Revolution och kontrarevolution i Bolivia 2008

2008-12-17 14:12:18




I förtroendeomröstningen den 10 augsti i år vann president Morales en stor seger över högeroppositionen.
Morales fick ett enormt stöd. På riksplanet röstade 67 procent av bolivianerna för Morales och hans fortsatta presidentskap. Detta bröt till och med  igenom den två tredjedelsmajoritetsgräns (på 66 procent) som högern tidigare hävdade var nödvändig för förändringar i en modern demokrati (det är inte någon överraskning att de inte längre talar om detta).
Att säga att Morales och MAS-regeringen fick ett folkligt mandat för att på ett aggressivt sätt gå vidare med ett radikalt program för jordreformer, förstatliganden och utökade statsutgifter för sociala program är en enorm underdrift. Sanningen är att MAS-regeringens massbas av ursprungsbefolkningar, bönder, arbetare och fattiga krävde det.
Till att börja med la Morales fram ett dekret om förtroendeomröstning för det bolivianska folket om en ny konstitution, vilket godkändes av den konstituerande församlingen för över ett år sedan, i november 2007. Detta avbröts emellertid då det av MAS-regeringen utsedda överhuvudet för Nationella valdomstolen sa att dekretet var olagligt och MAS-regeringen slog till politisk reträtt.
I själva verket kunde alltså en regeringsbyråkrat stoppa en förändring av konstitutionen som ingen förnekar skulle ha godkänts av Bolivias överväldigande befolkningsmajoritet.

Vid denna tidpunkt började högeroppositionen – som fortfarande ville motverka det momentum som MAS-regeringen fick genom förtroendeomröstningen – organisera lockouter och vägblockader i ”Media Luna”-provinsernas städer. Dessa mobiliseringar sades till en början vara protester mot MAS-regeringens ”diktaroriska ambitioner” och för att ge stöd till kraven på att en större del av olje- och gasinkomsterna skulle fördelas direkt till varje departement.

Högerns kampanj ändrade emellertid karaktär i början av september i år, då ledaren för Santa Cruz ”medborgarkommitté” återvände från USA och högeroppositionen bokstavligen på några få timmar påbörjade ett väl samordnat väpnat över- tagande av provinsmyndigheternas byggnader i ”Media Luna”-området (de rika östra provinserna, i den s k ”halvmånen”).
Naturgasfälten, flygplatserna, skattekontoren och de statliga TV-byggnaderna togs över och/eller tömdes av medborgarkommittén och provinsmyndighetsföreträdare understödda av deras halvfascistiska ”samarbetsgrupp”, Unión Juvenil Cruce- ñista (Santa Cruz ungdom).
Fattigkvarter och ursprungsbefolkningarnas bostadsområden attackerades också systematiskt nattetid och inga säkerhetsstyrkor fanns tillgängliga för att skydda befolkningen och deras hem. Fattigbefolkningen i Santa Cruz, Plan 3000 (som i överväldigande grad stöder MAS-regeringen), blev hårdast drabbad och tvingades till ett modigt självförsvar mot 18 busslaster av de fascistiska ungdomsligorna.
Motståndet begränsades inte enbart till de som attackerades i Plan 3000-kvarteren. Över hela Bolivia organiserade och mobiliserade arbetare, bönder, ursprungsinvånare och de fattiga massorna för att försvara ”förändringsprocessen”.
Situationen förändrades återigen dramatiskt den 11 september, då en obeväpnad bondedemonstration i Pandoprovinsen attackerades av beväpnade grupper knutna till provinsmyndigheterna och medborgar- kommittén.
Under den påföljande massakern sköts ett fortfarande okänt antal kallblodigt ner (uppskattningen varierar från 14 till 30 och dussintals rapporteras fortfarande vara saknade), vilket visats på inspelade videofilmer där man kan se män, kvinnor och barn desperat springa iväg och till och med hoppa ner i en flod för att undgå kulregnet. Massakerns detaljer, liksom provinsmyndigheternas och medborgarkommitténs direkta inblandning, bekräftades nyligen av en utredning som genomförts av UNASUR, en EU-liknande organisation för Sydamerika.
Kontrarevolutionens piska sporrade de bolivianska massorna till handling. Bönder och ursprungsinvånare från hela landet påbörjade en organiserad, halvt beväpnad, ”fram-. ryckning” mot Santa Cruz, medan deras ledare öppet hotade med att ta ifrån oppositionen kontrollen över jorden och fabrikerna i Media Luna-området.

