det är fortfarande häpnadsväckande att resultatet av primärvalen lämnade folk med ett val mellan de två mest impopulära kandidaterna för de stora partierna i modern tid. Vallokalsmätningar visade att 61 procent av väljarna hade en negativ syn på Trump och att 54 procent sade samma sak om Clinton.
I primärvalen gjorde Demokraternas ledning allt den kunde för att bereda mark för etablissemangets valda kandidat, Hillary Clinton, mot Sanders som opinionsundersökningar genomgående visade skulle lyckas mycket bättre mot Trump. Detta talar direkt för det faktum att en betydande del av Trumps eventuella väljare var öppna för verklig arbetarargument mot Wall Street och deras frihandelsagenda och efterlyste 15 dollars minimilön, avgiftsfri högre utbildning, allmän sjukvård och stora investeringar i grön infrastruktur. Men sanningen är att det demokratiska ledarskapet hellre förlorade än att var bunden till ett program som verkligen talade till arbetande människor och fattiga.
De flesta fackliga ledare gav skamligt nog stöd och miljontals dollar till Clinton i primärvalen medan en viktig del av fackföreningsmedlemmar och flera nationella förbund stödde Sanders. På detta sätt hjälpte den fackliga ledningen till att stötta upp Wall Streets kandidat mot en utmaning på arbetarklassens sida.
Clinton haltade in i valkampanjen som en djupt skadad företagskandidat. Det som fick mest uppmärksamhet i media var utrikesdepartementets mailskandal. Men fortsatta Wikileaksavslöjanden bekräftade också i detalj och underströk den bild som Sanders hade målat i primärvalskampanjen: att Clinton var en tjänare av Wall Street som sa en sak i privata tal till de bankirer som gav henne miljoner och en annan offentligt.
Liberala apologeter kommer att försöka skylla resultatet på den vita arbetarklassen, Bernies supportrar eller till och med Jill Steins väljare. Men som vi vid upprepade tillfällen har påpekat har det Demokratiska partiet för länge sedan övergivet att ens låtsas att försvara arbetarklassens intressen. I årtionden de genomfört eller stött en nyliberal åtgärd efter den andra: från ”slut på välfärd som vi känner den”, massiv ökning av fängelsedomar, driva igenom NAFTA och upphävande av Glass Steagall [reglering av bankerna] under Bill Clinton till att rädda bankerna medan miljoner förlorade sina hem under Obama .
Efter den ekonomiska kraschen 2008 och 2009, gav vänstern Obama fri lejd. Demokraterna kontrollerade kongressen och gjorde lite för att hjälpa arbetarklassen i den värsta krisen sedan 1930-talet. Detta öppnade dörren till Tea Party att mobilisera motstånd mot räddningsaktionen för Wall Street och ilska mot politikerna.
Efter påtryckningar från 45 procent som stödde Sanders i primärvalen, antog Demokraternas konvent en plattform som låg längst till vänster på 40 år. Men Clintons kampanj fokuserade på budskapet att Trump var en existentiell fara för republiken och att ”Amerika redan var stort.” Hillarys donatorer ville inte att hon betonade frågor som minimilönen eller avskaffa collegeskulder av rädsla för att höja förväntningarna bland arbetande människor. Det kan hävdas att Hillary sakande trovärdighet som progressiv så vad kunde hon göra? Ok, men vad hon gjorde var att utse Tim Kaine som stödde TPP och bankavregleringen till sin vicepresidentkandidat i stället för någon som Elizabeth Warren. Hon vägrade att lova att inte utse ett gäng Goldman Sachs-bankirer till sin administration. Allt detta var helt oinspirerande för de miljontals människor som hungrade efter verklig förändring.
Det är därför ingen överraskning att Clinton inte kunde entusiasmera ökat valdeltagandet. Varken Trump eller Clinton fick 50 procent av rösterna. Och medan Clinton fick en mycket något större andel av det totala röstetalet än Trump, fick hon sex miljoner färre röster än Obama 2012 och fullt tio miljoner färre än Obama 2008. Samtidigt var Trumps röstetal faktiskt en miljon lägre än Romney!
Som en artikel i Jakobin påpekade: ”Clinton vann bara 65 procent av Latinoväljarna, jämfört med Obamas 71 procent för fyra år sedan. Hon klarade sig dåligt mot en kandidat som drev ett program för att bygga en mur längs USA:s södra gräns, en kandidat som startade sin kampanj genom att utpeka mexikaner som våldtäktsmän. Clinton vann 34 procent av vita kvinnor utan collegeutbildning. Och hon vann bara 54 procent av kvinnorna totalt sett, jämfört med Obamas 55 procent 2012. Clinton, naturligtvis, ställdes mot en kandidat som skröt på film om att gripa kvinnor ”i fittan.” Clinton kunde inte heller attrahera yngre svarta väljare, varav många inte röstade. Och hon förlorade i vita arbetarklasssamhällen där Barack Obama vann lätt i båda de senaste valen.
