Historisk kris i Israel

2008-09-01 14:34:22




Premiärminister Ehud Olmerts nyligen tillkännagivna avgång är ett tecken på den gryende politiska krisen i Israel. Att ockupationen av de palestinska områdena gått in i sin mest brutala fas och den ekonomiska nedgången lurar runt hörnet är välkända fakta. Minst lika viktigt, men mindre omtalat i västliga media, är att antalet strejker och demonstrationer i Israel är högre än på länge. Offensiv har talat med Neta Most, Shahar Ben-Khorin och Eyal Atsey Pri från Maavak Sozialisti (CWI i Israel).

­– Dagens politiska kris har ekonomis­ka orsaker. Det började med 80-talets privatiseringar och Manpowerföretag, förklarar Eyal.
– Folk började inse att saker långsamt höll på att bli sämre i takt med att pengar fördes från det offentliga till det privata.
Också regeringens allt brutalare ekonomiska politik mot de palestins­ka områdena får svåra ekonomiska konsekvenser.
Shahar berättar att av de omkring        4 000 fabriker av olika slag som fanns på Gazaremsan för två år sedan, är nu bara 200 kvar.
Det betyder att 150 000 industriarbetare – motsvarande 20 procent av den palestinska arbetskraften – har förlorat jobben. Palestinas BNP har minskat med 70 procent sedan 1997 och 85 procent av palestinierna är idag beroende av FN:s matprogram.
Samtidigt för Hamas en politik som går ut på att blidka Israel: man har lovat att göra budgetbesparingar på omkring 20 procent, vilket betyder att 40 000 jobb måste bort, och att frysa lönerna i tre år för att sanera den palestinska ekonomin, som är svårt skuldsatt efter åratal av israeliska sanktioner.

Stämningen bland många palestinier är idag så uppgiven att de anser att deras enda möjlighet till ökat inflytande är att konkurrera ut den isra­eliska befolkningen numerärt, sam- tidigt som det bland många israeliska judar finns en historiskt rotad skräck för att hamna i minoritetsställning. Följaktligen har de låga födelsetalen i Israel och de höga i Palestina blivit en viktig politisk fråga.
– Maavak Sozialisti förespråkar en tvåstatslösning. Samtidigt betonar vi att en hållbar tvåstatslösning inte kommer att uppnås så länge de kapitalistiska krafterna dominerar och den styrande politiska eliten får fortsätta med att piska upp de nationella stämningarna. Lösningen på konflikten är länkad till en socialistisk omvandling av hela regionen.
– Israelerna har länge sett sin stat som den enda garanten för fortsatt trygghet och säkerhet. Men idag är förtroendet för staten rekordlågt.
Eyal berättar att en nyligen publicerad undersökning visar att bara 15 procent har förtroende för politiska partier och att över 90 procent anser att Israel är en korrupt stat.
Högst stöd bland de statliga institutionerna åtnjuter Israels armé med 70 procent. Men armén har sina egna problem.
– Ett tecken på den växande fient­ligheten mot staten är att man inte längre lyckas övertyga folk om att gå in i armén, förklarar Shahar.
Han säger att medan det förut var självskrivet att göra den långa värnplikt som just nu är tre år för män och två för kvinnor, gör många unga idag sitt bästa för att slippa den. Oviljan begränsar sig inte till de unga. Shahar uppskattar att hälften eller över hälf­ten hoppar över sina repmånader.

En allt större del av arméns bas har förskjutits till den israeliska medelklassen: idag riskerar många arbetare till och med att förlora sina arbe- ten om de gör värnplikten. Det finns också exempel på hela divisioner som helt enkelt reser hem igen och vägrar att delta i militärens arbete, vilket kan liknas vid ett slags strejker.
– Men stämningen kring det militära är förvirrad, påpekar Neta.
– De flesta skulle nog fortfarande säga att armén gör ett viktigt jobb, men de skulle tillägga att de inte vill delta i försvaret själva.
– Den nationalistiska, sociala propaganda som Israels regeringar använt för att få det att framstå som att Israel tar hand om de sina har tunnats ut och genomskådats, säger Shahar.
Klasskillnader har funnits i Israel liksom i andra länder, men inom den judiska befolkningen har lojaliteten mot staten hittills varit stor.
– Men idag lever en tredjedel av de som överlevde Förintelsen under ­fattigdomsgränsen och de försenade skadestånd för Förintelsen som strömmat in från Tyskland har aldrig kommit de verkliga offren till del.

I år har två anmärkningsvärda strejkrörelser vuxit fram i Israel. I det ena fallet var det oorganiserad kafé- och restaurangpersonal som strejkade för första gången, och i det andra lärare. Lärarstrejken stöddes av en demonstration med 100 000 deltagare:
– Lärarstrejken var en historisk händelse. Vanligtvis när lärare strejkar förblir folk kallsinniga, eftersom man har tyckt att de tjänat förhållandevis bra. Men nu när strejken inte begränsades till en lönefråga, utan riktade sig mot regeringen fick den snabbt ett brett stöd. Vi sålde vår tidning och hade en namninsamling som folk kö­ade för att få skriva på, säger Shahar.
– Lärarna pressade sitt fack till att driva kampen vidare. Det sattes upp strejkommittéer i dussintals skolor och det genomfördes studentstrejker till stöd för lärarna. Oberoende organisering är avgörande för framgång.

– Just nu finns en nyväckt klassmedvetenhet i Israel, konstaterar Shahar.
– Vi kan tala om klassfrågor på Israels gator, men inte om tvåstatsfrågan. Den anses inte vara en politisk fråga och folk förväntas över huvudtaget inte ha en åsikt om krig och fred. Och det tjänar de styrande politikernas intressen – för dem skulle det vara förödande att inte kunna spela ut det nationella kortet.
– Vår lösning ligger långt ifrån Osloavtalets (1993) skrivelse, som togs högt över vanligt folks huvuden. Vi tror inte att en hållbar tvåstatslösning kan nås utan kamp underifrån för ett socialistiskt samhälle. Vi anser att den fackliga rörelsen borde ta initiativ till gemensam kamp, till exempel genom lönefrågan, genom att driva krav på rätten till lika lön för palestinier och minoriteter. Det är också ett faktum att Mellanöstern utan de nationella frågorna och den etniska splittringen skulle lik­na Latinamerika idag ifråga om klasskampens nivå. Det råder ing­en tvekan om att det bara är arbetar­klassen som kan få ett slut på sprid- ningen av blodbadet.
Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!