Då massan av mer än 50 000 bönder från ursprungfolken drog sig närmare och närmare Santa Cruz stod det klart att momentumet hade skiftat över till fördel för de sociala rörelserna. De fascistiska Santa Cruz-ungdomsstyrkorna organiserade patetiska försök att stoppa ”framryckningen” men skingrade sig utan strid, överväldigade av bondestyrkornas omfattning.
Då högern vägrade återlämna kontrollen över provinsmyndigheternas byggnader blev talet om nödvändigheten av att konfiskera jorden och fabrikerna utbrett, inte bara i Media Luna utan i hela Bolivia. I Cochabamba genomförde grupper av universitetsstudenter, arbetare och koka- odlare möten utanför kokaodlarnas fackföreningshögkvarter och började dra upp konkreta planer på att ta över jord och fabriker i Cochabamba. De var övertygade om att deras fackliga och bondeorganisationsledare och MAS-regeringen gjorde samma sak inne i det fackliga högkvarteret.

Revolutionärt Socialistiskt Alternativ (CWI Bolivia) deltog på ungdomsmötena med klara och tydliga förslag som uppmanade till bildandet av ”försvars- och kampkom- mittéer” under demokratisk kontroll av gräsrotsorganisationer och individer inom de sociala rörelserna.
Vi uppmanade till bildandet av väpnade miliser av arbetare, bönder och ursprungsfolk till försvar av oss själva och våra lokalsamhällen mot oppositionens fascistiska attacker i Media Luna. Vi uppmanade också till jord- och fabriksockupationer samtidigt som vi förklarade att dessa övertaganden måste genomföras demo- kratiskt underifrån av de sociala rörelserna och inte byråkratiskt ovanifrån av regeringen.
I slutänden, argumenterade vi, måste fabrikerna och jorden kontrolleras demokratiskt av just dessa rörelser av arbetare, bönder, ursprungs- invånare och fattiga som ett första steg i riktning mot störtandet av kapitalismen och skapandet av ett socialistiskt Bolivia.
Hade ledarna för de sociala rörelserna eller MAS-regeringen påbörjat processen att organisera basorganisationerna i försvars- och kampkommittéer och fört fram uppmaningen att ta över kontrollen av jorden och fabriken från oppositionen, skulle högern ha varit oförmögen att stoppa dem.
Appeller riktade till de fattiga gräsrötter som utgör den breda majoriteten inom militären och polisen skulle ha blockerat högerns alla eventuella planer på en militärkupp.
Skickligt framförda appeller till medelklassen – vilka skulle garanterat säkerheten för deras hem och småföretag samt förklarat socialismens fördelar för dem – skulle tillsammans med en avgörande styrkedemonstration i form av organiserade massdemonstrationer med miljontals delta- gare till stöd för revolutionen ha kunnat motverka varje motstånd från de obeslutsamma mellanskikten.
Man skulle emellertid av responsen från MAS-regeringens och de sociala rörelsernas ledares sida att döma ha kunnat tro, att det var deras jord och fabriker som stod inför risken att övertas av bönderna, arbetarna, ursprungsinvånarna och de fattiga.