Demokraternas etablissemang spelade ett farligt spel i detta val – och de förlorade. Och det kommer att bli arbetande människor, afroamerikaner, spansktalande och kvinnor som drabbas av deras misslyckande.
Under de senaste åren har vi sett en djup politisk polarisering i USA med framväxten av stöd för socialismbland unga människor och Black Lives Matter samtidigt som det finns en ökning av öppen främlingsfientlighet och rasism bland en minoritet av befolkningen. Men den övergripande trenden i det amerikanska samhället har varit till vänster, uttryckt stöd för samkönade äktenskap, högre minimilön och skatte på de rika. Detta val ändrar inte den underliggande verkligheten men har tydligt satt högern i förarsätet med kontroll av presidentskapet, båda kamrarna i kongressen och huvuddelen av delstatsparlamenten.
En stor del av den vita arbetarklassen och medelklassen använde faktiskt detta val för att understryka sitt totala förkastande av det Demokratiska partiet och även republikanernas etablissemang. På ett förvrängt sätt letade tiotals miljoner efter ett sätt att motsätta sig storföretagseliten. Vi kan inte blunda för tillväxten i stöd bland en minoritet för extremhöger idéer men det är avslöjande, till exempel, att vallokalsundersökningarna visade att 70 procent svarade att papperslösa invandrare ”bör erbjudas laglig status” mot 25 procent som uppgav att de borde utvisas.
Det är därför det är absolut tragiskt att Bernie Sanders var inte på valsedeln igår. Vi uppmanade honom att ställa upp som oberoende redan i september 2014 då han först tog upp idén om en presidentvalskampanj. När han bestämde sig för att ställa upp inom det Demokratiska partiets primärval höll vi inte med att acceptera denna ram, men fortsatte att samarbeta med hans anhängare i en diskussion om hur man ska uppnå deras program och om behovet av ett nytt parti.
Våra varningar om konsekvenserna av att stödja Hillary har tragiskt bekräftats. Om Sanders hade fortsatt att köra hela vägen till november, som vi och många andra uppmanade till, skulle det ha radikalt förändrat valets karaktär. Han skulle ha nästan säkert trängde sig in presidentdebatter och då skulle vi just nu diskutera den omedelbara frågan att bilda ett nytt parti för de 99% baserat på de många miljoner röster han skulle ha fått. Detta är en enorm möjlighet som missats.
Socialist Alternative stödde Jill Stein från de Gröna som fick drygt en miljon röster eftersom hon också lagt fram en plattform som i sak talade för arbetande människors intressen. Stein kampanj hade många begränsningar, men trots dem visar de röster hon fick i liten skala den stora potential som finns för att utveckla ett massalternativ till vänster.
Valet av Donald Trump är en katastrof som kommer att ha många negativa konsekvenser. Men det är också ett led i pågående politiska och sociala omvälvningar i USA. Kapitalismen och dess institutioner är misskrediterade som kanske aldrig förr, en process som fortsatte ända till valkampanjens slut då FBI ingrep i den politiska processen och med Trumps obevekliga tal om ett ”riggat” politiskt system.
Det kommer oundvikligen att finnas utbredd förtvivlan i delar av vänstern och en känsla av att alla försök att flytta samhället framåt är hopplösa. Det är absolut nödvändigt att gå emot denna stämning. Verklig förändring som Bernie Sanders korrekt påpekat kommer nerifrån och upp, från massrörelser på arbetsplatserna och gatorna.
Trumps seger representerar ”kontrarevolutionens piskrapp.” Det kommer att bli kaos och provokationer som förmår miljoner att försvara sig. Detta är anledningen till att de som har radikaliserats i den gångna perioden måste fördubbla sina ansträngningar för att bygga upp en verklig massrörelse för förändring, oberoende av företagens kontroll. De sociala rörelserna under de senaste åren och särskilt Black Lives Matter visar möjligheterna.
Men det är också viktigt att se att Trump oundvikligen kommer att svika sina supportrar. ”Att bygga en mut” kommer inte att skapa miljontals bra jobb som kan ersätta de som förlorats av ny teknik och handelsavtal. Och även om han talar om att investera i modern infrastruktur har han också åtagit sig att genomföra ytterligare massiva skattelättnader för miljardärer som han själv. En massrörelse mot Trump kommer att behöva vända sig direkt till den vita arbetarklassen och förklara hur vi kan skapa en framtid där alla ungdomar kan få en anständig framtid snarare än att försöka återskapa ”amerikanska drömmen” genom fördjupad rassegregering. En sådan framtid kan endast uppnås med en socialistisk politik.
