Året 1905 ger lärdomar för revolutioner idag

2011-10-07 11:47:56


Ny bok från Rättviseböcker: Året 1905 – Den första ryska revolutionen av Leo Trotskij. Beställ nu: 99 kronor + porto. E-posta rattvisebocker@socialisterna.org eller ring 08-605 94 03

Leo Trotskijs bok Året 1905 kommer nu ut för första gången på svenska. År 2011 med en våg av revolutioner i Nordafrika och Mellanöstern är det särskilt passande.

Likheterna med Ryssland 1905 är fler än det som skiljer. De lärdomar som Leo Trotskij förmedlar i denna bok håller utan tvekan över 100 år senare. Det handlar om:

• vilka motsättningar som leder fram till revolutionen,
• ungdomens tändande gnista,
• revolutionens blixtsnabba politisering av hela samhället, arbetarklassens avgörande roll,
• den styrande regimens blodiga kontrarevolution,
• arméns avgörande betydelse, imperialismens stöd till diktaturerna,
• och framför allt att en situation av dubbelmakt måste leda till ett avgörande – revolutionen måste fullbordas.
  

Den ryska revolutionen 1905 var den mäktigaste arbetarkampen världen dittills sett, de största generalstrejkerna och den mest avancerade förberedelsen för ett väpnat arbetaruppror. Bondemassorna på landsbygden reste sig i oräkneliga uppror där storgodsägare fördrevs och jorden ockuperades. Det krävdes över två år av skoningslös kontrarevolution – pogromer, massakrer, massarresteringar – för att rädda tsarens reaktionära regim.

Ryssland styrdes av den mest reaktionära och förtryckande regimen i Europa. Tsarens ­totalitära makt var inte olik Libyens diktator Gaddafis hundra år senare. I ingetdera fallet innebar regimens vidskepliga inskränkthet eller tortyren av oppositionella något hinder för handel och diplomatiska förbindelser med Västvärlden.
Trotskij visar att borgarklasserna runt om i Europa, inklusive den ryska, ”varken ville eller kunde bli en del av den borgerliga oppositionen i Ryssland”. Borgarna – hur demokratiska de än ville framställa sig – gjorde enorma vinster dels på den ryska statens skulder, dels genom att bygga jättelika fabriker i ett ­Ryssland där regimen höll arbetarna nere i slavarbete. Det var på motsvarande sätt som kapitalet i Väst idag gör vinster genom att förläg­ga produktion i Kina. Prat om demokrati väger lätt jämfört med möjligheten till superprofiter.    Äv­en i Egypten, Libyen och Saudi­arabien har oljebolagens vinster och imperialismens makt tystat den demokratiska borgerlighetens kritik av diktaturer.
Men tsarregimens skenbara stabilitet kunde inte förhindra att revolutionära motsättningar laddades upp. Den förnedrande förlusten i kriget mot Japan 1904 manifesterade Rysslands återvändsgränd – politiskt, ekonomiskt, socialt; på landsbygden och i städerna; i Ryssland självt och i de förtryckta nationerna in­om tsar-Rysslands gränser.

1905 visade att det var i de enorma fabrikerna som motståndet till diktaturen skulle leda till handling. I början av januari inleddes en strejkvåg i Sankt Petersburg.
Kapitalisterna var oroliga. Med den svenske oljedirektören ”Em­anuel Nobel i spetsen uppvaktade de regeringen och krävde besked om hur myndigheterna tänkte skydda deras egendom mot demonstranterna. Svaret blev att regeringen tänkte kalla in militär för att upprätthålla ordningen” (Börje Isaksson i boken 1905 De glömda revolutionerna).
Tsarens metoder för att ”upprätthålla ordningen” var desamma som Mubaraks i Egypten, som denne ställdes inför rätta för i slutet av sommaren 2011. Arbe­tarnas protestmarsch den 9 janu­ari för att vädja till tsaren besvarades med en massaker som slutade med 4 600 dödade och sårade. Den 9 januari gick till histo­rien som den blodiga söndagen, den första ryska revolutionens inledning. Vid motsvarande marscher dödades ett 70-tal i Riga och minst 90 i Warszawa.
Arbetarnas svar blev att strejkerna utvidgades. Under resten av januari och i februari spreds strejkrörelsen till 122 städer och byar. Men upproren slogs ner och regimen verkade behålla ­greppet, vilket också liknade Tunisien och Egypten under de första veckor­nas revolution.
Men den ryska arbetarklassen var ännu inte besegrad och i oktober kom höjdpunkten. Huvuddelen av Trotskijs bok handlar om denna period. Den 10 oktober samlades för första gången sovjeten i Sankt Petersburg, ett arbetarråd som en månad senare representerade 200 000 arbetare. Det var sovjeten som organiserade och ledde de stora generalstrejkerna. Sovjetens ”drivande kraft var den 26-årige Lev Trotskij”, som blev sovjetens andre och siste ordförande (citat ur Isaksson).

En revolution betyder att ­massorna utmanar de styrande fullt ut och försöker ta makten över samhället.
Strejkerna i Ryssland, som i år i Egypten och Tunisien, innebar att massorna skakade av sig tidigare rädsla.
Arbetarnas självförtroende och medvetenhet om sin egen styrka ökade tusenfalt. Ett par miljoner arbetare hade hela landet i sitt grepp. Tidigare ”omöjliga” krav – kortare arbetstid, mötes- och tryckfrihet – uppnåddes genom kamp. Kapitalisterna såg sig till och med tvingade att betala ut lön för strejkdagarna.
Revolutionens svallvåg befriar alla förtryckta. Kvinnokampen gjorde enorma framsteg 1905. Fördomar och rasistiska idéer tappade stöd. Nya tidningar som sa sanningen om tsaren fick en masspublik.
Att studera tsarregimens agerande är ovärderligt för den som vill förbereda sig för nya revolutioner. Det huvudsakliga medlet var det traditionella, polis och militär sattes in. Men där fanns också eftergifter, reformer och byten på ministerposterna som räckte för att skapa illusioner hos borgarna och delar av massorna.
Precis som 1905 är revolu­tionerna 2011 oavslutade. Den gamla maktapparaten finns kvar, även om den på grund av massornas styrka har ett begränsat manöverutrymme.
Ur Per-Åke Westerlunds introduktion