I stället för att ta rörelsen framåt, tvärstoppade MAS-regeringen och de sociala rörelsernas ledare den, och då inte bara symboliskt. Santa Cruz var bokstavligen talat omringat av 50 000 bönder från ursprungsfolken medan MAS-regeringens företrädare på ett hotell i Cochabamba hade möte med just precis de oppositionsledare som bara några få dagar innan hade dirigerat det väpnade övertagandet av provinsmyndigheternas intitutioner.
Allt eftersom dagarna gick återvände bönderna hem och provinsmyndigheternas institutioner åter- lämnades i tysthet. Naturligtvis blev det ingen överenskommelse mellan regeringen och oppositionen, men det revolutionära tillfället hade kommit och gått.

Låt oss nu hoppa framåt i tiden till mitten av oktober. Efter att ha fått sitt försök att utlysa en förtroendeomröstning via ett presidentdekret avslaget, uppmanade MAS-regeringen alla de sociala rörelsernas grupper och skikt att genomföra en marsch mot den oppositionskontrollerade senaten för att tvinga den att godkänna en omröstning om den nya konstitutionen.
Återigen besvarade de bolivianska bönderna, ursprungsinvånarna och de fattiga, arbetarna och ungdomarna uppmaningen i massor.
Tusentals påbörjade marschen 200 km från La Paz och den växte sig större och större för varje stad som den passerade. Då marschen nådde fram till den kylslagna staden El Alto (belägen på 4 090 meters höjd) och började ringla sig ner mot kongressbyggnaderna i La Paz, var demonstrationståget 15 km långt och bestod av 300 000-500 000 demonstranter. Återigen hängde massorna över en hjälplös högeropposition, denna gång utanför senatsbyggnaden, och hotade med att ockupera och stänga den om folket förvägrades möjligheten att rösta om den nya konstitutionen.
Sedan, efter flera timmars väntan, kom Morales själv ut och utropade seger genom att säga att senaten hade godkänt den lag som utlyste den konstitutionella folkomröst- ningen. Morales och MAS-regeringen hade skrivit under lagförslaget och de sociala rörelserna gav sitt godkännande strax efteråt. Ett euforiskt firande följde, då massorna bokstav- ligen dansade på gatorna hela natten igenom.
Sedan kom morgonen, och med den kom den bittra sanningen om vad som faktiskt hänt. Segern hade inte tillfallit de sociala rörelserna, utan snarare högeroppositionen. MAS-regeringen tillät senaten att (olagligt) modifiera så många som 200 paragrafer i den nya konstitutionen innan överenskommelsen om att genomföra en förtroendeomröstning den 25 januari 2009.

Förändringarna är avsevärda och långtgående. Det viktigaste är att MAS-regeringen gjorde eftergifter ifråga om jordreformen.
Det ursprungliga förslaget till en ny konstitution begränsar rätten till jordinnehav till antingen 5 000 eller 10 000 hektar. I den modifierade konstitutionen är ett nyckelord tillagt: icke-retroaktivt. Detta innebär att om man tillhör en av de 100 familjer som har tillägnat sig (mestadels genom avtal med korrupta diktatorer och genom rå styrka) totalt 25 miljoner hektar jord – samtidigt som 2 miljoner bönder brukar 5 miljoner hektar jord – kan man ta det lugnt, ens jord kommer inte att röras.
Det är en total eftergift i den viktigaste frågan för MAS-regeringens nyckelgrupp: ursprungsinvånarnas bönder.
Detta utgör dock ingen fundamental förändring av Evo Morales och MAS-regeringens politiska strategi. De har vid varje vändpunkt i den bolivianska kampen ryggat tillbaka inför att mobilisera sin bas, i synnerhet vid de tillfällen då detta skulle leda till konflikt med högeroppositionen.

