Låt oss så till slut i korthet sammanfatta vår utvecklingsgång.I. Medeltida samhälle: Individuell småproduktion. Produktion för den omedelbara förbrukningen antingen av producenten själv eller hans feodalherre.
Blott i de fall då ett produktionsöverskott över denna förbrukning uppträder, utbjudes detta överskott till försäljning och tillfaller utbytet: varuproduktion alltså i sin första början. Men redan nu gror inom den anarkin i den samhälleliga produktio- nen.
II. Kapitalism: Koncentration av de hittills spridda produktionsmedlen i stora verkstäder, därmed deras förvandling från den enskildes produktionsmedel till samhälleliga – en för- vandling som i det stora hela inte berör formen för utbytet. De gamla tillägnelseformerna förblir i kraft. Ka- pitalisten uppträder: i sin egenskap av ägare till produktionsmedlen tillägnar han sig också produkterna och gör dem till varor. Produktionen har blivit en samhällelig akt; utbytet och med det tillägnandet har blivit individuella akter, akter av den enskilde: privatkapitalisten tillägnar sig den samhälleliga produkten.
En grundmotsättning som ger upphov till alla de motsägelser, i vilka det nuvarande samhället rör sig och som storindustrin bringar i dagen.
A. Producenten skiljes från produktionsmedlen. Arbetaren dömes till livstids lönearbete. Motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.
B. De lagar, som behärskar varuproduktionen, framträder och verkar i allt mäktigare skala. Tygellös konkurrenskamp. Motsättningen mellan den samhälleliga organisationen i den enskilda fabriken och den samhälleliga anarkin i totalproduktionen.
C. Å ena sidan fullkomnas maskinerna, något som konkurrensen gör till ett ofrånkomligt bud för varje enskild kapitalist och som betyder att ett ständigt stigande antal arbetare avskedas, en industriell reservarmé skapas. Å andra sidan obegränsad utvidgning av produktionen, likaledes en konkurrensens tvångslag för varje fabrikant. Från båda sidorna en oerhörd utveckling av produktionskrafterna, ett överskott av anbud utöver efterfrågan, överproduktion, marknaderna överfylles, kriser vart tionde år, felaktigt kretslopp: här överflöd av produktionsmedel och produkter; där överflöd av arbetare utan sysselsättning och utan existensmedel. Men dessa båda hävstänger för produktionen och det samhälleliga välståndet kan inte förenas, emedan produktionens kapitalistiska form förbjuder produktivkrafterna att verka, produkterna att cirkulera, med mindre än att de först förvandlats till kapital, något som just deras eget överflöd förhindrar. Motsägelsen har stegrats till absurditet: produktionssättet rebellerar mot utbytesformen. Bourgeoisin har överbevisats om sin egen oförmåga att i fortsättningen leda sina egna samhälleliga produktivkrafter.
D. Till och med kapitalisterna tvingas delvis erkänna produktivkrafternas samhälleliga karaktär. De stora produktions- och kommunikationsorganismerna blir utsatta för tillägnelse, först från aktiebolagen, senare från trusterna, så från staten. Bourgeoisin visar sig vara en överflödig klass. Alla dess samhälleliga funktioner utföres nu av avlönade tjänstemän.
III. Socialistisk revolution, motsägelserna upplöses: proletariatet griper den offentliga makten och för- vandlar med tillhjälp av denna makt de samhälleliga produktionsmedlen, som håller på att glida bourgeoisin ur händerna, till allmän egendom. Genom denna akt befriar proletariatet produktionsmedlen från deras hit-
tillsvarande kapitalegenskap och ger deras samhälleliga karaktär full frihet att göra sig gällande. En samhällelig produktion enligt förutbestämd plan blir nu möjlig. Produktionens utveckling gör de olika samhällsklassernas fortsatta existens till en anakronism.
I den mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, dör också statens politiska auktoritet bort. Människorna, som äntligen blivit herrar över sin egen samhällsordning, blir därmed också herrar över naturen, herrar över sig själva – fria.
Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift.
Att utröna dennas historiska betingelser och därmed själva dess natur och så bibringa den i dag under- tryckta klass, som är kallad att utföra handlingen, medvetandet om dess eg-en aktions betingelser och natur – det är uppgiften för den proletära rörelsens teoretiska uttryck: den vetenskapliga socialismen.
Friedrich Engels, i mars 1880
