Kamprörelsen behöver återuppbyggas och beväpnas med ett politiskt program samt en strategi för framgång.
Nigeria Labour Congress (NLC, Nigerias största fackliga centralorganisation) blåste av sin obegränsade strejkaktion mot bränsleprishöjningen den 22 maj, bara tre dagar efter att den inleddes. Det var den första strejken mot bränsleprishöjningar som inte åstadkom några eftergifter i form av prissänkningar.
Strejken var den minst framgångsrika av de tio generalstrejker som har genomförts sedan återgången till civilt styre i Nigeria år 1999. Vi måste lära oss av denna erfarenhet för att kunna försäkra oss om att framtida kamper blir framgångsrika.
Även om strejkaktionen var relativt framgångsrik i vissa delstater blev den ett rejält misslyckande i de två viktigaste städerna: Lagos och Abuja. Allt var också som vanligt i de större städerna Kano och Port Harcourt. Strejken var däremot framgångsrik i Oyo och Osun, två delstater där medlemmar från Democratic Socialist Movement (DSM, CWI i Nigeria) var särskilt aktiva.
Det finns flera skäl till varför generalstrejken slutade i ett misslyckande, men huvudskälet var att NLC-ledarna, som utlyste strejkaktionen, inte hade förberett kampen. Till det ska läggas den strejkbrytarroll som ledningarna för Trade Union Congress (TUC, facklig centralorganisation betydligt mindre än NLC), NUPENG och PENGASSAN [fackförbund som bland annat organiserar olje- och gasarbetare] samt en högerfraktion inom NLC, spelade genom sin vägran att delta i kampen.
Sedan presidentvalet ifjol har det rått en ny situation i Nigeria där å ena sidan många hoppades på att den nye presidenten Muhammadu Buharis administration verkligen skulle ”förändra” saker och å andra sidan fanns den allt mer kännbara inverkan av världsekonomins inbromsning, särskilt oljeprisfallet. Regeringen släppte mot denna bakgrund lös en överväldigande flodvåg av propaganda för avregleringar och avskaffande av de så kallade subventionerna av bränslepriset.
DSM-medlemmar uppmanade i offentliga uttalanden och på möten innan strejken till en 48- eller 72-timmarsstrejk till att börja med, tillsammans med bildandet av aktionskommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden, också på lokala, delstatliga och nationella nivåer, för en effektiv mobilisering och organisering av en framgångsrik strejk. Detta kunde ha byggt en stabil grund för fortsatt kamp. Men tyvärr valde NLC-ledningen att utlysa en obegränsad strejk utan tillräcklig mobilisering och förberedelse.
Att många fackliga ledare tror på avreglerings- och privatiseringspolitik och har illusioner om Buhariregeringen förklarar varför de inte agerar tillräckligt beslutsamt och tvekar att mobilisera arbetarna mot regeringens nyliberala politik. Det har rått svår bränslebrist under lång tid utan att de fackliga ledarna har ingripit.
De senaste höjningarna av bränslepriset har, även om generalstrejken inte var någon framgång, emellertid hjälpt till att avslöja regeringen.
Buhari har valt att göra gemensam sak med privata profitörer på de fattiga massornas bekostnad och bristen på bränsle blir allt värre. Nya prishöjningar hotar.
Detta kommer att få de arbetande att dra slutsatsen att Buhariregeringen, precis som sin föregångare Jonathan-administrationen, är vänligt inställd till de rika och fientlig mot de fattiga.
Efter generalstrejkens bakslag behöver det grundläggande arbetet för en ny folkligt stödd generalstrejk genomföras på ett seriöst sätt. Kamprörelsen måste återuppbyggas och beväpnas med ett politiskt program och en strategi som kan leda till framgång.
En kamp som omedelbart måste inledas är på frågan om outbetalda löner, något som berör arbetare i 26 av landets 36 delstater. De fackliga ledarna måste börja mobilisera till beslutsamma aktioner i denna fråga. Det skulle också bidra till att vinna stöd för NLC:s nya krav på en minimilön på 56 000 naira (2 340 kronor). Arbetarrörelsen borde också organisera en nationell samordning av olika lokala kamper ifråga om elpriser och dålig elförsörjning.
DSM uppmanar arbetare, unga och massorna att ansluta sig till oss i våra ansträngningar att bygga Socialist Party of Nigeria (SPN) likaväl som i vår agitation för ett massarbetarparti med ett socialistiskt program.
