Personalpoolen i Luleå hotas av nedläggning. Poolen består av 36 fast anställda som rycker ut som vikarier inom Socialförvaltningens verksamheter, det vill säga äldreboenden, hemtjänst med mera. Nu ska de omplaceras som timvikarier istället. Risken för sämre arbetsmiljö är stor, då timvikarier inte har någon friskvård, ingen jobbsäkerhet, inga personalmöten och ingen vidareutbildning.En timvikarie vet aldrig heller hur mycket lön som väntar i slutet av månaden. Något som leder till ökad stress.
De anställda är dock inte de enda som drabbas. Jag tänkte berätta några tankar från brukarens roll.
Jag känner mig så trygg när jag vet att det är mina personliga assistenter som kommer och hjälper mig varje dag. Men ibland kan något komma emellan, till exempel sjukdom, och då kommer det en vikarie.
Jag ser ju även vikarier som änglar. De har nog en ganska otacksam arbetsuppgift; att vara på nya ställen hela tiden och inte veta hos vem de ska jobba nästa dag.
När det skickas en vikarie från vikariepoolen, så anstränger de sig för att försöka skicka en vikarie som har varit hos mig tidigare.
Jag har då nu fått höra att poolen ska läggas ner och att de ska ta in timvikarier. Jag vet inte hur det kommer att fungera. Tyvärr så antar jag att det kommer att bli olika människor varje gång.
Att det kommer olika människor varje gång försvårar situationen för mig. Det är ju så omständligt att varje dag behöva försöka förklara ”hur man behöver hjälp”, och om det är av en orsak som inte direkt syns så är det ju, förståeligt nog, extra svårt att beskriva hur man behöver hjälp.
Nu är ju jag så väldigt lycklig som har så friska personliga assistenter, men ändå kommer ju något emellan ibland.
Jag som då inte riktigt har koll på att få ”struktur på dagen” behöver hjälp med det av mina personliga assistenter.
På morgonen läser jag och min assistent almanackan som ligger på köksbordet. Säg att det står tre ”punkter”, eller ofta fler. Då kommer vi självklart överens om att vi avverkar dem i tur och ordning.
Men jag kommer sällan ihåg punkt två och tre. Om jag då har en ny vikarie för dagen och jag har jag glömt bort att be om hjälp för att komma ihåg punkt två och tre när vi redan har farit hemifrån, då blir det svårt.
Jag vet inte om det blir någon tydlig bild av mitt problem. Ni kanske tänker ”Men jag har också svårt att komma ihåg ibland”.
Jag kan bara säga ”Synd för er”, men för mig är det inget tillfälligt förekommande. Jag försöker skriva små lappar och glömmer sedan bort lapparna. Och jag vet inte hur många fickalmanackor jag har köpt och försökt hålla koll på/med/i.
Nedläggandet av poolen skulle försvåra för mig som brukare, då det är en trygghet att få hjälp av människor jag redan känner igen och som känner till mina behov.
Jag skulle uppskatta om poolen fick vara kvar!
Britta Berggren, medlem i RS Luleå Västra partiförening
