foto: Shaun Arendse
Missnöjet gror mot den korrupta ANC-regeringen och en rad politiska strejker har genomförts.
Den 30 september kallade Unite Against Corruption, som samlar en mängd olika organisationer, till protestmarscher på flera orter i Sydafrika. Korruptionen, som genomsyrar samhället och drabbar arbetare och fattiga hårt, var den uttalade huvudsakliga måltavlan. För många leder korruptionsfrågan direkt till behovet av kamp mot regeringen och det kapitalistiska systemet som föder och göder korruptionen. Nu stundar två olika politiska strejker på samma fråga den här veckan.
Samtidigt som Sydafrika är ett rikt land, med oerhörda mineraltillgångar som grund, lever över hälften av befolkningen i svår fattigdom. 14 av landets ungefär 50 miljoner invånare har inte mat för dagen. Ungdomsarbetslösheten ligger på 60 procent och miljontals bor i skjul utan el, vatten och avlopp. Korruptionen berör allas liv.
Den nuvarande ANC-regeringen under president Zuma är en synonym för korruption. Presidentens ombyggnad av sin bostad i det lilla samhället Nkandla, som kostade 246 miljoner rand (omkring 150 miljoner kronor) och som betalades med skattepengar, är det främsta hatobjektet. Zumas palatsliknande lantbostad i Nkandla har bland annat utrustats med ”säkerhetsåtgärder” i form av egen vårdcentral, polisstation, boskapsinhägnader och swimmingpool.
Nkandla är inte ensamt. En systematisk förskingring äger rum inom stat, provinser och kommuner. Endast en minoritet av Sydafrikas kommuner klarar sig utan revisionsanmärkningar. Att politiker ger lukrativa kontrakt till utvalda vänner och släktingar är ett exempel på den pågående förskingringen – från det offentliga till privata fickor. Enligt en uppskattning har sådan här korruption kostat Sydafrika 700 miljarder rand (ungefär 424 miljarder kronor) de senaste 20 åren.
Korruption är också den privata sektorns grundbult. En PwC-studie (PricewaterhouseCoopers, ett globalt revisions- och konsultföretag) fann år 2014 att Sydafrikas kapitalister är ”världsledande i pengatvätt, mutor, korruption, upphandlingsbedrägeri, förskingring av tillgångar och IT-brottslighet”.
Multinationella storföretag stjäl, via en rad förskingringsmekanismer, årligen omkring 300 miljarder kronor från Afrikas länder. Afrikas fattigaste länder tappar enorma skatteintäkter på det här sättet. Även Sydafrika är hårt drabbat. Ett typiskt exempel är gruvbolaget Lonmin, ökänt för strejken som besvarades med massakern i Marikana år 2012, som under åratal noggrant har underrapporterat sina vinster och undvikit skatt och samtidigt hållit löner och miljöhänsyn på svältnivå.
Att korruption är en explosiv fråga att mobilisera kring är tydligt. Unite Against Corruption hade som mål att samla 100 000 demonstranter onsdagen den 30 september. I huvuddemonstrationen i Pretoria deltog ändå bara 4 000 personer. Entusiasmen och det överlag unga deltagandet utanför regeringsbyggnaderna i Pretoria och en handfull andra städer kunde inte skyla över att det här var långt under förväntan.
En bidragande orsak var att metallfacket NUMSA, som har tagit avstånd från ANC och som uteslutits ur fackfederationen Cosatu (Sydafrikas största fackliga federation), hade ställt in sitt deltagande i sista stund. Anledningen var att man inte i tid fått tillstånd att genomföra en laglig strejk i samband med demonstrationen som hölls på förmiddagen. Nu planerar NUMSA att genomföra strejken den 14 oktober.
NUMSA kräver bland annat stopp för den massiva olagliga kapitalflykten som regeringen ser genom fingrarna med, förstatligande av en rad storföretag och mineraltillgångar och att lokal produktion gynnas istället för export.
Om strejken blir av kommer den att vara en välbehövlig skärpning av tonen i protesterna mot storföretagens och regeringens korrupta symbios.
Den bisarra möjligheten till två politiska strejker mot korruption på onsdag och torsdag under denna vecka är en varning till arbetarledarna. Efter att NUMSA offentliggjorde sina planer på en politisk strejk, som per definition inte bara omfattar NUMSA:s egna medlemmar utan alla arbetare, meddelade Cosatu att man ämnar genomföra en politisk strejk i samma fråga dagen innan.
En kraftmätning på Johannesburgs gator väntar med andra ord mellan det uttalat socialistiska NUMSA, som har brutit med ANC och utlovat bildandet av ett nytt arbetarparti, och återstoden av Cosatu, dominerat av ANC-lojala, förborgerligade karriärister.
Det står ännu inte klart hur övriga fackförbund inom Cosatu, där åtta tidigare har visat stöd för NUMSA, kommer att ställa sig. Om inte NUMSA-ledarna och andra fackledare runt dem, som den sparkade före detta generalsekreteraren för Cosatu Vavi, aviserar beslutsamma och trovärdiga initiativ till en ny, kämpande och arbetarstyrd facklig federation, kan det uppsplittrade och försvagade läget bli varaktigt.
Det låga deltagandet den 30 september är en varning till Unite Against Corruption, som domineras av NGO-folk, att deras försök till att ”ena alla’” genom att tona ned och avpolitisera budskapet, till exempel genom panikslagna förnekanden av att demonstrationerna skulle vara ”mot regeringen” eller ”anti-ANC”, bara leder till att det stora flertalet inte ser någon poäng med att delta. Medan de stora massorna saknades den 30 september gick flera ANC-politiker med i tågen. ANC-regeringen har svarat motståndet mot korruptionen med planer på att bilda ett ”anti-korruptionsforum” för att ”lösa problemet”. Men korruptionen är inget olyckligt undantag, utan en regel under kapitalismen.
Att korruptionen är så utbredd i Sydafrika beror på att den inhemska kapitalismen är i en total återvändsgränd. Eftersom ingen grundläggande förändring har ägt rum sedan apartheidsystemet försvann – ekonomin domineras fortfarande av i stort sett samma gamla vitägda storföretag – har parasitär verksamhet som korruption i mer eller mindre oförtäckt form blivit det enda sättet för ANC att nå sitt historiska mål att skapa en svart kapitalistklass.
Varken då, som terrorstämplad befrielserörelse, eller nu, som korrumperat regeringsparti efter att däremellan ha varit en storföretagens och kapitalismens räddande ängel, kommer ANC att befria Sydafrikas arbetare och fattiga.
Om NUMSA fortsätter att släpa fötterna efter sig med infriandet av löftet om ett nytt socialistiskt massparti kan ANC ändå tillåtas behålla ett grepp. Samtidigt kan andra krafter växa, som exempelvis Julius Malemas Economic Freedom Fighters och högerpartiet Democratic Alliance, vilka lika lite som regeringen har en väg ut ur kapitalismens mardröm. Korruptionsfrågan kräver ett socialistiskt svar och ett massparti som kan ge det svaret. ■