I själva verket återspeglar eftergifterna i fråga om jordreformen hur MAS-regeringens Socialism i det 21:a århundradet-ideologi karaktäriseras av en ovilja att mobilisera de sociala rörelsernas bas för att besegra högern i frågor som inte hanteras på ett adekvat sätt genom modesta parlamentariska reformer. I så motto kan oppo- sitionens övertagande av kontrollen över provinsmyndigheternas institutioner och massakern i Pando bedömas som en viktig seger för högern, därför att det mycket klart och tydligt visade MAS-regeringen hur långt oppositionen var beredd att gå för att skydda sina privilegier, och att MAS-regeringen backade inför detta.
Detta är helt klart den viktigaste eftergift som MAS-regeringen påtvingat de sociala rörelserna och den som skarpast kolliderar med intressena och den politiska medvetenheten bland basen inom MAS, där stödet är så gott som totalt för ett utplånande av systemet med stora  jordägare.

Avsaknaden av opposition mot de konstitutionella förändringarna från ledarna för de sociala rörelserna – bondeorganisationerna, fackföreningarna och ursprungsbefolkningarnas organisationer – var också av extremt stor betydelse och gör dessa ledare helt igenom ansvariga för eftergifterna.
Om så bara ett par av dessa organisationer hade förklarat ändringarna vara oacceptabla, hade MAS-regeringen blivit tvungen att backa och hitta något sätt att godkänna den nya konstitutionen sådan den ursprungligen skrevs av den konstituerande församlingen. Detta skulle emellertid ha krävt kamp.
Hur reagerade massorna? På alla nivåer rådde utbredd vrede. Möten bland organisationer inom de sociala rörelserna som var tänkta att ta upp frågan om ”hur stödja den nya konstitutionen” drog ut på tiden till långt in på nätterna, då lokala ledare som på ett mer direkt sätt var ansvariga inför dem de representerade uttryckte sin ilska över och sitt missnöje med eftergifterna. Denna ilska kommer utan tvekan att visa sig under kampanjen till stöd för den nya konstitutionen.

Vilka är då perspektiven för Bolivia under de kommande månaderna? Såvida inte något oförutsett inträffar kommer det att genomföras en folkomröstning om den nya konstitutionen den 26 januari 2009 och den kommer att godkännas med bred majoritet. Den verkliga frågan är dock: Vad händer efter att den nya konstitutionen har godkänts?
Oavsett vad som i övrigt händer, kommer det att bli kamp. De bolivianska massorna är alltför radikaliserade för att det inte ska utbryta pe- riodvisa explosioner av kamp och konflikter i Bolivia.
Samtidigt leder den globala ekonomiska krisen till att situationen skärps i Bolivia. Olje- och råvaruprisfallen kommer att slå undan benen för MAS-regeringens viktigaste reformer – som det nya sociala skyddsnätsprogrammet och stipendier för skolbarn, arbetslösheten inom gruvsektorn kommer att skjuta i höjden, penningförsändelserna från bolivianer som arbetar utomlands kommer att undermineras av ökande global arbetslöshet, och den bolivianska exporten kommer att minska.

Kampanjen för en ny konstitution kommer att ge Revolutionärt Socialistiskt Alternativ ett perfekt tillfälle att ta tillvara denna förändring av medvetenheten.
Vi kommer att förespråka en ”ja”-röst därför att på det hela taget är den nya konstitutionen fortfarande ett steg framåt – med paragrafer som ”garanterar” saker som jobb med löner som går att leva på, högkvalitativ sjuk- och hälsovård och utbildning samt autonomi för ursprungsbefolkningar – och därför att det inte finns något hållbart vänsteralternativ.
CWI i Bolivia  kommer dock samtidigt att vara outtröttliga i vår kritik av MAS-regeringen för dess onödiga och skadliga eftergifter för högern.
Detta kommer att svara emot och ge ett eko i medvetenheten bland Bolivias massor och därefter göra det möjligt för oss att förklara behovet av demokratiskt kontrollerade försvars- och kampkommittéer, folkmiliser och en socialistisk revolution som det enda sättet att besegra högern och övervinna den fattigdom och ojämlikhet som plågar arbetare, bönder, ursprungsinvånare och fattiga.

Roberto Antezana
(CWI Bolivia)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!