foto: Norsteds
”De nya hårda asyllagarna drabbade främst syrier och eritreaner, som i regel fick skydd som alternativt skyddsbehövande. De hade inte mindre behov av familjeliv. Och varför skulle deras uppehållstillstånd vara kortast?” Det skriver advokaten Viktor Banke i sin bok Andrum – Om stölden av en flyktingkris och om de bestulna (Norstedts, 2017).
Det är en är en engagerande och gripande skildring om vad som hände den dramatiska senhösten 2015 då regeringen med hjälp av en chockdoktrin genomförde den allvarligaste inskränkningen i asylrätten i modern tid. De nya lagarna, ID- och gränskontrollerna sände signalen till världens flyktingar att Sverige är stängt och kommer så att förbli oavsett hur omvärlden ser ut.
Viktor Banke har företrätt många asylsökande och han har gett flyktingarna en stark röst i den offentliga debatten. Med utgångspunkt från enskilda fall blir hans bok till ett skakande vittnesmål om den politiskt sanktionerade misshandel som asylsökande utsätts för. Barnen är särskilt utsatta.
Tyvärr ser Viktor Banke ingen ljusning, utan erkänner i slutet av boken att han är uppgiven och egentligen inte har något rakt svar på frågan vad regeringen skulle ha gjort istället i november 2015. Men det korta svaret är: Stå upp för flyktingars rättigheter och låta den flyktingsolidaritet – civilsamhällets och frivilligarbetets samt även flera kommuners insatser –genomsyra politiken.
Det skulle självfallet ha krävt en annan regering och en organiserad kamprörelse till asylrättens försvar. Det var i avsaknad av den sistnämnda som regeringen till sist och med hänvisning till hot mot rikets säkerhet kunde införa de speciallagar mot asylrätten, som nu möter ett allt större motstånd. Inte minst Ung i Sveriges sittstrejk har gett ny kraft till asylkampen och kravet på flyktingamnesti.
Offensiv har i en rad artiklar skildrat den chockdoktrin som regeringen använde sig av för att drastiskt förändra samhällsklimatet och snabbt kunna genomföra en total omläggning av flyktingpolitiken.
Det alarmistiska talet om en hotande ”systemkollaps” blev inom loppet av några veckar till en absolut sanning, som backades upp av hela det borgerliga etablissemanget och statsmaskineriet. Det i sin tur gjorde det möjligt för högern och Sverigedemokraterna, som hade hukat under flyktingsolidariteten, att åter höja rösten. Inom loppet av några veckor hade en total scenförändring ägt rum.
Viktor Banke var en de 15 000 som var på Medborgarplatsen den 6 september 2015. Det var en regnig och kylslagen söndag, men trots vädret och kort varsel samlade manifesta-
tionen för människor på flykt i Stockholm fler än exempelvis S- och LO:s 1 maj-tåg i huvudstaden samma år.
– Mitt Europa bygger inte murar!, sa statsminister Stefan Löfven i sitt tal på Medborgarplatsen framför banderollen Refugees Welcome.
Många trodde honom och i stort sett hela etablissemanget tycktes välkomna flyktingar. Till och med Moderaterna ”länkade på sin hemsida till olika hjälporganisationer och påpekade att det var viktigt att stå upp för flyktingars rätt att få skydd i Sverige”.
Två månader senare reste Moderaterna krav på direktavvisningar vid gränsen – flyktingstopp – och fler poliser för att verkställa utvisningsbeslut. Några dagar därefter införde regeringen vad man påstod vara tillfälliga gränskontroller och Migrationsverket skrev, efter regeringens påtryckningar, att gränskontroller behövdes för att ge ”andrum”. Det skulle sedan bara dröja en vecka innan regeringen la fram sina lagförslag mot asylrätt och familjeåterförening. Det var ett historiskt svek, särskilt från Miljöpartiets sida som i valet 2014 krävt en mer generös flyktingpolitik.
”Den 24 november (2015) stod Stefan Löfven åter på podiet för att tala. Denna gång utan en Refugees Welcome-banderoll”. Nu var det murar som skulle byggas och asyllagstiftningen skulle ned till en absolut miniminivå. Permanenta uppehållstillstånd ersattes med tillfälliga. Familjeåterföreningen försvårades kraftigt och obligatoriska ID-kontroller infördes för att hindra flyktingar från att nå Sverige.
Regeringens lagförslag som skulle börja gälla från sommaren 2016 innebar att den svenska asyllagstiftningen lades på en europeisk miniminivå. ”Inte ens Ungern, som nyss hade varit Sveriges raka motsats i EU-samarbetet, förbjöd familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande. En otrolig hård inskränkning. Och inhuman. Något jag aldrig föreställde mig att en svensk regering skulle ta bort. Jag var chockad och uppgiven”.
Viktor Banke var inte ensam om att chockas av denna skarpa och snabba högersväng. Det var chockdoktrinens syfte, och i dess spår skapades ett passivt, polariserat sam-
hällsklimat i vilket den officiella politiken vreds än mer åt höger. Även Vänsterpartiet vek ner sig.
Men trots att flyktingsolidariteten var starkt tillbakapressad kunde den i försvagad form leva vidare, inte minst till följd av flyktingars egen kamp.
Viktor Banke ger många skrämmande exempel på vad som har hänt efter att de nya hårda asyllagarna och ID-kontrollerna blev verklighet. De sistnämnda – ID-kontrollerna, som nu har tagits bort samtidigt som gränskontrollerna skärpts – infördes just för att stoppa ensamkommande barn från Afghanistan.
I ett internt PM till förordningen som sedan ströks heter det att: ”antalet asylsökande ensamkommande barn skulle kunna minska mer än andra grupper eftersom denna grupp som regel inte uppvisar identitetshandlingar (cirka 1 procent vid ansökningstillfället)”.
En 8-årig pojke från Irak blev den första som Viktor Blanke företrädde som fick beslut enligt den nya lagen. Han beviljades tretton månaders tillfälligt uppehållstillstånd samtidigt som hårda strider rasade mellan IS och regeringsstyrkor med stöd av shiamiliser i hans hemstad Falluja i Irak. ”Båda sidor påstods använda barnsoldater”.
Detta var inte första gången som en svensk regering hade lagt om flyktingpolitiken när fler flyktingar än vanligt hade sökt sig till landet eller för att inte stöta sig med bestialiska diktaturer som i slutet av 1930-talet då judar från Tyskland stoppades vid gränsen.
Sedan de omänskliga asyllagarna infördes har antalet asylsökande i Sverige kraftigt minskat och EU har stadigt byggt nya högre flyktingmurar samt flyttat Fort Europas yttre gränsposter allt längre bort från Europa.
EU-regeringarna hävdar att de behöver ”andrum” när det är flyktingarna som behöver skydd och andrum. Det är den verkliga systemkollapsen i en tid när den globala flyktingkatastrofen är den största sedan andra världskriget. ■
