Hur många svenskar vet vilken behandling asylsökande möts av på Migrationsverket? Efter 8 timmar i myndighetens lokaler kan jag ge en glimt. Jag följde med en asylsökande från Iran på hans första intervju efter att han lämnat in en ny ansökan. Vi kan kalla honom ”Hassan”.”Du ska vara här 08.30 för intervju. Det är mycket folk, så tänk på att vara i tid”, har man sagt till honom.
Före den utsatta tiden befann vi oss på Migrationsverket. Person efter person undrade vad som tog sådan tid, alla fick svaret ”Vänta”. Tre timmar efter den inbokade tiden fick vi komma in till intervjun. Hassan skulle berätta om sina asylskäl och vilka nya uppgifter som ska läggas till i ansökan.
Vi träffade en måttligt trevlig handläggare, ointresserad och likgiltig för såväl sina frågor som de svar han fick. Han visade en total oförståelse för den situation som Hassan befinner sig i och vad han varit med om. Han tyckte det var konstigt att Hassan hållit sig gömd i landet efter avvisningsbeslutet och att han nu söker på nytt. Mellan varje fråga suckade han lätt, lekte med pennan eller himlade med ögonen. Vad Hassan berättade rörde honom inte.
Han var tydligt irriterad över att behöva sitta och lyssna. Hela hans kroppsspråk signalerade ’jag skiter i vad du säger, men gör det snabbt så jag kommer härifrån’. ”Vad heter din mamma?”, ”Hur många syskon har du?” frågar han, och fick svar. ”Jag hade en bror till, men han mördades.”, ”Det bryr jag mig inte om. Det hör inte hit, jag frågade om din nuvarande familj”, blev svaret.
Som om en politisk flyktings berättelse om kamp mot den iranska diktaturen, om att utsättas för tortyr och om mord på släktingar inte skulle ha med saken att göra! Vad har då med saken att göra i en intervju hos Migrationsverket?
Om man har fått sådana svar när man berättar om sitt livsöde, fortsätter man då att berätta om andra hemska saker man har varit med om? De som våldtagits eller torterats: skulle de våga berätta det för en handläggare som denna? Och gör de det inte, heter det istället att de inte är trovärdiga då de inte har berättat allt i första intervjun.
Efter en timma var det dags för lunch för handläggaren. ”Kom tillbaka klockan 13.00”, fick vi veta. När handläggaren hade fått sin lunch och sitt kaffe kallades vi återigen in.
Fler frågor förväntade man sig då. Men nä, då var intervjun i praktiken slut. Den riktiga intervjun kommer senare. Man undrar varför en hel lunch behövdes däremellan… Ok, men nu skulle vi i alla fall få åka hem? Nä, nu väntade ny fotografering och fingeravtryck: ”Sätt er ned här och vänta så ropar de på er. Gå ingenstans. Går du ut och röker och de ropar, då missar du platsen och får komma imorgon, så vänta här.” Och återigen gick timmarna. Personer i den fulla väntsalen hade liknande berättelser.
Hassan frågade gång på gång när han skulle få komma in. Han hade sina barn med sig och de började bli trötta. Ingenting hände. Personligen blev jag förbannad och gick fram och frågade vad f-n som pågick när han inte fick komma in och fotas. Oj, helt plötsligt frågade en svensk och då blev det fart! Det visade sig då att han inte fanns med på listan för fotografering. Handläggaren hade inte skrivit upp honom… Efter att fotografen varit upp till handläggaren kunde det konstateras att Hassan skulle fotograferas. Men först vänta. Efter att totalt ha varit 8 timmar på Migrationsverket fick vi äntligen lämna det, men nu väntar en tid för den ”riktiga intervjun”. Hur länge ska Hassan och hans barn få sitta i väntrummet den gången?
